gästkrönika De traditionella demokratiska partierna gör sitt yttersta för att triangulera SD, det vill säga i slutändan köpa deras världsbild. Mot den bakgrunden har ett gäng strävsamma realpolitiker utan att ens tänka på det knäckt hur extremhögern ska neutraliseras, skriver Alex Bengtsson.
En måndag i oktober hölls en presskonferens som kanske kommer gå till historien. Men ändå fanns ingen hashtag på Twitter. Ledarskribenter stod inte i Aftonbladet Live och höftade. Satirtecknaren Kent Wisti gjorde ingen karikatyr som antirasister kunde dela.
Med varsin lapp i handen stod de på rad och bokstaverade ”Här vi vill in”. Och det handlade vare sig om Sveriges riksdag eller tidningen Fokus makthavarlista. Platsen var istället det lite mer osexiga regionhuset i Uppsala. De, i det här fallet, var ett gäng företrädare för en samling kommunala partier i Uppsala län, som lät meddela att slagit sig samman och bildat ett länsparti med namnet ”Lokala partier i Uppsala län”.
”De lokala och regionala frågorna går i varandra mer och mer, och vi behöver påverka dem i regionen”, förklarade ordföranden Lennart Lundberg, till vardags oppositionsråd för Knivsta.nu, i P4 Uppland.
Det är ingen samling promillepartier som gått samman. I den nya valalliansen återfinns en rad partier som samlar mellan fem och strax över tolv procent i kommunerna. Flera av partierna, däribland just Knivsta.nu, har varit etablerade länge. Det handlar alltså inte om dagsländor på den uppländska politiska kartan.
I partiprogrammet för ”Lokala partier i Uppsala län” återfinns sjukvård och trafikfrågor. Det handlar om att bevara och starta närakuter och så kallade region-vårdcentraler i länets kommuner. Man vill bygga ut infrastrukturen, framförallt kollektivtrafiken, till de mindre och mellanstora kommuner där partierna finns representerade.
Det finns framför allt ett skäl för demokraten och antirasisten att se med tillförsikt på det nya partiets eventuella framfart
Vän av ideologisk ordning frågor sig garanterat huruvida dessa partier är höger eller vänster. Inget av dem, skulle de nog själva svara. Faktum är att de snarare positionerar sig längs en i Sverige relativt oprövad politisk skala, nämligen den mellan centrum och periferi. Gemensamt för medlemspartierna är att de är hemmahörande i Uppsalas kranskommuner och i länets utkanter.
Knivsta.nu, som ordförande Lundberg tillhör, är dessutom sprunget ur en rörelse som drev på för att Knivsta för snart tjugo år sedan bröt sig loss från kolossen Uppsala kommun. Sedan dess har partiet stadigt vuxit i stöd och medlemsantal.
Med andra ord det är inga ”snackarpartier” som endast rör om i den kommunpolitiska grytan det handlar om. Jämfört med det rikspolitiska planet där högern nu gör sitt yttersta för att få till en valrörelse präglad av ”den som ropar på hårdast straff” vinner, är ”Lokala partier i Uppsala läns” lansering befriande.
Det finns framför allt ett skäl för demokraten och antirasisten att se med tillförsikt på det nya partiets eventuella framfart. Det har visat sig i flera fall att i kommuner där lokala partier som driver just lokala frågor och kombinerar dessa med en fördjupande demokrati i form av till exempel rådslag med medborgarna inför kommunfullmäktige, bromsas Sverigedemokraternas framfart i lokalvalen.
Det gäller i Knivsta, men är kanske allra tydligast i värmländska Hagfors där nybildade Oberoende Realister blev valets stora vinnare medan Socialdemokraterna och just Sverigedemokraterna störtdök. Dessa lokala partier, ofta i perifera kommuner i landets regioner, har gemensamt att de vare sig har en neutral, positiv eller hårdför hållning gentemot de högerextrema. Istället utmärks de av att strävsamt bedriva sin egen politik.
Måhända går det att dra paralleller till så kallade ”kommunalistiska” partier på kontringen. I städer som Barcelona, Neapel och betydligt mindre orter har partier sprungna ur lokala gräsrotsrörelser som av det politiska etablissemanget från början viftas bort som populister eller enfrågerörelser nått framgångar. Dessa svenska varianter ska dock inte vare sig klumpas ihop med de i alla fall än så länge mindre vänsterpopulistiska partier som kombinerar traditionell socialdemokratisk statssocialism med xenofobi och vurm för stängda gränser. Bortsett från ett par exempel tycks dessa vara mer eller mindre enmansrörelser på det kommunala planet men som fått en del medial uppmärksamhet.
Den samlade politiska analytikerkåren tycks fokusera på SD:s älskade konfliktlinje, det auktoritära kontra liberala värden. Samtidigt gör de traditionella demokratiska partierna sitt yttersta för att triangulera SD, det vill säga i slutändan köpa deras världsbild.
Mot den bakgrunden har ett gäng strävsamma realpolitiker helt utan att ens tänka på det, knäckt hur extremhögern ska neutraliseras. För den politiska hipstern är de här partierna nog rätt tråkiga. Men vem har sagt att den antifascistiska kampen skulle vara vare sig en tebjudning eller ännu ett panelsamtal i Gamla stan?
Alex Bengtsson är författare och omsorgsarbetare, driver podcasten Missionen och har en bakgrund som bland annat vice VD på Stiftelsen Expo.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
