Fredagskrönikan Ett spöke från förr är tillbaka. Om besöket blir långvarigt finns flera problem. Som att ingen svensk under 30 har upplevt ihållande hög inflation, skriver Jonas Nordling.
Inflationen är som bekant på väg upp i Sverige. Efter många år av framgångsrikt bekämpande passerades treprocentsvallen häromveckan. 3,1 procents inflation är nu den senaste siffran som Riksbanken presenterat. Och de följer utvecklingen pliktskyldigt, eftersom det är deras uppdrag att hålla inflationen runt 2 procent. Varken mer eller mindre, för det är måttet för en optimal ekonomisk samhällsutveckling, enligt de som vet. Och vem är jag att ifrågasätta detta. Så en viss känsla av oro är med andra ord berättigad.
Rädslan för inflationen är annars något jag förknippar med min ungdom. Då pratades det mycket om sådana saker. Numera, not so much. Inflation är mest något jag känner inför varje nytt tips jag får på streamade serier jag ”borde” se. Varje ytterligare förslag som förs upp på min fiktiva lista urholkar värdet rejält, främst för att de leder till att jag inte orkar se någon av dem. Ja, du märker hur jag urholkat själva innebörden av begreppet inflation.
Under mina 22 första levnadsår understeg inflationen aldrig 6 procent
Annat var det förr. Under mina 22 första levnadsår understeg inflationen aldrig 6 procent, med toppnoteringen 13,6 procent 1980. Jag blev alltså vuxen under konstant hög inflation.
Men de senaste 20 åren har inflationen stadigt legat under 2 procent, ibland har vi till och med haft deflation. Endast 2008 överstegs treprocentsvallen. Innan dess får vi gå så långt bak som 1993, enligt SCB. Ifjol var siffran 0,5 procent, för att jämföra med de senaste dagarnas oroväckande uppgifter.
Att se löneökningar om 10 procent ätas upp av motsvarande prishöjningar, att se realvärdet av ens pengar minska löpande, det mår inget samhälle bra av. Att inflationsmålet om 2 procent tjänat oss väl, och att svenskar haft goda reallöneökningar efter att kampen inleddes, det råder det ingen tvekan om. Men sen då?
Sverige är inte ensamt om ökad inflationstakt för närvarande. I flera länder uppmärksammas samma utveckling, inte minst i USA. I inflationshatande Tyskland spås årets siffra landa på 6 procent!
Generellt är väl bedömningen att detta är en tillfällig effekt i en värld som nu rivstartar efter ett coronauppehåll. När alla hjul rullar igång samtidigt uppstår brister som skapar efterfrågan på såväl resurser som tjänster och därmed högre priser på dessa. När allt lugnat ned sig bör priserna falla, och därmed även inflationen.
Men tänk om bostadskostnaderna fortsätter skena på grund av bristsituationer? Se bara på utvecklingen i Skellefteå. Och om arbetskraften blir dyrare på grund av minskad invandring? Bra med högre löner, men tänk om löneglidningen drar iväg? Att märket i kommande avtalsförhandlingar inte kan hållas på grund av efterfrågan på stora grupper? Och kommer produktionen av varor kunna fortsätta till priser som konsumenterna kan hantera? Eller beror bristerna på råvaror på annat än coronarelaterade orsaker?
Jag vill inte vara en olyckskorp, det är klart att detta kan vara ett gupp i vägen tillbaka mot det normala igen. Men det blir ändå intressant att notera hur vi klarar det uppkomna läget. På många sätt.
Ingen svensk under 30 har till exempel erfarenhet av en ihållande hög inflation. Många svenskar verkar dessutom tycka att 70-talet var toppen, i alla fall om jag ska förstå nuvarande konservativa tongångar. Hur kommer dessa grupper reagera sammantaget när vårt samhälle ska försöka styra upp utvecklingen? Inflationsmålet är trots allt fortfarande överskuggande allt annat i vår demokrati, även om många tycks ha glömt bort det.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
