Arkivbilden Järnvägsarbetare var länge ett jobb med stora risker, många förlorade armar och ben. En av dem var Sven Lundberg. Han byggde sin egen protes, och hjälpte därefter hundratals olyckskamrater.
Det är april 1922, Sven Lundberg är 29 år gammal, han bor i Älmhult med sin fru, Hulda Amelia, och sonen Sven-Ove. Just denna dag arbetar han som lokeldare på ett tåg på väg till Hässleholm.
Som lokeldare sitter man främst vid bromsveven. Man kan iaktta den stilla men samtidigt snabbt förbifarande naturen genom den öppna dörren.
Men man behöver vara på sin vakt. Vid uppförsbackar behöver tåget energi. På kommando av lokföraren ställer sig lokeldaren upp. Det är dags att skyffla kol i pannan. Det är varmt. Tåget tuffar på. Väl upp för backen kan lokeldaren få signalen att det går bra, han kan sätta sig igen.
Tåget som Sven arbetar på närmar sig Hässleholm. Då behöver Sven vara vid bromsveven, för att kunna stanna tåget.
Men något går fel. Sven tappar balansen och faller ut ur tåget. I farten hamnar Sven mellan tåget och rälsen. Svens ben krossas.
Båda benen amputerades. Sven Lundberg fick två proteser och blev förflyttad till Nässjö där han fick arbeta som kontorist på maskiningenjörsexpeditionen.
Men proteserna var dåliga tyckte Sven och beställde därför nya från Tyskland. Men när han testade dessa upplevde han att de inte heller räckte till. Fötterna på proteserna kunde bara böjas bak och fram, vilket gjorde det svårt att gå på ojämn mark.
I sin förtvivlan studerade Sven Lundberg protesernas uppbyggnad och började bygga nya ben själv. De blev lyckade och ryktet började sprida sig, en reparatör i Nässjö kunde bygga bättre proteser än storföretagen. Sven började smått hjälpa några stycken med att få nya ben.
Berättelsen om Sven Lundberg är skildrad av Kristin Thorrud i Järnvägsmuseets årsbok 2018, Spår. Hon menar att Svens berättelse var tidstypisk för en man vars lemmar blev förlorade.
Tiden som Sven Lundberg levde i var, minst sagt, skral på vetenskapliga resurser. Amputationer var livsnödvändiga vid akuta skador, men det fanns ovisshet om livet kunde behållas på längre sikt. Infektioner var det största hotet. Teorin om mikro-organismer och virus var ny, den kom först mot slutet av 1800-talet. Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928, det kom i bruk till allmänheten till 1941.
Järnvägens framfart medförde högre antal döda och skadade över tid. 1918 rapporterades 45 personer dödats i arbetet, till det skadades 280 järnvägsarbetare. Men desto fler med förlorade ben och armar transporterades på järnvägarna, de krigsskadade. Mellan 1915 och 1922 skickades över 63 000 krigsinvalider genom Sverige.
Utbudet av proteser för järnvägsarbetarna, lågavlönade i allmänhet, utgjordes av främst två företag, KIFA och Stille-Werner. Deras lösningar var nödvändiga, men uppfattades bara som det – nödvändiga.
Det verkade som att Sven Lundberg var något på spåret med sin konstruktion. Ryktet om hans rörliga proteser kom att nå järnvägsläkaren i Nässjö, som såg potential i att öppna en verkstad för Sven. 1925 var det ett faktum, och Sven kom därefter att bygga proteser åt andra drabbade järnvägsmän enligt SJ:s direktiv.
Verkstaden i Nässjö byggde under åren 1925-1930 över 100 proteser. Först gjorde man bara benproteser. Men när en förfrågan om att hjälpa en man i Östersund som förlorat sin arm, så började Sven även göra armproteser .
Till en början arbetade Sven ensam, men efter ett tag fick han även assistenter och reparatörer vid sin sida.
Fram till 1947 arbetade Sven i verkstaden. Då hade hälsan börjat svikta, och han blev sjukskriven. Hans assistent J.B. Andersson försökte hålla uppe kvaliteten i arbetet, men var enligt Kristin Thorrud tyvärr inte tillräckligt kunnig.
Sven Lundberg blev till slut sjukpensionerad, och Järnvägsstyrelsen planerade att stänga hans verkstad. Föreningen Partiellt Arbetsföra Järnvägsmän protesterade, men förgäves. Överläkare Gunnar Wiberg vid Lunds lasarett uttalade sig om Sven Lundbergs proteser, efter en önskan av Järnvägsstyrelsen. Wiberg menade att andra proteser numera var bättre, mer modernare och att behovet av Svens proteser därmed inte längre fanns.
Järnvägsverket beslutade då att göra en kartläggning, SJ:s Drifttjänstebyrå fick i uppdrag att jämföra proteserna från Nässjös verkstad med andra tillverkare. Det visade sig att Svens proteser var dyra. De ortopediska klinikerna runt om i Sverige kan nu hålla god kvalitet, till lägre pris.
1954 läggs verkstaden ned. KIFA och Stille-Werner har också lagt ner sin verksamhet vid denna tid, sedan fem år tillbaka.
Även om slutsatserna innebar nedläggning av verkstaden, insåg Åke Hellman vid SJ:s Drifttjänstebyrå att verkstaden inte varit helt oviktig. I rapporten skriver han:
Vad som (…) skilja protestillverkningen i Nässjö från den vid våra allmänna sjukhus är den individuella personliga behandling, som invaliderna få. Eftersom verkstadsförman Lundberg själv är invalid, har han all förståelse för de anmärkningar som framföras till honom beträffande tillverkade proteser, och han kan då göra de ändringar, som resultera i att invaliden trivs bättre med sin protes.
Sven Lundberg lever ända fram till början av 1970-talet, han blir 80 år gammal.
”Han får nog anses som något av en bortglömd pionjär inom Sveriges ortopedihistoria med sin unika erfarenhet”, konstaterar hans biograf Kristin Thorrud och fortsätter:
”För hur många protesuppfinnare var dubbelamputerade och konstruerade sina egna ben?”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
