kolumnen Bortom den knackiga återstarten av den globala ekonomin efter pandemin väntar en större möjlig förskjutning, akut brist på arbetskraft. För arbetarrörelsen innebär den nya situationen en möjlighet, skriver Jonas Sjöstedt.
Återstarten av den globala ekonomin efter pandemin går knackigt. Stora störningar i den globala handeln med brist på containers och hamnkapacitet, brist på halvledare som får många industrier att gå på halvfart och snabbt ökande energipriser hindrar återhämtningen. Men bakom de tillfälliga flaskhalsarna i ekonomin väntar en större möjlig förskjutning, akut brist på arbetskraft. Det handlar inte bara om högutbildade, det handlar också om mer vanliga yrken som industriarbetare, vårdpersonal och lastbilschaufförer.
Under pandemin pressades löntagarna tillbaka. Miljontals människor förlorade sina arbeten, allra först drabbades de med osäkra och tillfälliga anställningar. De som hade ett arbete höll fast vid det. Krav på löneökningar hölls tillbaka. I Indien fylldes vägarna med daglönare som gick från storstäderna mot sina hembyar när deras försörjning försvunnit. I Vietnam, där pandemin slog till nu i sommar, stannade en stor del av den stora exportindustrin när samhället stängde ned. I vissa industrier fick arbetarna tälta inne på sin arbetsplats för att hålla igång produktionen, avskärmade från omvärlden och smittan. När nedstängningen släppte i södra Vietnam och folk åter kunde resa lämnade 1,3 miljoner arbetare sina hem och åkte mot sina gamla hemprovinser och byar. Floder av motorcyklar körde genom landet, ofta i hundratals kilometer. De få ägodelarna var fastspända, inte sällan kom hela familjer på en motorcykel. Många hade förlorat sina sista besparingar under nedstängningen och klarade att betala sin sista hyra bara med stöd från staten.
Nu öppnar den vietnamesiska ekonomin igen. De utländska investeringarna slår rekord. Tillverkning flyttas från Kina till Vietnam. De stora företagen ligger på och kräver att restriktioner ska släppas och att deras arbetare ska få förtur vid vaccinering. Men nu har de svårt att locka arbetskraft. Många tvekar inför att flytta tillbaka till fabrikerna. Företagen höjer löner och ger flyttstöd för att försöka locka tillbaka arbetskraft. I Vietnam är fria fackföreningar förbjudna. Trots det förekommer strejker och konflikter som organiseras lokalt och spontant. De rapporteras inte i media och myndigheterna vill ofta att de löses så fort som möjligt. Det ser ju lite illa ut i det ”socialistiska” Vietnam med strejkande arbetare. Löntagarna vet sitt värde nu när de kan välja arbetsgivare och förbättra sina villkor. Maktbalansen har ändrats.
I USA är det ännu tydligare, en våg av strejker sveper genom landet med krav på bättre arbetsvillkor och högre löner. Den stora tillverkaren av jordbruksmaskiner, John Deere, står stilla. Arbetarna vill ha högre löner. De har sett hur vinster och direktörslöner har skjutit i höjden med arbetares reallöner har stått stilla. I flera konflikter vill man stoppa nya lönesystem där nyanställda ska ges sämre arbetsvillkor och försäkringsskydd. Livsmedelsproducenten Kellogg’s fabriker står stilla i flera delstater. Vårdpersonal i det stora privata vårdföretaget Kaiser har röstat för strejk med överväldigande majoritet. Sjuksköterskorna har inga problem att finna ny anställning om företaget inte backar. Gruvarbetare i Alabama har strejkat i mer än ett halvår. Nya strejker har blossat upp på snabbmatskedjor som McDonald’s, de handlar om krav på höjda minimilöner och slut på trakasserier. I flera branscher har löntagare redan lyckats pressa fram bättre villkor på senare tid, det gäller allt från filmindustrin i Hollywood till livsmedelsarbetare vid Nabisco som bland annat tillverkar Oreokex. Det har inte strejkats så här mycket i USA sedan 1980-talet.
En annan stor förändring är att amerikaner byter jobb som aldrig förr efter pandemin. Med brist på arbetskraft kan löntagare kräva fasta anställningar och bättre förmåner med sjukförsäkring och pension. Under många år har vinster och direktörslöner ökat medan vanliga arbetares reallöner har stått till, det finns en bred insikt om att det varken är hållbart eller rättvist.
Det är bara regeringens kvardröjande lojalitet med Centerpartiet som hindrar snabba lagändringar.
Även i Sverige råder arbetskraftsbrist inom flera sektorer, samtidigt har en betydande långtidsarbetslöshet bitit sig fast under pandemin. Utbildningsbehovet i form av yrkesutbildningar och bättre svenskkunskaper är enormt för att komma till rätta med obalansen. Att regeringen i detta läge fortsätter Centerpartiets politik för att destruera Arbetsförmedlingen förvärrar problemen.
Även i Sverige finns tecken på att arbetsgivare måste erbjuda bättre villkor för att locka till sig personal. Under kommande år går många i pension och behovet av att rekrytera kommer att vara enormt i flera branscher. Samtidigt finns det nu en tydlig majoritet i riksdagen för att strama upp reglerna för arbetskraftsinvandring för arbeten där det finns arbetssökande i Sverige. Det skulle dessutom lösa stora problem med utnyttjande och kriminalitet i arbetslivet.
Det är bara regeringens kvardröjande lojalitet med Centerpartiet och januariavtalet som hindrar snabba lagändringar. Även för möjligheten att rekrytera ny arbetskraft inom EU väntar ändringar. De ”nya” medlemsländerna i EU var länge en outsinlig källa för rekrytering av lastbilschaufförer, byggnadsarbetare och städpersonal. Det ser annorlunda ut framöver, de berörda länderna brottas med minskande befolkningar och egen brist på arbetskraft. Bristen på lastbilschaufförer som lett till tomma butikshyllor och köer vid bensinmackarna i Storbritannien har förstås med brexit att göra, men det visar också att det inte längre är lika enkelt att locka arbetskraft från Polen eller de baltiska länderna.
För arbetarrörelsen är den nya situationen en möjlighet. En möjlighet att få bort otrygga anställningar och deltider. En möjlighet att förhandla fram goda löneökningar på vinsternas bekostnad, så kan löneandelen av produktionsvärdet öka. En möjlighet att pressa ned arbetslösheten. Det vore bra för jämlikheten, tryggheten och samhällsekonomin. Ju starkare den fackliga organiseringen är – desto mer kan framstegen bli bestående. Efter pandemin när löntagarna fick stå tillbaka kan det bli arbetarklassens tur.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
TIPS! Du kan också höra Jonas Sjöstedt läsa sin text:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
