En lurad församling

Religion Just nu tar en omfattande schism form inom den ortodoxa kyrkan, som leder ända till Sverige. Men när denna viktiga nyhet uppmärksammas här hemma så handlar den tyvärr endast om bidragsfusk, skriver Erik Tängerstad.

Kristen ortodoxi har rötter som når djupt ner i Sveriges förflutna. Täby kommun har till exempel ett bysantiskt kors som sin symbol.
För tusen år sedan arbetskraftsutvandrade skandinaviska ungdomar, inte minst från Mälardalen och Roslagen, till det som är dagens Ryssland och Turkiet.
Där, i det bysantiska Romarriket, kom de i kontakt med kristendomen i dess ortodoxa form och många av dem tog djupa intryck.

Redan tidigare, under 800-talet, hade skandinaver rott över Östersjön och Finska viken för att kunna följa floderna mot Svarta havet och Medelhavet. Dessa roddarlag hade då redan gett namn åt Roslagen: landet med team av roddare, alltså ro(r)s-lag. Senare kom de att bli kända som rosar, eller ryssar.
På vägen till Konstantinopel (som de kallade Miklagård, alltså nuvarande Istanbul) grundade de nya städer, som till exempel Kiev.

Väl i Konstantinopel tog dessa skandinaver tjänst som edsvurna legosoldater, väringar, i den östromerske kejsarens tjänst. Bland annat fungerade Harald Hårdråde ett tag som befälhavare över dessa väringar i bysantisk tjänst. I Konstantinopel kom han att bli känd som Harald Bulgarbrännaren. Det är alltså samma Harald Hårdråde som ledde den norska vikingahärens invasion av England, där han stupade i slaget vid Stamford Bridge år 1066. Samma Harald som hjälpte till att få handelsplatser som Sigtuna och Oslo att bli betydande vikingastäder, och som sin ungdom varit officer i det kejserliga kavalleriet på Sicilien.

Efter århundraden av katolicism, protestantism och frikyrklighet finns inte så mycket kunskap om den kristna ortodoxin i dagens Sverige.

Även om Harald själv aldrig blev kristen så blev många av hans män det. Och många av dem stannade i städer som Kiev, där de etablerade den vikingastyrda, ortodoxa statsordning som kommit att bli känd som Kievrus (alltså det kristna Kievriket). Men mycket har hänt på tusen år och det mesta av Skandinaviens förflutna har aldrig fått plats inom Sveriges historia.

Efter århundraden av katolicism, protestantism och frikyrklighet finns det nog inte så mycket levande kunskap om den kristna ortodoxin i dagens Sverige. Det kan skapa förvirring.

Den ortodoxa kyrkan är inte som den katolska, även om man kanske skulle vilja tro det. Ortodoxin leds inte av någon mäktig påve, eller liknande. Istället är det ett kollegium av patriarker som tillsammans leder den ortodoxa kyrkan. Eller i vart fall är det så det är tänkt att fungera i teorin.

Patriarken av Konstantinopel (Istanbul) är ingen enväldig påve. Han kallas istället ”den förste bland jämlikar”. Vanligtvis brukar han kallas den ekumeniske patriarken, för att skilja honom från alla andra patriarker. Dagens ekumeniske patriark heter Bartolomaios I och det kan vara värt att lägga det namnet på minnet.

Inom den kristna kyrkan under senantik tid, långt innan profeten Muhammed fötts, hade det etablerats fem patriarkat inom Romarriket: ett i Jerusalem, ett i Alexandria, ett i Antiokia (där Jesu lärjunge Petrus grundade en församling och blev stadens förste biskop, alltså patriark), ett i Konstantinopel och ett i Rom. Dessa patriarkat finns kvar än idag – fastän patriarken i Rom numera är mer känd som påven. Långt senare har det skapats ytterligare patriarkat, så nu finns det arton ortodoxa patriarker som ska enas då viktiga beslut ska fattas.

Men redan för tusen år sedan, på Harald Hårdrådes tid, hade spänningarna mellan påven i Rom och de övriga patriarkerna blivit så stark att det ledde till en öppen brytning. Den så kallade Stora schismen inom den kristna kyrkan inträffade år 1054 i och med att påven i Rom och patriarken i Konstantinopel ömsesidigt bannlyste varandra. Sedan dess har katoliker och ortodoxa knappt talat med varandra. Det var faktiskt först år 2004 som påven Johannes Paulus II tog kontakt med den ekumeniske patriarken och bjöd honom till Rom. Bartolomaios hälsade att han gärna kom och för första gången på nästan ett årtusende träffades påven av Rom och patriarken av Konstantinopel.

