samhälle För arbetarrörelsen skulle inte någon motsättning råda mellan Jag tycker och Folk tycker. Nu talar man i stället OM arbetarklassen som några som inte finns i mötesrummet, skriver David Eklind Kloo.
Greta Thunberg borde engagera sig i ett parti, tipsade SSU-ordföranden Lisa Nåbo på S-kongressen. Att ha mobiliserat den största globala rörelse för radikal samhällsomdaning vi sett sedan (anti)globaliseringsrörelsens dagar kunde tydligen inte mätas med det socialdemokratiska ungdomsförbundets framgångar. Hon väckte då den gamla frågan om politikens insida och utsida. Men också frågan om förändringar på kort och lång sikt.
Det finns något vackert med värnandet om de små stegen i rätt riktning. Att en enskild människa kommer närmare arbetsmarknaden, blir behörig till gymnasiet, får lite högre lön är värt något i sig, inte bara steg på vägen mot full sysselsättning, stärkt konkurrenskraft, ökad löneandel. Aldrig så nödvändiga samhällsomdaningar tillåts inte överskugga människors påtagliga behov här och nu.
Det är också då socialdemokratin är som vackrast, när den anser varje tillfälle att förbättra för vanligt folk för viktigt för att försittas – hur liten förbättringen än är. Ett slags empatisk socialism.
Det långa perspektivet tenderar att underordnas det korta
Baksidan av myntet är att det långa perspektivet tenderar att underordnas det korta. Så att de små stegen endast värderas i sig själva, inte i förhållande till ett kommande stort kliv. Av den empatiska socialismen återstår då bara empatin. Kompromissandet upphöjs inte bara till parlamentarismens metod utan till politikens själva essens. Till och med steg bakåt kan rättfärdigas, om alternativet – på kort sikt – antas vara ytterligare steg bakåt.
Aktivismen å sin sida låter sig inte nöja med små steg, även om de går i rätt riktning. Den samlar kraft, mobiliserar, inför ett stort kliv. De små stegen värderas utifrån sin påverkan på styrkeförhållanden, utifrån huruvida de lägger grunden för ytterligare förbättringar. Små steg i rätt riktning är detsamma som att förlora, skrev Thunberg om läget inför COP26-mötet i Glasgow.
Baksidan av detta mynt är en oförståelse för den betydelse små steg kan ha för människors liv. Här och nu.
Januariavtalet är ett talande exempel. Dess försvarare har bortsett från hur det långsiktigt påverkar människors vilja att organisera sig för samhällsförändringar. Dess kritiker har blundat för vilka omedelbara följder ett konservativt regeringstillträde 2018 skulle ha fått för människors liv.
När svensk arbetarrörelse senast hade ett reformistiskt momentum samspelade det korta och det långa perspektivet.
När svensk arbetarrörelse senast hade ett reformistiskt momentum – jag är bara drygt 40 så jag har fått läsa om det i historieböckerna – samspelade det korta och det långa perspektivet. Utanför parlamenten fanns livfulla rörelser – fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen – som drev på för radikala samhällsförändringar. De satte agendan. På insidan fanns människor lika besjälade av att förskjuta samhällets maktbalans. De fattade besluten. Reformer syftade både till att åstadkomma konkreta förbättringar i människors liv här och nu och till att lägga grunden för ytterligare förbättringar.
Det är just så reformer måste utvärderas, utifrån vad de är i sig själva och utifrån hur de ingjuter hopp om att genom att organisera sig fortsätta framåt. Ett litet steg framåt som skapar uppgivenhet om möjligheten till stora kliv kan vara kontraproduktivt. Att förbereda sig för ett stort kliv genom att avstå från små steg framåt likaså, därtill okänsligt för människors akuta behov.
Men små steg i rätt riktning kan också fungera som en ansats inför ett stort kliv.
”Ingen annanstans än i maktens korridorer har jag lika många gånger hört hårt arbetande och ideologiskt brinnande människor säga vad de egentligen tycker, vad som egentligen borde sägas, vilken politik som egentligen borde föras, för att i samma andetag konstatera att det just nu inte går”, skriver Lotta Ilona Häyrynen i en utmärkt text om politikens in- och utsida. Aktivister däremot säger vad de tycker. Försöker övertala andra, flytta debatten, förändra vad som är möjligt.
