Skydda socialtjänstens anställda

ledare Det krävs mer än en satsning på socialtjänst för att komma till rätta med kriminalitet och våld, men det är också tydligt att en stark socialtjänst kan göra skillnad. 

Fackförbundet Vision, som tillsammans med Akademikerförbundet SSR organiserar Sveriges socialsekreterare, har gjort en undersökning om arbetsvillkoren för dem som jobbar inom socialtjänsten. Det är skrämmande läsning.

Nära hälften av Visions medlemmar inom socialt arbete, 45 procent, uppger att de har blivit utsatta för hot, våld, personangrepp eller förtal någon gång under de senaste 12 månaderna.

Det handlar om kuratorer, biståndshandläggare och fältassistenter. Hoten drabbar inte minst dem som jobbar på HVB-hem och på stödboenden, och socialsekreterare. Det handlar om människor som, med Visions ordförande Veronica Magnussons ord, utgör ”samhällets yttersta skyddsnät”.

I dag är arbetsvillkoren så tuffa för socialarbetare att få orkar stanna kvar där de behövs som bäst

Det är tyvärr inget nytt att de som arbetar med socialt arbete har yrken där hot och våld är vanligt. Så vanligt att Akademikerförbundet SSR känt sig tvungna att ta fram en handbok om hot och våld i arbetslivet.

Desto mer upprörande att socialarbetarnas arbetsgivare verkar anse att hot och våld ingår i arbetsbeskrivningen. Tre av tio av de som utsatts för hot, våld, personangrepp eller förtal i Visions undersökning är missnöjda med det stöd de fått från sin arbetsgivare. Lika många anser att arbetsgivaren inte gör tillräckligt för att förebygga hot, våld och personangrepp. Bara var femte incident polisanmälts, och det är bara var tredje polisanmälan som har lett till förundersökning. De som utsätts är inte bara rädda när de är på jobbet, utan också på sin fritid.

Det säger något om hur arbetsgivarna, som ju utgörs av Sveriges kommuner eller organisationer som finansieras av det offentliga, värderar socialarbetare.
Tyvärr säger det också något om rättssamhället.

I skildringar inifrån den organiserade brottsligheten, som Diamant Salihus Tills alla dör och Johanna Bäckström Lernebys Familjen återkommer två bilder. Den ena är bilden av en parallell verklighet, en egen värld som står utanför samhället, med egna system för tvistelösning och rättsskipning. Där familjer, klaner, brottssyndikat kontrollerar inte bara geografiska områden, utan också människor. När någon begår ett brott mot gänget, klanens, familjens oskrivna regler är straffet hårt och brutalt. Värst drabbas golare, de som tjallar och skvallrar för polisen eller ställer upp som vittnen i en rättegång.

Den andra bilden, som gäller både ungdomarna från Stockholmsförorterna kring Järvafältet som Diamant Salihu skildrar, och ungdomarna i den stora familjen Ali Khan i Hammarkullen i Göteborg, är av människor som befinner sig mitt i samhället: de står i centrum för en kamp som förs av lärare, fritidsledare och skolkuratorer, av poliser och inte minst: av socialtjänsten.

Det är ovanligt att en ung människa obemärkt glider in i kriminella gäng och organiserad brottslighet. Det vanligaste är att vägen in i brottsligheten kantas av familjens och samhällets försök att resa upp hinder, och skapa alternativa vägar. Där finns såklart föräldrarna, som försöker sätta gränser, som tjatar om läxläsning och påminner om fotbollsträningen. Där finns också grannarna som gör en orosanmälan till socialtjänsten, läraren som engagerar rektor och skolhälsoteamet för en elev som halkar efter eller mår dåligt, där finns fritidsledaren som har kontakter både med fotbollstränaren och närpolisen. Och socialtjänsten, ständigt socialtjänsten: som tar emot anmälningar, som utreder och ger stöd till föräldrar, har kontakter med BUP, som är som spindeln i nätet i kontakter mellan skolan och hemmet, och som när alla andra möjligheter är uttömda också beslutar om tvångsomhändertaganden och om en tid på HVB-hem.

Det stämmer att det krävs mer än en satsning på socialtjänsten för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Men det är också tydligt att en starkare socialtjänst skulle kunna göra stor skillnad. Socialtjänsten har mandat att göra tuffa ingripanden, som möter hårt motstånd hos dem som ostört vill kontrollera sina tonåriga fixare och langare.

I dag är arbetsvillkoren så tuffa för socialarbetare att få orkar stanna kvar där de behövs som bäst: i de bostadsområden och miljöer där samhället måste vara som starkast. När personalomsättningen är hög blir kontinuiteten låg. Många av de killar som Diamant Salihu skildrar har haft kontakt med socialtjänsten sedan de gick på mellanstadiet. Men inte med samma socialsekreterare, utan med ständigt nya.

Villkoren för dem som arbetar med socialt arbete är viktigt arbetsmiljöfråga. Det är också en fråga för vår rättsstat.