Men även om den katolska och den ortodoxa kyrkans företrädare träffas igen så är allt inte frid och fröjd. Nästa möte ägde rum på Kuba år 2016, och då mellan påven Franciskus och patriarken av Moskva, Kirill – också det ett namn värt att lägga på minnet. För även om förhållandet mellan katolicismen och ortodoxin håller på att tinas upp en aning, så gäller inte det vare sig inom den katolska eller inom den ortodoxa kyrkan. Inom båda kyrkorna är läget tvärt om alltmer djupfryst. Patriarken Kirill i Moskva och den ekumeniske patriarken Bartolomaios i Konstantinopel är inte bästa vänner.

Ortodoxa ställs mot ortodoxa när kyrkan i Kiev vänder sig från patriarken Kirill i Moskva

En schism inom den kristna kyrkan är inte att leka med. Tänk bara på schismen mellan protestanter och katoliker under renässansen. Det var en strid inom kyrkan som ledde till ett par hundra år av europeiska inbördeskrig.
Trettioåriga kriget under 1600-talet kan sägas utgöra händelseutvecklingens blodiga kulmen. Ännu idag, fyra–femhundra år senare, lever fortfarande det kollektiva minnet av våldsamma övergrepp och av obehandlade trauman som förts vidare från generation till generation.

Just nu verkar vi se början på en ny stor schism inom den kristna kyrkan. Ortodoxa ställs mot ortodoxa när kyrkan i Kiev vänder sig från patriarken Kirill i Moskva och mot den ekumeniske patriarken Bartholomaios i Konstantinopel.

Vårvintern 2014 störtades Ukrainas Putin-vänlige president Viktor Janukovitj – något som den ryske presidenten Vladimir Putin inte kan förlåta. Redan samma vår utbröt ett inbördeskrig i östra Ukraina, ett krig i vilket rebellerna av allt att döma kunnat hämta mycket stöd i Putins Ryssland.

Samtidigt genomfördes en märklig militärkupp, i vilken Ryssland kom att ensidigt annektera det ukrainska Krim. Inbördeskriget i östra Ukraina pågår fortfarande och ännu har Rysslands annektering av Krim inte erkänts av resten av världssamfundet.

I skrivande stund pågår en stor, rysk militär uppladdning vid gränsen mot Ukraina. Det är mot denna bakgrund av stigande ukrainsk-rysk spänning som den ortodoxa kyrkan i Kiev vänder sig bort ifrån patriarken i Moskva och emot den ekumeniske patriarken i Konstantinopel. Den utvecklingen har fått ett åtminstone tyst gillande av 15 av dagens 18 ortodoxa patriarker. Oroväckande föraningar börjar ta form.

Efter att mongolerna krossat det ortodoxa Kievriket på 1200-talet och efter att de turkiska osmanerna krossat Bysans och intagit Konstantinopel på 1400-talet så rådde kaos inom den ortodoxa kristenheten. I det läget förklarade storfursten Ivan IV av Ryssland att han var Romarrikets kejsare. Denne Ivan – kallad ”den förskräcklige” – utnämnde Moskva till ”det tredje Rom”, efter Rom och Konstantinopel.

Ivan började kalla sig själv tsar (det ryska ordet tsar kommer från Caesar, alltså samma namn som gett upphov till det tyska ordet Kaiser och det svenska ordet kejsare). På 1500-talet upprättades även ett ortodoxt patriarkat i Moskva.

Eftersom Nya testamentet och alla kristenhetens betydande skrifter är på grekiska så har detta språk varit dominerande inom den kristna ortodoxin. Det är därför man en aning oegentligt kommit att tala om ”den grekisk-ortodoxa kyrkan”, när det kanske vore mer klargörande att tala om den ekumenisk-ortodoxa kyrkan, till skillnad från andra östeuropeiskt ortodoxa kyrkor.

