Den nya socialdemokratin

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på Socialdemokraternas omstart. 

Olaf Scholz flögs in till Socialdemokraternas partikongress för ett par timmars Sverigebesök. Sedan bar det iväg igen tillbaka till Berlin för att slutföra regeringsförhandlingarna i den nya trafikljuskoalitionen med De Gröna och liberalerna i FDP. Om inte himlen trillar ner flyttar han snart in i Kanzleramt.

Även Norges nyvalda statsminister Jonas Gahr Støre valde förstås att besöka sina svenska partikamrater. Maktskiftet i Oslo var ytterligare ett hoppfullt tecken i tiden för den sedan länge hårt ansatta europeiska socialdemokratin.
John Podesta och Patrick Gaspard, nyckelspelare i Obamas och Bidens progressiva nätverk, kom över från andra sidan Atlanten.

Tre aktuella exempel på att socialdemokratiska eller progressiva partier fortfarande kan vinna val, som det svenska partiet vill hänvisa till när det är dags för en omstart, med en ny partiledning och en regeringsombildning i faggorna.

Scholz, Gahr Støre och Biden hör hemma i mittfåran eller till höger i sina respektive partier, men de gick till val på en tydligare progressiv profil än tidigare. Magdalena Andersson har som finansminister värnat och vårdat ordning och reda i statens finanser. Även hon kommer säkert att presentera ett något radikalare program. Långt innan januariavtalet föll hade Socialdemokraterna sökt tydligare positioner i allt från pensioner till vinster i välfärden.

Vänsterpartiet jobbar hårt för att vinna över missnöjda socialdemokrater. Och för första gången sedan före 1917 och åren innan krispolitiken satte sig på 30-talet finns nu en organiserad opposition eller fraktion i partiet. New Labours tredje väg har växt igen. Men Corbyns vänstervänstersväng kunde inte heller hindra Labours röda mur från att falla. När Socialdemokraterna söker en ny väg och navigerar som alltid mellan Scylla och Charybdis.

Inför varje kongress blir det medialt fokus på klassiska – och nya – socialdemokratiska konfliktdimensioner. Uppdrag granskning utnämner Sverigedemokraterna till ”De nya socialdemokraterna”, men med ett frågetecken på slutet. LOs tidning Arbetet fokuserar på det fackliga missnöjet med Socialdemokraterna och på den ständigt omdiskuterade fackliga politiska samverkan: ”Blir det värre får vi kanske bilda ett annat parti.”
Dagens Nyheter belyser spänningen mellan den danska socialdemokratins vänsternationalism och arbetarrörelsens globalister, en konfliktyta som ligger under ytan (ibland ovanför ytan) även i Sverige. Svenska Dagbladet lyfter fram kritiker som tycker att SAP kohandlat bort sin egen identitet; är Socialdemokraterna ett förlorat parti?

Kritiken mot att partiet svikit sina ideal är ungefär lika gammal som socialdemokratin själv.

En gång var kohandel något positivt, med då var det fråga om kompromisser med Bondeförbundet (Centern). Det var på 1930-talet.
Det mesta med socialdemokratin verkar ha varit bättre förr, till och med kohandeln. I början av 1900-talet kritiserade den tidens vänsterkritiker i socialdemokratin den så kallade ”ministersocialismen” (med vilket avsågs samarbete med liberalerna). Idag reser många innerliga ideologiska invändningar mot samarbetet med liberalerna i Centern och Liberalerna.

På DN Kultur skriver Göran Greider om ”alla svekdebatters moder”: låga förväntningar. Kanske inte en variant på Tage Erlanders ”de stigande förväntningarnas missnöje”? Greider sätter fingret på en evig spänning inbyggd i socialdemokratins konstitution, den mellan utopin och realpolitiken. Utopiernas dagskurs står inte högt i dag.  Vår tids styrande myter och utopier är snarare marknaden (liberalerna) och nationen (konservativa). Den demokratiska socialismen har försvunnit ur den socialdemokratiska vokabulären. Då verkar det också lite svårare att se varåt allt knådande och kompromissande i den svenska modellen syftar och leder.

