fredagskrönikan LAS-frågan går mot sitt slut och politikerna var de dumma. Eller? Jonas Nordling håller inte med.
Så anslöt även LO till ett nytt huvudavtal om anställningsskydd. Alla förbund är visserligen inte med och i slutändan är det repskapet som fattar beslutet. Men i stort så är förhandlingen över. LO har nu åter förenats med PTK och Svenskt Näringsliv som gemensamma bärare av arbetsrätten, det som kallas den svenska modellen.
Detta är som bekant en modell som bygger på att staten står utanför och låter parterna sköta sig själva. Att det nya huvudavtalet har tillkommit genom ett allvarligt brott mot denna princip har ingen hymlat med. Från fackligt håll har det medfört brasklappar om tvång när resultatet nu ska försvaras.
Från arbetsgivarhåll är retoriken istället: Reclaim Saltsjöbadsavtalet. Det avtal som en gång slog fast att arbetsmarknadens parter ska lösa frågor utan att blanda in statsmakten. (Och som kom till under hot om lagstiftning…)
Ur arbetsgivarögon har detta avtal sedan brutits gång på gång genom mängder av lagstiftning. Och det är svårt att säga emot, speciellt om du tittar på 70-talets arbetslagstiftning. Då radades lag efter lag upp, alla med den gemensamma nämnaren att de stärkte arbetstagarens ställning:
- Styrelserepresentationslagen (1972)
- Lagen om anställningsskydd, Las (1974)
- Förtroendemannalagen (1974)
- Studieledighetslagen (1975)
- Medbestämmandelagen, MBL (1977)
- En ny arbetsmiljölag (1978)
- En ny semesterlag (1978)
- Jämställdhetslagen (1980)
Det är lätt att hamna i analysen att det vi nu bevittnat var en logisk tillbakakaka där politiker idag balanserade vad deras föregångare ställt till på 70-talet. Det är åtminstone grunden i Svenskt Näringslivs berättelse om vad som nu skett. Den fackliga kören stämmer gärna in i detta narrativ, för att undvika ytterligare framtida politiska ingrepp. I dessa tider verkar dessa nämligen inte leda till något bra (till skillnad från förr).
I grunden håller jag med om att 70-talets lagstiftning gick för långt, mycket av detta borde ha kunnat lösas genom kollektivavtal och inte via lag. Men det finns fortfarande områden där den så kallade Svenska Modellen inte kommer lösa problemen. Förtroendemannalagen gäller till exempelvis inte på arbetsplatser utan kollektivavtal. Trots att det kanske är på sådana arbetsplatser som fackligt förtroendevalda skulle göra störst nytta. Där kan politiken göra skillnad, oavsett vad parterna säger.
Likaså är det hårt ansatta systemet med regionala skyddsombud trots allt svårt att hantera utan politikens inblandning. Där behövs lagen för att säkerställa att någon kan bevaka arbetsmiljön, och själva behovet av denna lag är ett bevis för att parterna inte själva klarar av att lösa detta på alla arbetsplatser.
Det är förstås bra om politiken tar ett steg tillbaka så länge fack och arbetsgivare tycks klara sig själva. Men det är också helt i sin ordning om de lägger sig i när systemet inte är i fas med samhället. Hotet om intervention måste helt enkelt vara reellt för hålla arbetsmarknadens parter på tårna. Och så här efter Januariavtalet så lär de vara alerta en bra tid framöver.
Men frågan är om väljarna förstår att det i slutändan är de som ska forma detta latenta hot om inblandning från statsmakterna? Knappast.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare på Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