Inom den slaviskspråkiga delen av ortodoxin har man växlat språk från grekiska till kyrkslaviska (ett språk som ligger nära makedonskan). Det är alltså mot den bakgrunden man börjat prata om ”den grekisk-ortodoxa kyrkan” och ”den slavisk-ortodoxa” eller ”den rysk-ortodoxa kyrkan”, även om det egentligen handlar om en och samma kristna ortodoxa kyrka. Fram till nu, kanske man ska tillägga.

En schism bland människor som bygger sin identitet på religiösa värderingar riskerar att bli fysiskt våldsamma om/när de känner sig hotade.

Kirill, den nuvarande patriarken av Moskva, står Rysslands president Putin nära. De står varandra så nära att de i praktiken kommit att bli oskiljaktiga. Samtidigt har Putin och Kirill under decennierna efter Sovjetunionens upplösning tillsammans verkat för en oupplöslig förening av det ryska och det ortodoxa.

De två driver en tydlig identitetspolitik som går ut på att en ryss med nödvändighet är ortodox och en ortodox med nödvändighet är ryss. Den idén är inte så populär i dagens Ukraina, speciellt inte efter 2014. Många ukrainare som identifierar sig själva som ortodoxa ser sig inte som ryssar.
Samtidigt har ungefär hälften av Ukrainas ortodoxa svårt att släppa kontakten med patriarkatet i Moskva, alltså med den gamla, trogna kyrkan.

Den nybildade ukrainska ortodoxa kyrka som vänt Moskva ryggen och istället vänt sig mot Konstantinopel kommer därmed på direkt kontrakurs med hälften av de ortodoxa i Ukraina. Eftersom Kirill i Moskva låtit bannlysa alla trogna i Ukraina som söker sig till den nya ukrainska ortodoxa kyrkan så har kristenheten i Ukraina kommit att klyvas mitt itu. De som går i den ena kyrkan får inte gå i den andra, och vice versa. Egentligen får de inte ens umgås, än mindre prata med varandra. Kanske kan man jämföra detta med det hysteriskt hetsiga läget med det mellan Republikaner och Demokrater i dagens USA, eller mellan anhängare av och motståndare till brexit i dagens England. Samhällskontraktets underliggande sammanhållning håller på att brytas upp. Stora schismer. Man kan inte längre lite på varandra och än mindre kommunicera. Läget blir alltmer spänt och latent våldsamt.

Det är mot den bakgrunden man bör ta skillnaden mellan den ena och den andra grenen av den kristna ortodoxin på allvar. En schism bland människor som bygger sin identitet på religiösa värderingar – till exempel självutnämnda missionärer som predikar ”kristna värderingar” i dagens Europa – riskerar att bli fysiskt våldsamma om/när de känner sig hotade.

Även om GP är något viktigt på spåren så finns en risk att reportaget kommit att vinklas väl hårt.

I ljuset av detta kan man läsa det lika omfattande som högintressanta reportage som i dessa dagar publicerats av Göteborgs-Posten. Den 14 november presenterade GP reportagets första del. Förstasidesrubriken lyder: ”Hot och försvunna skattepengar i grekiska kyrkan”. Därefter följer en vinjett: ”Väskor med kontanter, hot och skattepengar som försvinner. GP har granskat grekisk-ortodoxa kyrkans miljonbidrag från staten. Nu träder ledande medarbetare fram och larmar om fiffel, manipulation och misstänkta ekobrott.”

Det är en imponerande journalistisk satsning som GP här presenterar – i skrivande stund har reportaget följts upp måndagen den 15/11: ”Ärkebiskopen köpte lyxhus – samtidigt som pengar försvann”; torsdagen den 18/11: ”Hemliga dokument avslöjar: Ärkebiskopen utreddes för bedrägerier i USA”; fredagen den 19/11: ”Deras kyrka skänktes bort – med ett förfalskat gåvobrev”. Ämnet för reportaget i dess helhet är tveklöst samtidsrelevant och tidningens ambitionsnivå är hög, så detta är en serie som bör läsas noga och granskas kritiskt. För även om GP är något viktigt på spåren så finns en risk att reportaget kommit att vinklas väl hårt.

Bakgrunden är följande. Under framför allt 1960- och 70-talen kom en relativt stor grupp arbetskraftsinvandrare från Grekland till Sverige, samtidigt kom också många som var på flykt undan den grekiska diktaturens terror. När de kom hade många med sig sin ortodoxa tro i bagaget. Och många av dem har kommit att stanna kvar i Sverige.

Dessa invandrare med grekisk bakgrund har i stort sett på egen hand byggt upp sin egen ortodoxa kyrka här i Sverige, alltså den kyrka som GP kallar ”grekisk-ortodox”. Vid sidan av alla privata donationer har även offentliga stöd och bidrag betalats ut till uppbyggandet och upprätthållandet av kyrkan, precis som sig bör. Men något hände våren 2014.

Samtidigt som den ukrainska revolutionen ledde till avsättandet av Viktor Janukovitj, utbrottet av inbördeskrig i östra Ukraina och den ryska annekteringen av Krim, så kom en ny metropolit till Stockholm och Skandinavien. En metropolit är en ortodox ärkebiskop. Metropoliten i detta fall heter Cleopas Strongylis och han kom närmast från en tjänst i USA.

Trots avsaknad av kopplingar till Sverige och Skandinavien så hade patriarkatet i Konstantinopel gjort honom till högste ansvarige för ett av världens till ytan (om än inte till församlingsstorlekens) största ortodoxa biskopsdömen. Men så fort metropoliten Cleopas väl tillträtt sin tjänst började det inträffa allt märkligare saker inom den ortodoxa kyrkan i Sverige och Skandinavien: statsbidrag försvinner och de enskilda församlingarna pungslås på sina besparingar.

Efter det att Cleopas lagt beslag på de enskilda lokalförsamlingarnas ekonomi finns inte längre medel att betala löpande kostnader. Så de olika församlingarna hamnar rent konkret hos kronofogden. De som inte vill låta metropoliten centralt få överta de lokala församlingarnas egendom utsätts för hot och trakasserier. Samtidigt genomför Cleopas en rad märkliga affärer, som till exempel att köpa en dyr fastighet i Stockholms skärgård.

Det är något i hela upplägget som skaver.

När GP undersöker saken närmare visar det sig att Cleopas redan i USA gjort rader av märkliga affärer som fått polisen att börja undersöka ifall allt står rätt till. Den ”grekisk-ortodoxa kyrkan” i Sverige framstår alltmer som en både brutal och skamlös maffiaorganisation som bara är ute efter att sno åt sig andras pengar. Och högsta hönset i sammanhanget är patriarken Bartolomaios i Konstantinopel. Åtminstone är det så GP presenterar saken.

Det verkar som om tidningen fått vittring på bidragsfusk med svenska skattemedel och nu ska se till att grundligt undersöka just detta. Men den bild som tidningen faktiskt presenterar stämmer dåligt med den intention som verkar ligga bakom reportaget. Det är något i hela upplägget som skaver.

Ingenstans i GP:s omfattande reportage nämns den växande schism inom den kristna ortodoxin som tog fart våren 2014 efter det att kyrkan i Ukraina vänt sig bort från Moskva och istället emot Konstantinopel. Att det är precis i denna dramatiska brytningstid inom den ortodoxa kyrkan som Cleopas Strongylis utses till metropolit i Stockholm, med hela Skandinavien som arbetsfält, är inget som tidningen reflekterar över.

Trots att GP hela tiden understryker den grekiska aspekten av historien, så finns i reportaget tydliga uttryck för en rysk koppling – som tidningen aldrig bryr sig om att följa upp. GP:s grävande reporter Michael Verdicchio pekar i sin första artikel på dessa ryska kopplingar, men de är sedan nedtystade i resten av reportaget.

Söndagen den 14/11 heter det till exempel att Cleopas ”av flera uppges ha skrutit om sina möten med affärsmän och Rysslands president Vladimir Putin” och att flera intervjuade uppger sig ha ”blivit skrämda när biskopen tagit upp sin ställning inom Patriarkatet, sina kontakter med ryska makthavare, utländska säkerhetstjänster och den rysktalande advokaten”. Denna advokat dyker upp flera gånger i reportagets inledning: ”en rysktalande advokat från en advokatbyrå i Stockholm [bjuds] in i styrelsen och blir en del av biskopens innersta krets. Advokaten deltar i metropolitdömets styrelsemöten och kommer att författa många av kyrkans juridiska dokument.”