Under alla omständigheter är det mycket som går igen när det lackar mot socialdemokratisk partikongress. Kritiken mot att partiet svikit sina ideal är ungefär lika gammal som socialdemokratin själv. Därmed inte sagt att Socialdemokraterna inte har stora strukturella problem eller i varje fall mycket stora utmaningar, större än på mycket länge.

”European Forum on the future of European Parties” sköts upp fyra gånger under pandemin, men kunde till sist genomföras i en coronasäker konferenslokal nära Villa Borghese i Rom hösten 2021.
Där jämförde forskare från en rad europeiska länder sina resultat. Underrubriken löd från början ”Misery of Social Democracy”. Men efter valen i Tyskland och Norge tillkom: ”and Hope”.

Framför allt det tyska valresultatet har gett de progressiva partierna nytt självförtroende. Framgången i Tyskland var ju så överraskande. SPD, socialdemokratins moderskepp, har på sistone förlorat en lång räcka val. Och inför årets val var SPD borträknat.
Så sent som i somras låg partiet på 15 procent, men sedan lyckades Olaf Scholz få till en helt oväntad uppgång. Visst gjorde de Gröna, som ett tag såg ut att bli det största partiet, amatörmässiga misstag. Visst hade CDU en svag kandidat den här gången. Visst tappade Die Linke hälften av sin väljare.

Ibland är tur och timing det som skiljer en valseger från en valförlust. Men SPD bedrev också en skicklig kampanj. Olaf Scholz är en erfaren politiker. Bilderna på honom med budskapet ”Respekt för dig” slog an något hos de tyska väljarna. Upprepade studier vittnar om att många medborgare runt om i Europa lyfter fram bristen på respekt i sina liv och arbetsliv som särskilt kränkande och stötande. SPD identifierade också CDU-väljare som var beredda att byta parti, en parallell till hur Ronald Reagan på 1980-talet vann över väljare från Demokraterna, som senare kom att kallas ”Reagan Democrats”.

I Rom påmindes jag också om att de enkla förklaringarna inte alltid täcker hela den ofta mer komplexa verkligheten. Socialdemokratiska partier i Europa har förvisso tappat väljare till högerpopulistiska och högerradikala partier, som länge har gjort inbrytningar i arbetarklassen. Men i de senaste valen har socialdemokratiska partier snarare tappat väljare med längre utbildning.

Den största andelen har gått till helt andra partier, till radikala vänsterpartier, gröna partier, liberaler och höger-mitten-partier. I Danmark kan Socialdemokraternas vänsternationalism ha attraherat en och annan väljare som tidigare röstade på Dansk Folkeparti, men förlorade samtidigt väljare till partier som stod till vänster i stället!

Den stora svårigheten för stora och breda vänsterpartier är att konfliktytorna vetter åt flera olika håll på en och samma gång. Socialdemokraterna utmanas av en ny slags vänsterpartier. De progressiva partierna har också en kulturell konflikt med de gröna partierna. De slåss med högerpartierna om vem som har en kompetent ekonomisk politik. I synen på invandring och flyktingmottagande och vår tids mångkulturella komplexitet finns en tydlig skiljelinje mot högerpopulisterna.

Socialdemokraterna och de gröna partierna har nog lättare att forma en samsyn på klimatet, även om det förstås finns spänningar även där. Kort sagt, de progressiva vänsterpartierna verkar i dag i en mer svårnavigerad ideologisk miljö. De stora partierna både till höger och vänster om mitten utmanas också från kanterna.

Konkurrensen om väljarna har hårdnat.

Alla de fyra nordiska länderna leds nu av socialdemokratiska partier. Samtidigt är dessa partier långt ifrån gamla tiders valresultat på 40–45 procent. De konvergerar snarare runt 25 procent, eller lite däröver.
I Danmark, Norge och Sverige tappade socialdemokraterna väljare i de senaste valen men lyckades ändå bilda regering eller som i Sverige behålla regeringsmakten. Undantaget var Finland där socialdemokraterna ökade sitt stöd, men ligger ju där på en ännu lägre nivå. Därmed är de alla beroende av okonventionella och breda samarbeten.

Så ser de maktpolitiska realiteterna numera ut i länder med proportionella valsystem. I Storbritannien och Frankrike är det lättare att få en majoritet i parlamenten. Bonusmodellerna i Grekland och Italien som gynnar det största partiet räcker emellertid inte alltid för att få till en majoritet. Konkurrensen om väljarna har hårdnat.

Vi har fått flera nya partier. Sverige har gått från fem till åtta partier. Norge har nio och Tyskland sex eller sju, beroende på hur nogräknad man är. Även de progressiva väljarna har spritt ut sig på flera olika partier. Därför krävs bredare koalitioner eller samarbeten för att kunna erövra regeringsmakten. I Tyskland har det tidigare varit fråga om koalitioner mellan två partier, nu krävs det tre för att kunna forma en majoritet. I Danmark och Norge lutar de här samarbetena mer åt vänster. I Sverige har vi sedan 2010 en tydlig högermajoritet med liberala och konservativa partier, även om Alliansen nu har splittrats. Dessförinnan präglades Sverige allt sedan 1930-talet i princip av en strukturell vänstermajoritet.

Partisystemet har fragmentiserats. Väljarna är mer lättrörliga och otrogna. För att växa och överleva tenderar många partier att profilera sig tydligare i den ena eller andra riktningen. Svensk politik har som en konsekvens därav blivit mer konfliktorienterad och det är numera längre till samråd och svårare att sluta kompromisser och få dem att hålla över tid.

Det kostar på att kompromissa för partier som kämpar för sin överlevnad. Att få ihop ett regeringsunderlag är därför en grannlaga uppgift. I veckan föll socialisternas budgetförslag i det portugisiska parlamentet, både vänstern och högern röstade nej och nu väntar nyval. Mönstret känns igen från Sverige. I Tyskland har liberalerna stoppat SPDs och De grönas förlag om skattehöjningar för de rikaste. Och ja, i Sverige ledde januariavtalet till att värnskatten togs bort.

De stora ”catch all”-partierna har alltså tappat mark. Socialdemokraterna och de borgerliga högermittenpartierna baserades på breda väljarkoalitioner. De partierna är generellt mycket svagare idag. Men det har visat sig möjligt att bilda regeringar med ett väljarstöd mellan 25 och 30 procent, ibland med ett ännu lägre väljarunderlag.

Kanske ligger utmaningen för Socialdemokraterna i att bibehålla ambitionen att vara en bred väljarkoalition och ha ambitionen att attrahera många väljare:”catch all”. Ett sådant parti kanske numera kan ligga på mellan 25 och 30 procent, i bästa fall. Och därmed ha en möjlighet att bli regeringsbildare.

Samtidigt blir dessa partier mer otydliga. Till skillnad från de som skaffar sig en klarare profil i en viss typ av frågor eller som riktar sig mot en mer avgränsad väljargrupp. I vilket fall som helst kan partier med breda väljarkoalitioner i dag inte längre luta sig mot ”nästan majoritet”, utan behöver flera koalitions- eller samarbetspartners. De behöver politiska vänner och bygga allianser.

Inte alldeles lätt, men inte omöjligt. I det långa loppet beror det politiska utfallet på om progressiva partier och grupperingar har förmåga att sätta dagordningen och kan skaffa sig ideologiska vänner utanför de egna leden. Detta är den gramscianska utmaningen, och rör den stora uppgiften att sätta sin prägel på samhällsdebatten. Alltså den hegemoniska uppgiften, om vem som innehar problemformuleringsprivilegiet. På kort sikt, även efter nästa val, lär det bli ett fortsatt kattrakande både till höger och vänster, oavsett om det blir Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson som bildar nästa regering.

Receptet för framgångsrika progressiva partier och rörelser är som alltid en kombination av ledarskap och organisation, den egna förmågan att forma en politisk berättelse och en konkret och genomtänkt politik. I samband med Socialdemokraternas partikongress bör sägas att det finns utrymme för socialdemokratiska förbättringar på alla dessa områden.
Men politik är inte en sprinterdistans utan mer av ett maratonlopp. Men, Magdalena Andersson kommer också att behöva tur och timing.

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion