ledare Vår allt mer stressade tillvaro är inte ett individuellt problem. Det handlar om hur vi organiserar arbetsmarknaden och det samhälle vi lever i.
När e-handelsgiganten Amazon kritiserades för att bolagets anställda pressades till bristningsgränsen var svaret först tystnad. Inte konstigt. Amazon har länge varit känt för att tysta fackliga röster och öka vinstmarginalerna med slopade lunchraster och toalettbesök. Men när bolagets ledning insåg att kritiken riskerade att hota vinsterna kopplades pr-maskineriet in. Fluffiga budskap bedyrade en välkomnande och trygg arbetsmiljö. Och på Amazons logistikcentraler runt om i världen installerades ”AmaZen” – pyttesmå, klaustrofobiska bås där sönderstressade anställda kan göra lite andningsövningar för att komma ner i varv.
Exemplet är bara ett i mängden på hur frågan om vår psykiska hälsa gått från att vara en kollektiv angelägenhet till något vi ska fixa på egen hand. Och året med covid-19 eldar på trenden. Skakig ekonomi, växande klassklyftor och oro inför framtiden har gjort att andelen med stress-, ångest- och depressionssymptom ökat. Rejält.
I Sverige var den uppskattade förekomsten av depression närmare en fjärdedel högre än väntat. Enligt Folkhälsomyndigheten är det unga vuxna, mitt i klivet till studier eller jobb, som drabbats hårdast.
Psykisk ohälsa är inte en isolerad företeelse
Kronisk och långvarig stress ökar risken för en rad sjukdomar. Förutom ångest och depression kan det leda till försämrad kognitiv förmåga, hjärt- och kärlsjukdomar – och till och med alzheimer och demens. Just därför är det så stötande när den som drabbas uppmanas att hantera det på egen hand. För när det där trycket över bröstet inte släpper, när pulsen skjuter i höjden av pling från telefonen, har det redan gått för långt. Då blir arbetsgivarens uppmaningar om andningsövningar, i stället för att garantera rättvisa löner och rimliga arbetsvillkor, bara provocerande.
Redan 2009, i boken Capitalist Realism: Is There No Alternative?, ringade den brittiske författaren och teoretikern Mark Fisher in problemet:
”I stället för att acceptera den enorma privatiseringen av stress som skett under de senaste trettio åren, borde vi fråga: hur har det blivit acceptabelt att så många människor, och särskilt så många unga, är sjuka? Den ”psykiska ohälsans farsot” i kapitalistiska samhällen tyder istället [..] på att kapitalismen i sig är dysfunktionell.”
Med andra ord: psykisk ohälsa är inte en isolerad företeelse, något som uppstått ur intet. Hur vi mår har högst materiella förklaringar. Att privatisera kollektiva problem är därför både intellektuellt ohederligt och mänskligt destruktivt.
För att komma åt grundproblemet måste vi angripa orsakerna. Hur vi jobbar. Vilka jobb som finns. Och hur makt, förmögenheter och livschanser är fördelade i ett samhälle. Typ: är det verkligen rimligt att så många tvingas till jobb utan grundtrygghet, som med andan i halsen försöker hinna köra ut våra paket? Ska vi verkligen acceptera ett arbetsliv där du förväntas vara tillgänglig allt fler av dygnets 24 timmar? Och är det önskvärt att så mycket av det välstånd vi producerar går till den som redan har mest?
Det är dags att reda ut och dra slutsatser av vad maktlösheten inför tillvaron gör med oss. Visst är det bra att det finns appar som hjälper att meditera eller andas lite lättare när tempot skruvas upp. Många har säkert hjälp av smarta klockor och aktivitetsband som håller koll på puls, registrerar sömnvanor och räknar steg. Men i grunden måste sättet vi lever tillsammans ändras.
Att så många människor mår så dåligt är ett misslyckande. Amazons dystopiska andningsbås och samtidens nonchalanta behandling av den som drabbas måste mötas med kollektiva svar. Av reformer som ökar jämlikheten – och gör samhället värdigare och mänskligare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
