Nyhet Lagens mål om nolltolerans mot kränkningar i skolan fungerar dåligt. För lärare och rektorer är lagen dessutom betungande då de måste anmäla allt som kan misstänkas vara kränkningar. Det visar Maria Refors Legge i sin doktorsavhandling.
Hon har gått igenom 667 beslut från Skolinspektionen och Barn och elevombudet från 2015 som rör anmälningar om kränkande behandling av elever.
– Av skrivelserna framgår att myndigheterna eftersträvar någon form av nollvision. Denna tolkning leder till att lagen är ineffektiv, då skolorna saknar både tid och resurser till att arbeta med nolltolerans, säger doktorsavhandlingens författare Maria Refors Legge.
I flertalet rapporter från Skolinspektionen och Skolverket beskrivs syftet med skollagens bestämmelser om kränkande behandling som att det ska råda nolltolerans mot kränkningar.
– Om skolan får en rapport om att någon kränkning kan ha inträffat får de inte bara låta saken bero. Man måste agera. Men det finns inte tid för skolorna att dokumentera och utreda alla kränkningar eftersom kränkningar definieras så brett, säger Maria Refors Legge som doktorerade den 21 oktober vid juridiska institutionen på Stockholms universitet.
I sin avhandling identifierar hon tre syften med skollagens skrivningar mot kränkande behandling. De två syftena som handlar om att arbeta aktivt för att förhindra kränkande behandling och undervisa eleverna om de mänskliga rättigheterna är inte problematiska vare sig juridiskt eller praktiskt vad hon kunnat se.
Problemet är att lagen av tillsynsmyndigheterna tolkas som att det ska råda nolltolerans mot kränkningar, mobbning och trakasserier. Lagstiftaren och skolmyndigheterna uttrycker en önskan om ett idealiskt tillstånd där inget barn någonsin blir kränkt, ett tillstånd som man försöker nå genom rätten och juridiken. Eftersom detta är omöjligt att uppnå i praktiken, är inte lagen effektiv mätt utifrån dess syfte, tillämpning och anpassning till rättssystemet i övrigt, konstaterar hon.
En av rektorerna uttryckte det så här i en intervju:
”På ett sätt tänker jag att det är en utopi att skolan ska vara en plats fri från
kränkningar. Jag ser det som att det är väldigt långt ifrån vart vi befinner
oss idag i alla fall och sedan vet jag inte om det någonsin kan bli så. Faktiskt.”
Även om skolan skulle få mycket mer resurser är noll kränkningar en tveksam målsättning, poängterar Maria Refors Legge.
– Både nolltolerans och nollvision ser jag som omöjliga att uppnå.
Men vad är problemet med en sådan vision? Sverige har till exempel en nollvision om antalet döda i trafiken och bostadsförsörjningslagens skrivning om att ” alla har rätt till en god bostad till skäligt pris”, som ju kan tolkas som en nollvision gällande hemlöshet? Jo, framhåller Maria Refors Legge, till skillnad från andra symboliska lagar som uttrycker övergripande mål drabbas skolorna av sanktioner om de misslyckas.
– Vid allvarligare misslyckanden kan skolorna drabbas av skadestånd. Rektorerna jag har intervjuat upplever skollagen som svår och betungande eftersom de inte heller ser nolltoleransen som ett riktmärke, utan just som något som är kopplat till sanktioner. Med den marknadsskola vi har i dag kan också kritik från Skolinspektionen innebära ett minskat elevunderlag och sämre ekonomi.
Vetskapen om att skolan kan straffas vid ett tillsynsärende om kränkande behandling kan till och med leda till en ovilja bland skolans personal att se eller ingripa mot kränkningar, skriver Maria Refors Legge i sin avhandling. Det gäller i de fall där skolorna saknar de resurser som krävs för att ha uppsikt över eleverna hela tiden.
En av rektorerna uttryckte denna problematik så här:
”Det är tydligt att vi ska anmäla allting (betoning). Men sedan är det tveksamt
om det är möjligt att få det att fungera i verkligheten och risken är att om
det blir för jobbigt så kan folk se åt andra hållet och inte agera och det är
ju sorgligt.”
Bidragande till oviljan att se var för vissa av de intervjuade rektorerna att Skolinspektionen och BEO upplevdes som motståndare. Myndigheterna var alltså inte en resurs som skolan kunde använda sig av i arbetet med att förebygga och åtgärda fall av kränkande behandling, poängterar juridikforskaren.
Det finns en skyldighet enligt skollagen för en lärare att anmäla alla misstänkta fall av kränkande behandling. Anmälningen ska gå via skolans rektor, och sedan vidare till huvudmannen, som är kommunen eller det företag som driver skolan. Det gäller även bagateller, enligt forskaren.
– Är det en eller flera personer som är upprörda måste skolan anmäla, även ett bråk mellan två vänner som har blivit sams måste anmälas. Det behöver inte ens finnas ett offer.
Forskaren upptäckte också en motsättning mellan pedagogik och juridik. För även om det skulle handla om tydliga kränkningar kan den juridikfokuserade skolan hamna fel, resonerar hon. En lärare kanske främst vill gå in med sociala och pedagogiska resurser för att lösa en konflikt eller ett fall av trakasseri.
Men lagen kräver att läraren upprättar en anmälan.
Juridikforskaren ifrågasätter om nolltoleransen alls bidrar till att minska kränkningarna och anser att ett sätt att göra lagen mer effektiv vore att lagstiftaren klargör att nollvision och nolltolerans inte är ett mål, och i stället betonar målet om att arbeta förebyggande.
Riskerar vi inte att få skolledningar som anser att man får acceptera lite mobbning och kränkningar i skolan om man tar bort nollvisionen och nolltoleransen?
– Det finns de som anser att symbolisk lagstiftning är positiv på det sättet att det ger en signal om vad samhället kräver och att detta skulle ge en positiv effekt, och att frånvaron av en sådan lag skulle innebära en risk. Jag skulle lättare kunna köpa det argumentet om vi kunde se ett minskat antal kränkningar med nuvarande lag, men vad jag har sett finns det inga data som pekar i den riktningen, säger Maria Refors Legge, vars doktorsavhandling kan läsas här.
Ett annat problem med lagen är att kränkningar inte definieras på ett tydligt sätt. Inte heller exakt var skolans ansvar börjar och slutar är klargjort. Ska till exempel en skola utreda trakasserier som en elev drabbas av på nätet av en annan elev, fast det sker utanför skoltid? Det är inte juridiskt klargjort, påpekar hon.
– Som jag ser det behöver man definiera kränkningar på ett tydligare sätt, och bedöma ifall det har uppstått fysiska eller psykiska men. Man kanske bör införa en skrivning om att det ska ha skett en väsentlig, alltså lite större, kränkning, innan skolans utredningsansvar träder in. Man bör också ge skolan möjlighet att lösa vissa saker själva innan juridiken träder in. Skolor har ju stor pedagogisk och social kompetens, och det har ju inte vi jurister på samma sätt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
