politik Varför kan inte vänstern rå på nyliberalismen? Ett svar är att det krävs en förhållandevis bred och aktiv gräsrotsrörelse för att göra det, skriver Peter Sundborg.
Den långa kontrarevolutionen (ca 1980-202?) i Sverige har inte bara åstadkommit en nedmontering av välfärdssamhället utan också en enorm ojämlikhet, en vinstfixerad entreprenörsanda, en extrem individualism och ett skikt av medelklassen som stöder hela denna utvecklingen.
För att kapitalismen i sin nuvarande form ska kunna fungera måste det finnas ett brett skikt som bär upp systemet och det är den nyliberala medelklass som framför allt röstar på Moderaterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Detta är ett skikt som troligen för det mesta äger sin bostad i form av en villa eller en bostadsrätt, som har välbetalda jobb och som lägger ner mycket fritid på hem och resor.
De kan ofta sända sina barn till de bättre privatskolorna och har extra sjukförsäkringar. De gillar entreprenörsandan och menar att marknadslösningar ofta är rätt svar på samhällsproblem. Detta skikt lever i en typ av välfärdssamhälle, nämligen sitt välfärdssamhälle. Det finns dock ett villkor för att detta skikt ska fortsätta betrakta Sverige som sitt välfärdssamhälle och det är att bostadspriserna fortsätter att stiga.
Ingen regering (inte ens den socialdemokratiska) vill satsa på bostadsbyggande med risk för att göra sig ovän med alla villa- och bostadsrättsägare som sitter med jättelika lån och vars ekonomiska framtid är beroende av att bostadspriserna stiger. Riksbanken fortsätter med sin lågräntepolitik trots att det nu sker en snabb återhämtning av ekonomin. Riksbanken har under 2021 stödköpt så kallade bostadsobligationer, det vill säga förpackade bolån, för över 300 miljarder kr. Varför? Jo, för att så länge som möjligt hålla uppe bostadspriserna.
Vad händer om bostadspriserna vänder och börjar gå neråt? Vart går den högt belånade nyliberala medelklassens politiska orientering när marken börjar gunga under fötterna på den? Det vi kan var rätt säkra på, åtminstone om det politiska läget ser ut som idag, är att den inte kommer att gå åt vänster. Den kommer snarare att ta ytterligare steg åt höger.
Hur har den nyliberala medelklassen vuxit fram? Den har vuxit fram parallellt med den nyliberala utvecklingen ända från slutet av 1980-talet. Men under Fredrik Reinfeldts regeringsperiod hände mycket som formade den. Alliansregeringen behövde ett brett skikt av medelklass som var ointresserad av fackliga frågor och i många fall fientliga till facket, för att kunna få acceptans för den kraftiga höjningen av A-kasseavgiften som genomfördes och som orsakade massflykt från facket (en effekt som naturligtvis var avsiktlig).
Alliansregeringens jobbskatteavdrag tjänade tre syften: att krympa den offentliga sektorn (vilket var ett mål i sig för regeringen), att stärka den privata konsumtionen på bekostnad av den offentliga och att skapa en välbärgad medelklass som ville distansera sig från grupper i utanförskap, främst arbetslösa, sjuka och fattigpensionärer. Man skulle förakta svaghet, satsa på sig själv och bli ”flitiga som bävrar”, som Maud Olofsson uttryckte det.
Nedmonteringen av välfärden, privatiseringarna, jobbskatteavdragen och angreppen på facket gjorde att medelklassen insåg att det var viktigare att lita på sig själv än att lita på samhället och kollektivet. Man satsade på privata lösningar när det gällde sådana saker som sjukförsäkring, pensionssparande, läkarvård, bostadskarriären och barnens skola. Den här inriktningen har hittills varit framgångsrik så det har inte funnits någon anledning för medelklassen att ompröva den. Medelklassen kan visst vara lite tveksam till de höga vinsterna inom skolsektorn men det innebär ingalunda att man vill avskaffa friskolorna. Hur stor detta skikt av medelklassen är vet jag inte, men det är tillräckligt stort för att många inom arbetarklassen ska identifiera sig med det och för att Socialdemokraterna ska betrakta det som en del av sitt väljarunderlag.
Medelklassen har lyckats tränga bort arbetarklassen från den mediala uppmärksamheten.
I den intressanta artikeln De rikas kontrarevolution (i boken Politik och marknad) ställer sig författarna Göran Fredriksson och Anders Gullberg frågan hur det kommer sig att nyliberalismens tänkande har en sådant fast grepp om den allmänna opinionen, trots ”att ideologin uppenbarligen inte »levererar« i enlighet med sina uppskruvade pretentioner och förväntningar”.
Tyvärr ger de inget ordentligt svar på sin fråga, utan bara antydningar till svar. Bland annat skriver de att nyliberalismen har en orubbligt stark ställning inom de ekonomiska vetenskaperna (och även andra vetenskaper). De tar upp att nyliberalismen fick ett stort genomslag inom socialdemokratin redan på 1980-talet. De framhåller nyliberalismens utopiska inslag där nya privatiseringar och marknadslösningar förenas med löften om att allt kommer bli så mycket bättre. Ett tänkbart svar som jag själv kan bidra med är att ett brett skikt av medelklassen tjänar på nyliberalismen. Mest tjänar naturligtvis de som sitter på stora aktiekapital samt chefer, företagsledare och höga tjänstemän inom den offentliga sektorn. De som tjänar på nyliberalismen har stor inflytande, de har makt och de har pengar.
Medelklassen har lyckats tränga bort arbetarklassen från den mediala uppmärksamheten. Den behärskar tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. DN spelade en central roll i attackerna på sjukförsäkringssystemet under 1990-talet då nedmonteringen av detta system inleddes. DN:s opinionsmässiga markberedning var inte minst viktig med tanke på att attackerna på sjuka och arbetslösa skulle pågå i många år. DN och SvD är tillsammans med tankesmedjor som Timbro och Svenskt Näringsliv och de borgerliga partiledarna den nyliberala medelklassens ideologer. Men detta är bara den ideologiska toppen. De som sprider den nyliberala ideologin finns också på företag, inom universitetet, på skolor och inom den offentliga sektorn i övrigt.
Den nyliberala medelklassen är allierad med kapitalet och överklassen, vilka är de som tjänar mest på den nyliberala ideologin. Under välfärdssamhällets uppbyggnadsperiod var förhållandena annorlunda. Då var det sannolikt så att större delen av medelklassen godtog att den offentliga sektorn byggdes ut och att det sociala skyddsnätet stärktes. Troligen accepterade de flesta inom medelklassen den generella välfärdspolitiken. De hade då inga behov av privata lösningar skräddarsydda för dem själva eftersom tillväxttakten var tillräckligt stor för att gynna både arbetarklassen och medelklassen.
Men det var då det. Idag är arbetarklassen tillbakatryckt. Ovanligt tillbakatryckt i en internationell jämförelse. Man kan fråga sig varför vi i Sverige, som nästan enda land i världen, inte har haft någon strejk- eller upprorsrörelse hittills under 2000-talet. Ett tänkbart svar är att den nyliberala medelklassen skaffat sig en så dominerande ställning. Men detta är inte hela svaret, det finns andra faktorer som spelar in, till exempel socialdemokratins svek och marsch åt höger.
Det var den första riktiga framgången på decennier, och den satt långt inne.
Varför kan inte vänstern rå på nyliberalismen? Ett svar är att det krävs en förhållandevis bred och aktiv gräsrotsrörelse för att göra det. Utan en sådan blir alla förslag om hur det efterkrigstida välfärdssamhället ska kunna återupprättas bara slag i luften. Den enda gången under de senaste decennierna som nyliberalerna förlorat en strid var när marknadshyrorna stoppades och för det krävdes en hel del. Den absolut viktigaste förutsättningen var att det fanns en bred utomparlamentarisk rörelse som hade verkat under lång tid, och det var dels Hyresgästföreningen och dels det jag vill kalla den nya hyresgäströrelsen, framför allt organisationen Kampanjen Nej till marknadshyra.
Om denna utomparlamentariska rörelse inte funnits så hade Vänsterpartiet aldrig vågat sig på att orsaka en regeringskris på grund av frågan om marknadshyror. Men nu uppstod det en oplanerad enhetsfront som var framgångsrik. Det fanns, vad jag vet, inget organiserat samarbete mellan de olika parterna, förutom på gräsrotsnivå, vilket var nog så viktigt. Vänsterpartiet, Hyresgästföreningen och Nej till marknadshyra hade alla samma intressen, nämligen att stoppa marknadshyrorna. Och man lyckades. Men det var den första riktiga framgången på decennier, och den satt långt inne.
Den nyliberala medelklassen godtog och närmast identifierade sig med nedmonteringen av välfärdssamhället. Kommer man att godta också en nedmontering av demokratin under förutsättning att den sker i form av kamp mot socialismen eller någon annan mycket angelägen uppgift? Många trodde att välfärdssamhället var djupt förankrat i den svenska folksjälen. Det visade sig att så inte var fallet. Nu tror nog många att demokratin är djupt förankrad i den svenska folksjälen, men är det också en illusion?
Men det nyliberala skiktet av medelklassen är inte hela medelklassen. Det finns andra skikt som inte alls är nyliberala. Bara 13 procent av Vänsterpartiets medlemmar är LO-anslutna. Det måste alltså finns en stor grupp medelklass inom partiet. Det finns säkerligen också många inom medelklassen som röstar på Socialdemokraterna just för att de är kritiska till nyliberalismen.
Lovisa Broström skriver i en Katalysrapport (Nr 51) att många medelklassgrupper fått det sämre under de senaste decennierna, bland annat på grund av införandet av NPM (New Public Management). Tre av dessa grupper är lärare, sjuksköterskor och poliser. Tyvärr diskuterar hon inte varför NPM infördes, men det har att göra med den offentliga sektorns minskade resurser. Det har också att göra med nyliberalismens angrepp på det som kallades för den ”tärande sektorn”, det vill säga stat, regioner och kommuner. Den ”tärande sektorn” skulle krympas och sättas åt, medan den ”närande sektorn”, det vill säga näringslivet, skulle gynnas.
Lovisa Broström skriver att lärare, sjuksköterskor och poliser fått sämre arbetsförhållanden med NPM, de har drabbats av hårdare styrning och minskad självständighet. Lönerna för dessa grupper har också halkat efter. Man kan säga att vissa grupper av medelklass närmar sig arbetarklassen när det gäller löner och arbetsförhållanden. Två av de yrkesgrupper Broström skriver om har blivit mer militanta och i allt större utsträckning tagit kamp för sina intressen, nämligen sjuksköterskorna och lärarna. Kampen för ingångslöner på 24 000 kronor för sjuksköterskorna och Lärarmarschen är två exempel. Det här kan betyda, men behöver inte nödvändigtvis betyda, att man fjärmar sig från nyliberalismen eftersom denna är antifacklig och fientlig till kollektiva aktioner.
När löntagare tar strid för sina intressen innebär det dock alltid på lång sikt att nyliberalismen försvagas. Det finns därför säkerligen många inom medelklassen som vacklar mellan nyliberalism och vänsteridéer. Tre miljoner människor i Sverige hyr sin bostad, rimligen inte bara arbetarklass utan också många inom medelklassen. Hyresgästerna tjänar på att marknadshyrorna stoppades. Att hyresgästerna fortsätter tar strid för sina intressen innebär också ett slag mot nyliberalismen. Det är när medelklassen tar kamp mot nyliberalismen, gärna tillsammans med arbetarklassen, som den också förändras och går åt vänster.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
