Drömmen om rättvisa

fredagskrönikan Nu är det dags att utreda sjukpenningen igen, trots att det redan skett ett otal gånger. Jonas Nordling har en alternativ lösning.

Där stod de i tisdags. Två ministrar meddelade tillsammans, beslutsamt och med förväntan, att regeringen tillsatt en utredning om sjukpenninggrundande inkomst, så kallad SGI. Anledningen var tydlig:

Regeringen anser att trygghet och förutsebarhet för många försäkrade när det gäller SGI behöver stärkas liksom kvaliteten i handläggningen.

Gott så, jag är en vän av trygghetssystem som bärande del av välfärden och då krävs att de fungerar för så många som möjligt. Men när pressmeddelandet om utredningen kom så var min första tanke: ska detta utredas igen? Är inte det redan gjort?

Jo, det är utrett. Många gånger dessutom. I det nya direktivet (som för övrigt inte klubbades förrän dagen efter presskonferensen) framkommer att flera tidigare utredningar redan påpekat brister i sjukförsäkringssystemet. Faktum är att det skett i tre olika utredningar bara sedan 2015. Den senaste kom så sent som 2019, enligt regeringen.
Den senaste utredningen uppskattade för övrigt felaktiga utbetalningar på grund av bristande SGI till max 1800 miljoner kr. Varav hälften av felen bestod av för låg utbetalning, vilket alltså innebar att felet innebär noll i förlust för samhället. Men förstås kännbart för den som hamnat på förlorarsidan.

Vissa delar av vårt samhälle verkar inte kunna hantera att redan öronmärkta kulturmedel investeras i en kommunpoet. Hur ska dessa krafter reagera om konstnärer får egna SGI-regler?

Men inte nog med att saken redan utretts tre gånger sedan 2015. Det pågår redan en annan utredning om trygghetssystemen, som tillsattes under 2020.

Kunskapsläget torde därför vara relativt gott, kan man tycka. Men likväl sjösatte alltså regeringen ytterligare en utredning.

Jag vet att frågan om SGI är knepig, inte minst via mina erfarenheter som fackföreningsledare inom ett skrå där egenföretagande och så kallade kombinatörstjänster är vanliga. Berättelserna var många om hur Försäkringskassans handläggning kunde skilja sig geografiskt, och hur godtycke tycktes regera.
Men dessa problem är sedan länge kända, och borde vara lätta att lösa i den mån de inte redan är det.

Vid en noggrannare läsning av direktivet framkommer dock att det verkar vara fyra specifika gruppers problem som den nya utredningen ska fokusera på:

• personer som nekas sjukpenning
• konstnärer med stipendier
• familjehemsföräldrar
• utsända för arbete i annat land

När någon av dessa blir sjuka uppstår tydligen fortfarande luckor i systemet så att deras SGI drabbas. Att även dessa brister tätas till är därför förstås bra. Frågan är bara hur det ska hanteras när det handlar om så detaljerade grupper?

För att göra en parallell till en aktuell händelse: Vissa delar av vårt samhälle verkar inte kunna hantera att redan öronmärkta kulturmedel investeras i en kommunpoet. Hur ska dessa krafter reagera om konstnärer får egna SGI-regler? Det blir spännande att följa.

Hursomhelst lär inte heller denna utredning bli den sista på området. Sanningen är att alla försäkringssystem har sina brister. Det är hedervärt av politiker som vill försöka motverka orättvisor i dessa system, och försöka ringa in så många buggar som möjligt.
Men kanske är det ibland så att det inte går att hitta en mekanisk lösning. Det kommer alltid finnas någon som hamnar i en gråzon där det bygger på att det finns en handläggare av kött och blod som bedömer din SGI i extraordinära fall. Och då hoppas jag att det är en människa med empati.

Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena.