Hälsa Stockholm står för flest primärvårdsbesök per capita, trots landets yngsta befolkning. Kanske inte så konstigt i ett samhälle där andra får tolka våra symtom. Vi är på väg att förlora relationen till vår egen kropp och hälsa, skriver Thomas Wedérus.
Härommånaden släppte tankesmedjan SNS en rapport som undersöker och problematiserar de regionala skillnaderna i svensk hälso- och sjukvård. Det konstateras bland annat att skillnaderna mellan regionerna är störst vad gäller antal primärvårdsbesök per capita. I toppen befinner sig Stockholm med nästan dubbelt så många besök jämfört med regionerna längst ner på listan. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att Stockholmsregionen har Sveriges lägsta medelålder. Landets yngsta befolkning, som också är friskast, söker sig alltså till primärvården mest.
Rapportens författare, forskaren Naimi Johansson, konstaterar att variationen mellan regionerna i huvudsak är oförklarad. En tredjedel av variationen kan förklaras av socioekonomiska faktorer och antalet läkare och vårdcentraler per capita. Det är förståeligt. Inkomst, utbildningsnivå och anställningsvillkor avgör om det är möjligt och lönt att gå till vårdcentralen. Och om jag har en vårdcentral i min närhet och det går snabbt att få en läkartid kommer tröskeln för att söka vård vara lägre än om jag måste resa flera mil och vänta flera veckor. Men detta förklarar alltså bara en tredjedel. Övriga två tredjedelar av variationen förblir oförklarad.
Att mängden läkarbesök inte längre är beroende av vårdbehov är ett tecken på att vi fjärmats från våra kroppar. Kanske är det så att vår huvudstad i högre grad speglar denna utveckling. Förekomsten av hälsoångest – hypokondri – har ökat stadigt de senaste tre decennierna. Vi har blivit alltmer ängsliga över vår hälsa och fått svårare för att hantera tecken på ohälsa. Sannolikt har hälsoångesten ökat än mer den senaste tiden i och med pandemin– i kampen mot viruset är det inte helt lätt att hitta en balans mellan sund försiktighet och överdriven vaksamhet.
Varje kroppslig förnimmelse som avviker från det normala kan, efter tillräckligt mycket sökande på nätet, förklaras med en obotlig eller dödlig sjukdom.
Vår uppkopplade tillvaro där vi alltid är en googling bort från att få ett svar på alla våra frågor om vår kropp tycks inte göra saken bättre. Cyberkondri har föreslagits vara en bidragande orsak till den ökande hälsoångesten. Varje kroppslig förnimmelse som avviker från det normala kan, efter tillräckligt mycket sökande på nätet, förklaras med en obotlig eller dödlig sjukdom. Att lita på sina egna kroppsliga upplevelser och att de är sunda reaktioner som faller in under ett normalspann blir därmed allt svårare. Plötslig värk i axeln tolkas lätt som skelettcancer. Ett oförklarligt utslag måste vara psoriasis eller syfilis. Det enda sättet att råda bot på ångesten är att få ett expertutlåtande från en extern auktoritet, en läkare som kan säga de magiska och betryggande orden: ”det är ingen fara, hör av dig om det blir värre”. Med en vårdcentral runt varje hörn och möjligheten att boka in ett videosamtal med en läkare inom en timme finns det ingen anledning för oss att dröja kvar i vår ovisshet och lära oss att hantera den.
Vi sägs ha fem sinnen: syn, hörsel, lukt, smak, känsel. Dessa sinnen är till för att registrera externa stimuli, sådant som kommer från utanför oss själva. Märkvärdigt nog uppmärksammar vi våra resterande sinnen betydligt mindre, de som registrerar interna stimuli, till exempel interoception, nociception och proprioception. Nociceptionen får oss att uppleva smärta av det som riskerar att skada vår kropp, oavsett om det kommer inifrån eller utifrån. Proprioceptionen låter oss kunna känna hur kroppen är orienterad – det är detta sinne som gör att jag även när jag blundar vet var jag har mina armar och ben. Interoceptionen är vår förbindelse med inre muskler och organ – hur hjärtat slår, hur matsmältningssystemet arbetar, hur muskler spänner sig.
Den interoceptiva förmågan har gradvis urholkats menar somliga, vilket hävdas kunna förklara en ökad förekomst av ångest, depression, ätstörningar och stressyndrom. Det är inte nödvändigtvis så att vi är helt blinda för signalerna inifrån, men i den mån vi uppmärksammar dem tenderar vi att missförstå dem. Ett rusande hjärta kan inte längre skiljas från panikångest, och naturliga signaler som hunger och trötthet feltolkas eller ignoreras. Studier har visat att utbildning och träning i interoception bland annat kan lindra ångest och hjälpa oss förstå varför vi mår och känner som vi gör, och detta hänger förmodligen ihop med varför det är viktigt att vara fysiskt aktiv – det underhåller vår relation till våra kroppar, tränar oss i att förstå kroppens signaler.
Vi är inte längre hemmastadda med smärtan och förstår den inte
I filosofen Byung-Chul Hans Palliativsamhället konstateras att även vår nociception och relationen till smärta har förändrats drastiskt de senaste årtiondena. Vi är inte längre hemmastadda med smärtan och förstår den inte, ser den inte längre som ett värdefullt tecken utan betraktar den som ett onödigt och meningslöst fenomen. Smärtan har blivit alltmer medikaliserad och farmakologiserad, och dessutom frånskild politiska, samhälleliga och existentiella aspekter. Istället för att ifrågasätta hur vi lever, hur samhället är uppbyggt, om vi verkligen vill ha en tillvaro som för med sig musarm och gamnacke, stressjukdomar och spänningshuvudvärk så söker vi oss hellre till läkare eller smärtstillande tabletter för att kunna fortsätta på samma sätt som tidigare.
Byung-Chul Han tar upp prinsessan-på-ärten-syndromet som han menar breder ut sig i samhället. Vi står inte ut längre ens med lindriga smärtor eller obehag. Eftersom vi inte längre har några narrativ eller syften som kan överbrygga smärtan blir den outhärdlig. Det räcker dessutom inte med att ta bort ärtan – försvinner den så är det istället de mjuka madrasserna som gör ont eftersom smärtan obönhörligt är en del av vår existens lika mycket som döden. Förbindelsen mellan död och smärta gör sedan att ju mer vi fjärmar oss från smärtan, desto mer fjärmas vi och skräms av döden. Livet reduceras snart till enbart överlevnad och smärtstillning – samhället blir ett palliativsamhälle, vår tillvaro liknar mer och mer de svårt sjukas som ligger för döden och får bedövning för att besparas lidande under livets sista skede. Priset vi får betala för att hålla döden på armlängds avstånd är att distanseras även från livet.
Zygmunt Bauman beskriver det på liknande sätt. Sjukdom, lidande och smärta existerar knappt längre för sig själva utan enbart i kombination med läkarvård eller läkemedel. Upplever man något av dessa fenomen, får vi lära oss, ska man ta en smärtlindrande tablett, googla på symtomen eller uppsöka en läkare. Smärtan fyller alltså inte längre någon egen funktion. Det finns ingen vits i att uthärda den, förstå den eller acceptera den.
Huskurer står nuförtiden lågt i kurs – med viss rätt eftersom de oftast saknar vetenskapliga belägg. Men det viktiga med dem har inte varit deras faktiska helande förmåga utan de narrativ, de ritualer och den mening de för med sig. Att bereda en kopp varmt te med honung och ingefära mot sin förkylning må ha marginell eller ingen verkan på sjukdomsförloppet, men dess symbolvärde är viktigt, på samma sätt som den narrativa funktionen i att en förälder erbjuder att blåsa på barnets onda knä.
Hur vi förstår vår hälsa och ohälsa, och vilka handlingar ohälsa föranleder, är avgörande för i vilken mån vi har kontakt med vår kropp och i vilken mån vi betraktar ohälsa som en naturlig del av livet. Istället för att själv känna efter och låta smärtan eller ohälsan uttrycka sig betraktas ohälsa och vård som en lika naturlig och oskiljbar kombination som att få ett brev och att öppna det.
David B. Morris slår i boken The culture of pain fast att dagens amerikaner sannolikt tillhör de första i mänsklighetens historia som betraktar avsaknaden av smärta som en absolut rättighet. Smärta har förvandlats till någonting skandalöst. Med det perspektivet är det kanske mer förståeligt att opioidkrisen vuxit sig så stor i USA, vilket häromveckan bidrog till ett nytt rekord av dödsfall till följd av överdoser.
Resten av världen har måhända inte samma utbredda problem med smärtstillande läkemedel, men den skeva synen på smärta är ingenting unikt för USA. I ett globaliserat och uppkopplat samhälle, där sociala medier formar lika mycket som speglar verkligheten, förväntar vi oss att livets alla delar kan bli, som Byung-Chul Han beskriver det, instagramvänligt och strömlinjeformat. Livet förväntas kunna vara utan vassa kanter och hörn, utan konflikter eller motsägelse, utan någonting som kan göra ont överhuvudtaget.
Kroppen har reducerats till funktion och mätbarhet. Med hälso- och fitnessappar, smarta klockor och mobiler lär vi oss att övervaka våra kroppar. Teknologin låter oss ha full koll på vår puls, kaloriintag, antal steg – allt sådant som är mätbart. Vi förleds att tro att detta är den enda eller viktigaste förbindelsen till kroppen, och förleds att tro att det krävs någonting externt – antingen en teknisk lösning eller en medicinsk expert – för att vi överhuvudtaget ska kunna ha en relation till den eller veta någonting om den.
Den hedonistiska synen på smärta och lidande har i dag ersatt stoicismen från äldre generationer. Idén om att leva enligt naturen, acceptera livets naturliga förlopp, inte göra någon åtskillnad mellan behag och obehag, tycks ha ersatts av idén om att avvikande kroppsliga och psykiska sensationer inte alls hör hemma i livet och bör undvikas till varje pris. Den stoiska extremen medför visserligen en risk att undvika nödvändig vård, men den hedonistiska extremen innebär istället en risk att söka onödig vård. I båda ändarna av spektrumet fjärmas individen från kroppen – i ena fallet sker en avtrubbning, brist på lyhördhet och kontakt med kroppen, och i andra fallet en hypersensitivisering och patologisering där varje obehaglig kroppslig sensation betraktas som invasiv och främmande – individen förlorar förmågan att avgöra vad som är naturligt och normalt.
Det växande glappet mellan oss och våra kroppar märks också sedan lång tid tillbaka i alarmistiska tidningsrubriker i kvällspressen där vanligt förekommande sensationer som magont, trötthet och huvudvärk framställs som potentiella tecken på dold och dödlig sjukdom. Rubriker handlar numera också om hur man ska kunna skilja på olika vardagliga sensationer, som till exempel ”så vet du om du lider av stress eller ångest”.
Vi förleds att tro att ohälsa kan undvikas så länge vi är tillräckligt vaksamma
Att tolka våra kroppsliga och psykiska upplevelser har blivit lika esoteriskt som att försöka tolka våra drömmar. En träffande parodisk bild av denna utveckling syns i en Saturday Night Live-sketch från 90-talet där ett hemmatest för huvudvärk lanseras. Äntligen går det att genom ett enkelt test få veta om det man känner verkligen är huvudvärk eller inte. Sketchen avslutas med testtillverkarens ord: ”vad är värst – att ha huvudvärk eller att inte veta om du har huvudvärk?”.
Huvudvärkstestet är ett absurt scenario. Men i och med en ökad marknad för alla möjliga hälsotester riktade till friska individer är vi nästan där. Även om vi skulle vara symptomfria och inte upplever några problem med våra kroppar finns det gott om tjänster – från till exempel företaget Werlabs – som syftar till att kartlägga våra nivåer av vitaminer, blodsocker och hormoner för att ge en bild av vårt hälsotillstånd.
Werlab säljer sina tjänster med fraser som ”få reda på hur du mår på insidan”, ”se mer än spegeln visar”, ”se hur din kropp mår, på riktigt” och ”testa hälsan – innan ohälsan testar dig”. Det räcker därmed inte längre med att känna efter och själv bedöma sin hälsostatus. Det räcker inte med att bara känna sig frisk. Enbart genom objektiva test och externa aktörer går det att avgöra om vi verkligen är det eller inte, och det gäller att söka sig till dessa innan ohälsan kommer. Därmed förleds vi också att tro att ohälsa kan undvikas så länge vi är tillräckligt vaksamma.
Rapporten från SNS visar att det finns stora regionala skillnader i vårdens tillgänglighet i landet. Det ska inte vara svårt att söka vård om man behöver det. Vården bör vara tillgänglig för alla, och att söka hjälp borde inte betraktas som en karaktärsbrist eller svaghet. Men samtidigt ökar hälsoångesten stadigt, och antalet besök i primärvården speglas inte av vårdbehovet.
Enligt rapporter från Socialstyrelsen sker en fortsatt positiv utveckling av äldres hälsa medan det för yngre är mer problematiskt. Ungdomars hälsoutveckling har varit sämre än i andra åldersgrupper, och mycket pekar mot att i synnerhet den psykiska hälsan men också den fysiska har försämrats. Andelen ungdomar i åldern 16 till 27 år som upplever ängslan, oro eller ångest har ökat trefaldigt sedan slutet av 1980-talet, och allt fler barn och unga diagnostiseras med depression och ångestsyndrom.
Kanske är det inte en slump att regionen med lägst medelålder också är den som har flest primärvårdsbesök. Att leva i – och än mer att växa upp i – ett samhälle där smärta, obehag och ohälsa inte betraktas som en naturlig del av livet innebär att behöva underkasta sig sjukvården och farmakologin i hopp om att bli kvitt sitt lidande. Men till syvende och sist är det vi själva som måste hitta ett sätt att förhålla oss till våra kroppar och det lidande som är en del av livet och då och då ofrånkomligt. Det räcker inte med att bara bota vår ohälsa, vi behöver kunna ge den mening också.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
