vård För att kunna reformera äldreomsorgen krävs tydlig statlig styrning. Med mål som är lika för alla, enkla att följa upp och kvalitetssäkra. Och som samtidigt ger professionen nödvändigt utrymme för planering och utförande, skriver Lena Hallengren.
Pandemin har på ett smärtsamt sätt blottlagt brister i vår gemensamma välfärd, inte minst inom äldreomsorgen. Trots mycket stora insatser från personal och chefer blev det tydligt att äldreomsorgen inte var tillräckligt väl rustad när pandemin svepte in över Sverige. Ibland hävdas att de strukturella brister som tydliggjorts beror på försämringar och besparingar de senaste decennierna. Jag hävdar att det måste ses som symptom på ett mer grundläggande problem. Grundproblemet är att vi, som land och samhälle, inte på allvar satt ner foten och bestämt oss för att äldreomsorgen ska bli riktigt, riktigt bra. Allt fler blir allt äldre och det är tydligt att gamla strukturer inte räcker till.
Den här regeringen påbörjade redan 2014 en resa för att bryta trenden och på riktigt förbättra svensk äldreomsorg. Jag hoppas att det strålkastarljus som riktats mot äldreomsorgen kan omsättas till ett brett politiskt stöd för att göra de satsningar som krävs för att fortsätta arbetet.
För att vända utvecklingen krävs ökade resurser men också en ny lagstiftning som utgår från de behov som dagens äldre har och som tydliggör vilket ansvar samhället har för att möta dessa. Det förutsätter också en ny syn på äldreomsorgens professioner. De anställdas kompetens ska uppvärderas och de som jobbar i äldreomsorgen ska ges bättre förutsättningar att utföra sitt arbete.
En del av äldreomsorgens utmaningar går att härleda till 90-talets ädelreform då långvården avskaffades och ansvaret flyttades från landstingen till kommunerna. De äldre fick antingen flytta hem till sina ordinarie lägenheter eller till mer hemlika särskilda boenden med högre standard och mer av sociala aktiviteter. Samtidigt gavs kommunerna nya möjligheter att bedriva hemsjukvård.
Framtidens äldreomsorg måste utgå från de behov som framtidens äldre förväntas ha.
Reformen var viktig och på många sätt rätt tänkt. Över tid har den dock kommit att understryka problemen med uppdelningen av äldres behov i vård respektive omsorg. Att bli gammal innebär naturligt att vissa färdigheter och förmågor gradvis avtar. Det innebär också att man får sjukdomar, såväl övergående som kroniska. Det här behöver ses i en helhet där den organisation som ger hjälp och stöd är densamma som också ser och förstår den äldres vårdbehov. Ju fler aktörer som involveras desto svårare blir det annars att sätta den äldres behov i centrum. Om en aktör utför hemtjänsten, en annan aktör sköter eventuella serviceinsatser, ytterligare andra sköter läkemedelsutdelning – ja då är det lätt att man tappar helhetsperspektivet. Inte minst under pandemin har de utmaningar som finns med en uppdelad vård och omsorg understrukits. Att dagens organisation och strukturer förhindrar den bästa vården och omsorgen.
Det här är ett viktigt skäl till att regeringen givit generaldirektör Olivia Wigzell uppdraget att ta fram en äldreomsorgslagstiftning. Inte för att äldreomsorgen ska bli sjukvård eller för att sjukvården ska bli äldreomsorg. Men för att äldreomsorgen behöver organiseras kring den äldres samlade behov. Det kräver att äldreomsorgen regleras genom en ny lagstiftning, utanför socialtjänstlagen, som definierar vad just äldreomsorg är och vad äldre, anhöriga och allmänhet kan förvänta sig av denna. Wigzells utredning kommer att presentera sina förslag våren 2022 och efter riksdagsvalet har vi socialdemokrater för avsikt att förverkliga lagstiftningen i framtidens äldreomsorg.
Framtidens äldreomsorg måste utgå från de behov som framtidens äldre förväntas ha. På samma sätt som samhället förändras gör också kraven på insatser, kvalitet och kompetens det. Det räcker att blicka tillbaka några decennier. Trots att medellivslängden stiger visar studier hur de totala hjälpbehoven hos personer över 65 år har halverats jämfört med år 1975. Det handlar om att vi bor bättre, har bättre arbetsförhållanden, röker mindre och äter bättre.
Här finns en outnyttjad potential. Ytterligare förebyggande insatser och en bredare användning av den nya tekniken även inom äldreomsorgen kan förlänga den självständiga tiden. Surfplattor, GPS-teknik, medicinpåminnare och nattkameror är bara något av det vi har tillgång till idag, tänk vad som kommer kunna vara möjligt framöver om vi bara vågar låta äldreomsorgen gå i täten.
Det får inte vara äldreomsorgens otillgänglighet som gör att man väljer att köpa privata servicetjänster.
Många upplever det fortfarande som ett allt för stort steg att ansöka om hemtjänst, särskilt när man lever två tillsammans. Det ligger mycket känslor i upplevelsen av ansökan som ett första steg till att bli gammal på riktigt. Då upplevs det också för en del som ett mindre steg att köpa de tjänster man behöver, till exempel städ i hemmet. Det behöver såklart inte vara ett problem i sig, men det finns en fördel i att äldre även med små omsorgsbehov får dessa tillgodosedda i en struktur där insatserna kan skalas upp då behoven ökar. Det får inte vara äldreomsorgens otillgänglighet som gör att man väljer att köpa privata servicetjänster. För en äldre person som har begynnande behov av omsorg måste det vara lika enkelt och billigt att få ett par timmar städning genom kommunal hemtjänst som genom ett städföretag.
Och äldreomsorgen måste här bättre se betydelsen av insatserna också för de anhöriga. Idag får de anhöriga, oftast kvinnor, bära ett allt för tungt lass, allt för länge. Det gäller inte minst då allt fler, till följd av den ökande medellivslängden, drabbas av kognitiva sjukdomar som till exempel olika former av demens. Många vill fortsätta bo tillsammans vilket kan fungera bra om också den anhörige får rätt stöd, hjälp och avlastning. Inte minst tillgången till dagverksamhet spelar stor roll. Det är en verksamhet som därför behöver byggas ut och ses som en lika naturlig del av äldreomsorgen som hemtjänst och särskilda boenden.
Det andra stora reformområdet för framtidens äldreomsorg är professionaliseringen. Det har aldrig etablerats lika starka yrkesprofessioner inom äldreomsorgen som till exempel inom sjukvården. Deltidsnormen är stark och utbildning har ofta inte lönat sig ekonomiskt. Fortfarande talar en del om att äldreomsorgen behöver fler ”händer” eller att det är en verksamhet med många ”enkla jobb”. Sådana uttalanden visar på en stor okunskap om äldreomsorgens uppdrag.
Så kan det inte fortsätta vara. Ska äldreomsorgen kunna möta den växande målgruppen äldre med fler komplexa och ofta samvarierande sjukdomar krävs en förändring. En god vård och omsorg bygger på en stabil relation mellan den äldre och personalen som ska stödja och vårda. Det förutsätter att de anställda har rätt utbildning och erfarenhet samt att verksamheten organiseras så att rätt förutsättningar finns.
Regeringen har påbörjat det arbetet genom att reglera och skydda yrket undersköterska. Genom reformen skapar vi ordning och reda och säkerställer att en yrkestitel faktiskt betyder samma sak i hela landet. Det ger en tryggare vård och omsorg för äldre. Samtidigt satsas stora medel på ett landsomfattande äldreomsorgslyft som innebär att anställda inom äldreomsorgen ges möjlighet att läsa till vårdbiträde eller undersköterska på betald arbetstid och ges fast anställning. Trygga jobb på heltid där utbildning och kompetens premieras är vägen framåt. Så skapar vi mer attraktiva arbetsplatser där anställda också vågar ställa krav på förbättringar.
Att reformera äldreomsorgen är ett stort arbete som kommer att kosta pengar. För de som inte tror att det är möjligt vill jag peka på förskolans utveckling. På 1990-talet gjorde förskolan en fantastisk resa från 70- och 80-talens dagbarnvård till högkvalitativa pedagogiska verksamheter med egen läroplan och starka yrkesroller. Människor från hela världen har de senaste 30 åren rest till Sverige för att låta sig inspireras.
Den reformen av förskolan skedde genom ett medvetet arbete på alla nivåer. På statlig nivå där verksamheten omdefinierades och fick ny lagstiftning. I kommunerna och utbildningsväsendet där de nya reglerna och ambitionerna omsattes och finansierades. På varje enskild förskola utvecklade sedan förskollärare och barnskötare tillsammans den nya verksamheten, testade ny pedagogik och skapade därmed den nya svenska förskolan.
Äldreomsorgen behöver nu göra en liknande resa. Den nya äldreomsorgslagstiftningen blir en viktig pusselbit i arbetet. Precis som för förskolan behövs tydlig statlig styrning. Inte i form av svårmätta resultatmål om minuter och detaljer utan genom ramar för områden som till exempel bemanning, utbildning och innehåll. Den sortens mål som är lika för alla, enkla att följa upp och kvalitetssäkra men som samtidigt ger professionen det nödvändiga utrymmet för bedömningar och beslut om hur vården och omsorgen ska planeras och utföras.
Genom ökade resurser, en ny äldreomsorgslagstiftning och satsningar på personalen kan vi bygga en äldreomsorg som är rustad för framtiden och som möter både samhällets och de äldres behov. Jag hoppas att fler vill vara med mig på den resan.
***
Essän är en förkortad version av en text som ingår i antologin Vad händer nu? Välfärden efter corona, utgiven av bokförlaget Premiss i samarbete med fackförbundet SSR.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
