Calmfors till höger och vänster

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på Lars Calmfors.

När jag passerar Hötorget i Stockholm tänker jag på alla mina år som ekonomistudent. I de nationalekonomiska läroböckerna beskrevs ”hötorgsmarknaden” som en ”perfekt” fri marknad eftersom den har många säljare och många köpare. Vilket antas möjliggöra att säljarna kan maximera sina inkomster och köparna sin ”nytta”. Allt enligt den nationalekonomiska teoribildningen.

Men när jag besöker marknaden på Hötorget är den långt från det där ”idealet”. Alla säljare erbjuder samma varor till exakt samma pris. Häromdagen gick jag runt och frågade vad ett granatäpple kostade. Alla tog 9,90. Även på en ”perfekt” marknad verkar det alltså finnas en och annan priskartell.

Illusionen om den perfekta marknaden som alltså inte ens existerar under de mest ideala förhållanden säger något om nationalekonomins lockelse och tillkortakommande. I själva verket är nationalekonomi en vetenskap som bygger på en tänkt bild av hur marknader fungerar, den ger visserligen några viktiga insikter men är ofta långt från verkligheten.

Men jag är glad att jag läste ekonomi och tröskade mig igenom alla dessa diagram och ekvationer. Att vara medveten om vissa ekonomiska realiteter skadar inte, det blir inte lika lätt att falla i farstun för ett och annat önsketänkande. Det finns ett förföriskt och nästan religiöst element i den nationalekonomiska tankevärlden. En komplex verklighet kondenseras ned till knivskarpa modeller som faller ut på ett entydigt sätt, nästan lite magiskt.

Det är långsökt att kalla nationalekonomi en religion. Men nationalekonomerna har ibland betecknats som ett slags prästerskap. Jag kunde själv inte riktigt avlägga en nationalekonomisk trosbekännelse, jag var en kritisk student. Men jag lärde mig hur ekonomer tänker. Och tror mig efter det bättre förstå och kunna genomskåda nationalekonomernas utsagor och rekommendationer.

Men nationalekonomi är förstås en komplicerad vetenskap, med många nyanser och forskningsfält. Många av dessa nyanser försvinner ofta när ”politikmakare” utformar politiska förslag. Se bara på de senaste decenniernas avregleringar och marknadsmodeller i den offentliga välfärden. De har ofta inspirerats av en tänkt ideal marknad, men eftersom marknaderna i verkligheten är mer komplexa och ofullkomliga har vi fått ett antal halvmesyrer och illa konstruerade pseudomarknader. Vilket förklarar varför den svenska skolan ser ut som den gör i dag.

Nationalekonomerna har haft svårt att förlika sig med att lönerna inte fluktuerar som priser på andra marknader, utan sätts i förhandlingar mellan arbetsgivarna och facket. Även bostadshyror förhandlas mellan fastighetsägarna och hyresgästerna. Likväl talar ekonomerna inte om förhandlade hyror utan om den förkättrade ”hyresregleringen” och förespråkar nästan i kör marknadshyror. Men människor och bostäder är inte som andra varor på en marknad.

I vårt land kan bara en ekonom åt gången vara högst upp på täppan, verkar det som.

Lars Calmfors är vår tids mest inflytelserika, publika och anlitade nationalekonom. I vårt avlånga land kan bara en ekonom åt gången vara högst upp på täppan, verkar det som. Och Calmfors har varit synnerligen ingripande på en rad politikområden under årens lopp. Det vittnar hans nationalekonomiska memoarer också om.
Mellan forskning och politik. 50 år av samhällsdebatt är en utförlig och detaljrik bok. Det är ett imponerande bokslut över ett långt liv som nationalekonom och offentlig opinionsbildare, men även en berättelse om Sveriges ekonomiska och politiska utveckling det senaste halvseklet.

Lars Calmfors var en tidig kritiker av AMS. Han tyckte (eller hans forskning visade) att arbetsmarknadsutbildningarna var för omfattande och att utfallet inte motsvarande de ekonomiska kostnaderna. Det här tänkandet lade sedermera grunden för Moderaternas så kallade arbetslinje och i förlängningen den radikala omstöpning av arbetsförmedlingen vi nu är inne i, framdriven av Centern och Liberalerna.

Han spelade en helt central roll när normpolitiken lanserades på 1990-talet, för att få ner inflationen och skapa ordning och reda i statens finanser. Efter 1990-talskrisen fick vi också ett striktare finanspolitiskt ramverk och tydligare regler för budgetarbetet i Sveriges riksdag och därmed en mer restriktiv syn på statens utgifter, skulder och underskott. Det var en finanspolitisk konservatism där delar av erfarenheterna från 1930-talets djupa kris nu lades i malpåse.

Han utredde EMU-frågan åt regeringen, argumenterade för att Sverige skulle gå med (men senare!).
Han lyckade övertyga Anders Borg om att regeringen skulle inrätta ett finanspolitiskt råd för att utvärdera regeringens egen ekonomiska politik. Att regeringen ”adlar” några nationalekonomer är på många sätt problematiskt. Och Calmfors belönades med att bli dess första ordförande.

Ja, Lars Calmfors har varit inne och rotat i nästan alla väsentliga och kontroversiella frågor de senaste decennierna. Han är sedan länge krönikör i Dagens Nyheter, och därmed en framstående medial opinionsbildare för sina nationalekonomiska teser. På sistone har han på vaga och svajiga grunder varit en idog förespråkare för lockdown under pandemin. Han har suttit med i Stockholms Handelskammares omstartskommission (som kom redan i början av pandemin). Han ingick i en referensgrupp knuten till Magdalena Andersson för att ge råd om den ekonomiska politiken under och efter pandemin. Och detta är ändå bara ett axplock av de insatser som passerar revy i Calmfors ekonomiska memoarer. Ständigt denne Calmfors.

Lars Calmfors är en ”borgerlig ekonom” som han själv uttryckte det vid minnesstunden för LO:s chefsekonom Lena Westerlund för snart tio år sedan. Under långliga tider var han också rådgivare åt borgerliga politiker, partier och regeringar. Samtidigt är han inte förutsägbar och har uppvisat ett stort mått av intellektuell illojalitet. Det hedrar honom. Och han har varit illojal både åt vänster och åt höger.

Men när Calmfors politiska förslag väl går igenom verkar han ibland ta sin hand från dem.
Han förvånades över att när normpolitiken slog igenom efter 90-talskrisen så blev den väl dogmatisk och stelbent.
Han har de senaste åren varit en de hårdaste kritikerna av omstöpningen av arbetsförmedlingen.
Han hade länge drivit på för en lägre a-kasseersättning (som det heter på nationalekonomiska: en sänkning av ”reservationslönen”) som förväntas leda till att fler arbetslösa blir beredda att ta ett jobb till lägre lön, och därmed skulle arbetslösheten minska. Ett om uttrycket tillåts långsökt och teoretiskt politiskt förslag.

Anders Borg paketerade om dessa idéer i de nya Moderaternas arbetslinje, arbetslösa skulle betala för sin arbetslöshet med högre a-kasseavgifter, vilket ledde till att fyrahundratusen lämnade a-kassan. Calmfors skriver nu i sina memoarer att han då nästan fick dåligt samvete. Det var så dags då. Men han lägger förstås till att Anders Borg inte riktigt hade förstått alla dimensioner i forskningen och hur lönesättningen fungerar i verkligheten. Han har också skrivit rapporter åt 6F-förbunden inom LO som understödjer kritiken mot den lönenorm som industriavtalet bygger på. Har verkar inte heller ha hyst några varmare känslor för föregångarna i form av den klassiska Rehn–Meidner-modellen och den så kallade EFO-modellen. Kanske vittnar detta om en viss nationalekonomisk skepsis mot modeller och lönenormering av det här slaget?

Jag slås av att Lars Calmfors numera ofta landar i ett ”både och” när han kommer med sina rekommendationer, han ger ofta högern och vänstern både rätt och fel, både ris och ros. En hegemon rör sig över vida vatten och lägger ibland till i oväntade hamnar, innan färden fortsätter.

Om Lars Calmfors tidigare i huvudsak gav understöd åt högern är bilden idag mer mångfasetterad. Calmfors vill nu reformera och luckra upp det finanspolitiska regelverk han själv i hög grad banade väg för. Det har sedan länge passerat sitt bästföredatum. Han är tydlig med att skattekvoten måste höjas eftersom en åldrande befolkning ökar behovet av vård och omsorg och politikerna dessutom redan har fattat beslut om ökade satsningar på försvaret, sådant kostar. Och han argumenterar fortfarande för ett återinförande av fastighetsskatten. I en intervju i Dagens Industri medger Calmfors nu att han börjat tänka mer i fördelningstermer:

Förr tyckte jag att det var lättare att förespråka åtgärder som skulle stimulera sysselsättningen, även om de skulle öka inkomstskillnaderna. men i takt med att de har ökat tycker jag att man måste tänka mer på avvägningen däremellan.

Är Lars Calmfors en tidsandans temperaturmätare i nationalekonomisk skrud? Vi får väl se om de borgerliga politikerna lyssnar på honom den här gången. Alldeles förutsägbar är han alltså inte. Och kanske inte helt konsistent heller.

Eller beror allt på att Calmfors fått bannbullor från både höger och vänster? Som ordförande i Finanspolitiska rådet, en av hans sämre idéer, kom han ihop sig med dåvarande finansministern Anders Borg, som skällde ut Calmfors efter moderata noter, inför Borgs egna medarbetare. Själv säger Calmfors att han tolkar Borgs ilska som att ”han fick problem med sin självbild av att han hade en överlägsen överblick över forskningen”.
Calmfors ersättare på ordförandeposten John Hassler, med gammal s-koppling, fick utstå samma behandling av den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson. Men ”vid ett tillfälle verkade hon inte ha fått tag på John och ringde istället och skällde på mig. Fast jag inte delade Johns uppfattningar”. Det är hårt att vara ekonom och hegemon.

Lars Calmfors memoarer bekräftar ändå att nationalekonomerna kan vara bra att ha. De kommer ofta med bistra besked, nationalekonomin har ju kallats för den ”dystra vetenskapen”. Det är klokt att förhålla sig kallsinnig till en hel del av deras råd och rekommendationer. Politiken behöver en egen intellektuell kapacitet och förmåga att göra analyser och forma en genomarbetad politik inte minst på det ekonomisk-politiska området. Här brister det på många håll i dag. Det går inte att bara kopiera in nationalekonomiska utsagor in i politiken. Då kan det gå illa, vilket vi dessvärre har många exempel på. Forskningen är en sak. Verkligheten en annan. Politiken en tredje. Således: Lyssna gärna på ekonomerna och till och med på det finanspolitiska rådet, innan ni lägger ned det. Men tänk själv också.*

***

(*Tage Erlander gav vid sin avgång Olof Palme rådet: ”Lyssna på rörelsen”. Ingvar Carlsson utvecklade rådet till sin efterträdare Göran Persson ”Lyssna på rörelsen. Men tänk själv också.”)

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och medarbetare på Dagens Arenas ledarredaktion