ledare Sveriges relation till Europa reducerades till en ekonomisk fråga för länge sedan. Den svenska självgodheten är inget man förändrar över en presskonferens.
“Att komma till Sverige är att åter möta ordningsmannen”. Per Ahlmark, ledare för Folkpartiet på 70-talet, beskrev träffsäkert den svenska kulturen. I boken Mitt hemland – ett utanförskapsområde av Per Wirtén används citatet ihop med ett flertal populärkulturella referenser för att ringa in den svenska relationen till resten av Europa.
Ett par av hållplatserna under efterkrigstiden är Tage Erlanders Metalltal 1961, som satte tonen för de kommande decennierna, då det ointresserade motståndet mot EEC sammanfattades i två argument: bevara Sveriges alliansfrihet och värna det välfärdspolitiska självbestämmandet.
Jag blir nedslagen av att den svenska motvilligheten går så långt tillbaka
En annan hållplats, tio år senare, är Hans Alfredson och Tage Danielssons film Äppelkriget, i vilken äppelproduktionen på Österlen hotas av en sträng tysk kapitalist i läderrock. Européerna uppfattades som påträngande kolonisatörer som försökte skövla skogen och asfaltera Sverige.
Sveriges relation till Europa reducerades till en ekonomisk fråga för många decennier sedan. Tage Erlander flyttade Europafrågan från Utrikesdepartementet till Handelsdepartementet, och därmed fick den ett nytt fokus. Det blev mindre politik och mer ekonomi.
Ingvar Carlsson och Allan Larsson presenterade Sveriges påbörjade medlemsförhandlingar i förbifarten på en presskonferens om ett ekonomiskt krispaket. Det uppmärksammades knappt av media. Snarare gjorde det att medlemskapet uppfattades som ett nödvändigt ont, en krislösning för finansmarknaden.
Wirténs bok fångar något som annars är svårt att ringa in och beskriva, ett lands relation till sin kontinent och sina grannar. Wirtén sätter allt i ett historiskt sammanhang. Det är inte en slump att Magdalena Andersson är så förbenat sträng i ministerrådet och att Stefan Löfven till en början inte hade någon EU-flagga bakom sig på presskonferenserna under pandemin.
Delar av boken gör mig hoppfull, som Olof Palmes tidiga engagemang för Sverige i Europa och vårt ansvar för den europeiska politiken. Men jag blir också nedslagen av att inse att den svenska motvilligheten och passiviteten går så långt tillbaka. Det innebär att politiken kommer vara svårare att rucka på.
Wirtén konstaterar att svensk EU-politik kan sammanfattas i “den oengagerade inställningen att inga banbrytande förslag kommer att förverkligas, utan stanna vid planer och prat i så kallad fransk stil; vilket gör värderingsbaserade Europapolitiska diskussioner meningslösa”.
Det beskriver den svenska reaktionen på den sociala pelaren och minimilönedirektivet väl. Svenska politiker skrev under den sociala pelaren – i vilken förslaget fanns med – men blev trots det chockerade när EU-kommissionen förverkligade saken. När man reagerade var det utifrån ekonomiska argument, med en förbluffande brist på förståelse för de växande problem och ojämlikhet som resten av länderna försöker göra något åt, och framför allt alldeles för sent för att man skulle kunna ha någon riktig påverkan på förslagen.
Är det någon slutsats jag drar av boken, är det att svensk Europapolitik handlar om kultur. Den bristande förståelsen för resten av Europas erfarenhet av krigen – och den svenska självgodheten – är inget man förändrar över en presskonferens.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