Sociala rörelser är en av de materiella faktorer som bestämmer samhällsutvecklingen
I partipolitiken förhåller man sig hela tiden till majoriteten, inte bara genom att man försöker vinna en majoritet för sina förslag. Uttrycken jag tycker, jag vill har trängts tillbaka inom socialdemokratin. I stället råder folk tycker, eller arbetarklassen vill. Tyckarelit i storstad avfärdar meningsmotståndare med att de tillhör storstadens tyckarelit, i stället för att bemöta argumenten.
Omläggningen av migrationspolitiken är det tydligaste exemplet. Socialdemokratiska politiker motiverar den inte med att de själva vill ha minskad invandring, utan att folk vill det. Och att systemet kräver det. (Här råder inte principen om att alltid ha människors påtagliga behov här och nu för ögonen, här offras i stället de små stegen i rätt riktning till förmån för de stora kliven. Osentimentalt låter man flyktingarna stå tillbaka för överordnade strukturella mål.)
I förlängningen blir frågan vad som skiljer politikern från den kommunala tjänstemannen. De ska båda bara verkställa folkviljan inom det möjligas gränser.
För arbetarrörelsen skulle inte någon motsättning råda mellan jag tycker och folk tycker. Om mötesdeltagarna är representativa för den grupp man önskar företräda kan alla framföra sin personliga åsikt och lita till den interndemokratiska processen. Nu talar man i stället om arbetarklassen, som några som inte finns i mötesrummet. Därigenom har den också fetischerats, stelnat till en entitet vars åsikter är givna och inte kan bli föremål för en dialog. Arbetarklassen blir, med Eric Roséns ord, ”omöjlig att säga emot eller diskutera med, eftersom den bara är och således bär på en massa permanenta värderingar. Här förenas den moderna hårdare-tag-och-stängda-gränser-vänstern med kapitalisthögern i en syn på arbetaren som någon man aldrig kan försöka övertyga med argument, bara bespotta eller anpassa politikutbudet till på väljarmarknaden.”
Samhälleliga processer förstås som mekaniska: för att få ut X måste vi stoppa in Y. Vad man tycker om Y är av underordnad betydelse; det går inte att nå X utan att gå via Y.
Aktivismens drivkraft, den egna drömmen om ett annat samhälle – jag tycker, jag vill – avfärdas som idealism. Det är fortfarande ingen som lyssnar på Marx när han beskriver hur kapitalets inre logik sätter gränser för demokrati och jämlikhet, hur stora kliv ibland är nödvändiga för att ens kunna ta små steg i rätt riktning. Men hans insikter om att förändrade tankemönster inte är nog för att förändra den materiella verkligheten åberopas för att avfärda dem som hänvisar till vad de tycker eller vad de vill.
Vad dessa partipolitikens härförare glömmer är att sociala rörelser är en av de materiella faktorer som bestämmer samhällsutvecklingen. Fackföreningar som tar till strejk, skolungdomar som tar till gatan, folkrörelser som bygger en mot-hegemoni – de verkar inte bara i en sfär av idéer utan bär på potentialen att påverka ekonomi och produktion. Även om egna drömmar om ett annat samhälle är en av drivkrafterna som får människor att söka sig till dessa sociala rörelser.
Med en förståelse för hur politikens utsida och dess insida samspelar, hur verklig samhällsförändring förutsätter att det finns de som står utanför och kräver politiska beslut som förändrar mer än på marginalen samtidigt som det inne i rummen där besluten fattas finns människor som inte bara låter sig påverkas utan själva är besjälade av samma vilja till samhällsförändring, kan också motsättningen mellan små steg i rätt riktning och stora kliv upphävas. När partisterna börjar ställa som villkor att varje reform ska stärka en rörelse som kan bära fram ytterligare reformer, samtidigt som aktivisterna inser att man aldrig kan avstå från konkreta förbättringar här och nu i namn av morgondagen. Då kan de små stegen i rätt riktning bli en ansats inför ett stort kliv.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