GP intervjuar en person som citeras: ”Advokaten var inte den typiska kyrkobesökaren. Men han fick ändå förtroende att hjälpa Cleopas med allt.” När GP till slut lyckas få ett fysiskt möte med Cleopas så ska han ha vägrat att svara på frågor och säger bara: ”Jag har inget att säga, prata med vår advokat. Okej?” Men advokaten svarar aldrig på GP:s frågor.

Mot bakgrund av den växande schismen inom den ortodoxa kyrkan med patriarken i Moskva å ena sidan och den ekumeniske patriarken i Konstantinopel å den andra så är det anmärkningsvärt att GP inte med ett ord sätter dessa referenser till Putin och en rysktalande advokat i ett större sammanhang. Istället väljer man att helt skylla alla Cleopas uppdagade oegentligheter – som är av grovt kriminell karaktär och åtalbara – på Bartolomaios i Konstantinopel.

Det som tidningen håller på att nysta upp är en internationell rättsskandal med förgreningar till omfattande penningtvätt och oegentliga fastighetsaffärer i New York under den tid som Cleopas var verksam där. Måndagen den 15/11 heter det till exempel: ”Det ska visa sig att det finns fler besvärande detaljer. Saker som metropoliten inte talar öppet om. En stor skandal som Patriarkatet i Konstantinopel anklagas för att ha mörkat.”

Torsdagen den 18/11 lyfter GP fram de anmärkningsvärda affärer som ortodoxa kyrkan gjort i USA, och då inte bara av Cleopas. Tidningen skriver: ”Bara några år senare meddelas att [det amerikanska] ärkestiftets biskop, som varit drivande i processen, flyttas från New York för att bli metropolit i en annan delstat. Ytterligare några år senare framkommer att självaste ärkebiskopen av hela USA tvingas avgå helt – efter order av grekisk-ortodoxa kyrkans världsledare Bartolomaios I”.

Tidigare har det hetat att patriarkatet av Konstantinopel ”ledes av Bartolomaios I som är andlig världsledare för den grekiska och övriga östortodoxa kyrkor – med sammanlagt 220 miljoner anhängare.” Vidare beskrivs Bartolomaios som den ortodoxa kyrkans ”påve”. Men det finns ingen ”påve” inom den ortodoxa kyrkan.

Bartolomaios är en patriark bland flera likvärda och han kan på intet sätt beskrivas som någon allenarådande ”andlig världsledare” för världens ortodoxt kristna. Tvärtom så är det den kollegiala strukturen inom den ortodoxa kyrkans ledning en anledning till den schism som uppstått mellan patriarkerna, framför allt då mellan patriarkatet i Moskva och det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel.

Genom att ensidigt vinkla hela reportaget bort från den akuta schismen och dess brännpunkt i Kiev och Ukraina, och därigenom helt bortse från patriarkatet i Moskva, för att istället ensidigt tala om patriarkatet i Konstantinopel så verkar tidningen, om än omedvetet, vilseleda läsarna.

Att patriarken Kirill i Moskva är helt införstådd med Putins förda politik missas på så vis, liksom den påtalade kopplingen mellan metropoliten Cleopas och Putin. Samtidigt nämns inte med ett ord den nu 81-årige Bartolomaios livslånga kamp för miljön, en kamp som fått honom att kallas ”den gröne patriarken”.

Under senare år har Bartolomaios ägnat all sin tid och kraft åt att försöka ena forskare och politiker, intellektuella och präster i en gemensam kamp mot den globala uppvärmningen. Det finns inget i GP:s reportage som direkt pekar ut honom som någon form av maffiaboss, men ändå presenterar tidningen honom med foton och i glidande ordalag på ett sådant sätt att Bartolomaios framställs som en slags capo di tutti capi.

När man ser hur Ryssland idag utför en militär uppladdning på gränsen mot Ukraina så kan man ana att detta är en schism som kan få omfattande internationella konsekvenser, långt bortom frågor rörande hur det svenska kulturdepartementet fördelar statsbidrag.

Även om GP presenterat ett högrelevant reportage och börjat nysta upp allvarliga missförhållanden så är ändå sista ordet inte sagt om metropoliten i Stockholm, Cleopas Strongylis. Men oavsett detta så har denna historia haft det goda med sig att den ger oss alla möjligheten att se den kristna ortodoxins roll i Sverige och det allvarliga läge som håller på att inträffa i och med en stor schism inom den ortodoxa kyrkan.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook