Självklart blir hon statsminister

fredagskrönikan Magdalena Andersson är ny partiledare för S. Men räcker det för att bli statsminister? Ja, det är bara spel för gallerierna om Vänsterpartiet och Centerpartiet inte släpper fram henne, skriver Veronica Palm. 

Med 311 dagar kvar till nästa riksdagsval fick Socialdemokraterna i torsdags en ny partiledare. På Svenska Mässan i Göteborg förklarades Magdalena Andersson enhälligt vald och fick ta emot både blommor och stående ovationer. Jag var inte den enda som blev tagen av stunden och hade svårt att hålla tårarna borta. Det är stort.

Att välja en ny partiledare är stort och det är riktigt stort att den som väljs är kvinna samtidigt som Socialdemokratierna leder regeringen. Om allt går bra kan vårt land äntligen lämna den pinsamma grupp länder som ännu inte haft en kvinna som statsminister.

Självklart väljs landets regeringschef på kompetens och en agenda för framtiden. Även bland de som inte vill ha en socialdemokrat som statsminister är det få som tvivlar på att Magdalena Andersson inte har vad som krävs för att klara jobbet. Samtidigt har det ett värde att hon är kvinna. Det markerar att vi från och med nu slutar välja statsministrar baserat på kön som första kriterium.

Men vi är ännu inte där. Hon är sedan i torsdags ordförande för det parti som innehar statsministerposten, men den senaste mandatperioden har lärt var och en att det där med regeringsbildande inte är så enkelt.

Med all respekt, men kanske är det läge att tagga ner lite.

Så sent som i somras röstade 173 moderater, kristdemokrater, liberaler och sverigedemokrater nej till Stefan Löfven som statsminister. Högst troligt tycker de samma om nästa socialdemokrat som ställs för prövning. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att rösta ja med sina 116 röster och åter ligger makten hos Centerpartiet och Vänsterpartiet som har 31 respektive 27 röster. Det krävs att inget av dessa partier röstar nej till Magdalena Andersson för att hon ska bli vald.

Redan innan S-kongressen började gick Nooshi Dadgostar ut med krav om hon och hennes parti inte ska ta chansen att fälla en statsminister som inte ens fått tillträda. Annie Lööf å sin sida brottas med att upprätthålla sitt partis heder som borgerligt i en flodvåg av misskrediteringar från den hårdare högern. Jag kan förstå de bådas vilja att markera sig som självständiga partier. Det är helt rimligt att inte vilja beskyllas för att vara dörrmatta åt Socialdemokraterna med mindre än ett år kvar till valet.

Samtidigt är det just det, inte långt kvar till valet. Med all respekt, men kanske är det läge att tagga ner lite. Ännu en regeringskris är inte en bra för någon.

Dels för att det bara finns tre möjliga utgångar.

• Kristersson lyckas lura över några besvikna avgående centerpartister till sitt block så att han får bilda regering och leda in i valrörelsen.
• Extraval, som då kommer att infalla ett halvår innan ordinarie val vilket utan tvekan kommer att tära på väljarnas tålamod med politiker och vilja att rösta.
• Magdalena Andersson blir vald, men i en process som sänker den energi som ett nytt partiledarval kan ge alla i valrörelsen.

Men det är också rent politiskt svårt att förstå tanken med att inte låta regeringen hantera den sista våren innan valet. I somras kunde jag begripa poängen med att kräva inflytande, då skulle det läggas en budget. Det fanns reell politik att kräva och ett inflytande som på riktigt spelade roll. Men nu är mandatperiodens sista budget lagd. Det är svårt att inte se det som bara spel för gallerierna om Vänsterpartiet och Centerpartiet inte släpper fram en ny statsminister.

Hur ett eventuellt regeringssamarbete ser ut efter valet det kommer krävas förhandlingar om. Många, långa och viktiga förhandlingar. Men om progressiva vänster- och centerpartier överhuvudtaget ska ha en regeringsmakt att förhandla om krävs nu hundra procent fokus på att prata politik med människor utanför makten.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”.