krönika Det finns en bred politisk insikt om att pensionerna har urholkats. Problemet är att lösningarna som föreslås är styggelser som på ett förödande sätt kan undergräva de offentliga finanserna, skriver Håkan Svärdman.
Den 30 november blev åter historisk när Magdalena Andersson tillträdde som Sveriges första kvinna på posten som statsminister. I förhandlingarna, som föregick den slutliga voteringen som säkrade den parlamentariska toleransen för Andersson, var det pensionerna som fällde avgörandet. Vänsterpartiet krävde höjda garantipensioner. Socialdemokraterna och Miljöpartiet erbjöd istället ett nytt bidrag för att runda riksdagspartierna i pensionsgruppen som har vetorätt på alla tilltänkta förbättringar i pensionssystemet.
Erbjudandet accepterades av Vänsterpartiet och en kort kommuniké om bidraget, som nu hade döpts till garantitillägg, sändes ut. Planen är att utbetala tillägget senast den sista augusti nästa år. Om så sker blir det andra tillägget till pensionärerna på mindre än ett år som införts.
Det första – inkomstpensionstillägget – som infördes i höstas var adresserat till de 1,2 miljoner pensionärer som hade slitit ett helt arbetsliv till låga löner och inte fått den pension de förtjänade, medan det nya tillägget ska riktas till 700 000 pensionärer som har det sämst ställt. Som mest ska 1000 kronor skattefritt per månad utbetalas. Det betyder att tillägget ska trappas ned mot andra inkomster som pensionärerna har. Oklart mot vilka inkomster, men i alla fall inte mot arbetsinkomster, tjänstepension och bostadstillägg som undantas av kommunikén. Därför finns det skäl att anta att garantitillägget ska riktas mot de som idag inte får inkomstpensionstillägg på grund av de har för låg eller ingen inkomstpension. En grupp som motsvarar drygt 750 000 personer. Troligen kommer garantipensionens bosättningskrav på 40 år också att tillämpas för att understryka vikten av delaktighet i det svenska samhällsbygget.
Om samtliga förslag genomförs elimineras i praktiken arbetets betydelse för pensionen.
Utöver garantitillägget innehåller även regeringens budget, som till stora delar antogs av riksdagen och kompletterades med ett tillkännandegivande från riksdagens opposition, förslag som ska öka tryggheten för äldre. Huvudnumret är det som går under namnet trygghetspension. Namnet till trots handlar det snarare om lättnader i villkoren för att beviljas sjukersättning ifall man har mindre än fem år kvar till pension.
Därutöver föreslår regeringen en höjning av det så kallade konsumtionsstödet som ingår i bostadstillägget med 200 kronor per månad för ogift och halva detta belopp för gifta.
Samt en höjning av bostadstilläggets hyrestak vilket höjer bidraget med 200 kronor per månad för pensionärer med bostadskostnader över 7 000 kronor per månad.
Dessutom föreslår den högerkonservativa falangen ytterligare en höjning av bostadstillägget med motsvarande belopp som regeringen. Samt en skattesänkning för pensionärerna med i genomsnitt 150 kronor per månad. Prislappen för dessa förslag, inklusive inkomstpensionstillägget, uppgår till drygt 20 miljarder kronor årligen.
Inget tal om att pensionärerna behöver dessa pengar och de flesta bryr sig troligen inte ifall deras plånbok förstärks av bidrag och skattelättnader. Dessutom är förslagen en välkommen bekräftelse på en bred politisk insikt om att pensionerna har urholkats. Problemet är däremot att bidragen och skattesänkningarna är styggelser som på ett förödande sätt kan undergräva de offentliga finanserna och möjligheten att uppgradera ett i grunden bra allmänt pensionssystem.
Om samtliga förslag genomförs elimineras i praktiken arbetets betydelse för pensionen. Nästan alla äldre skulle få ungefär samma nettoersättning från staten oavsett arbetsinsats och avgiftsinbetalning. Därtill förlorar ordet pension sin betydelse som försäkringsersättning för att istället bli ett samlingsbegrepp för olika försörjningsstöd till äldre. Och de offentliga finanserna kommer lida svårt när fältet är fritt för överbudspolitik riksdagspartierna emellan i kampen om att vinna pensionärernas röster som utgör en allt större andel av väljarkåren.
Hade pensionsgruppen, med regeringen i spetsen, inte försummat sitt ansvar för det allmänna pensionssystemet och istället använt ovanstående 20 miljarder kronor för att höja pensionsavgiften med en retroaktiv verkan samt en förbättring av avtrappningsreglerna för garantipensionen skulle pensionen höjts med minst 1 000 kronor per månad för en vanlig löntagare. Då hade vi sluppit en huggsexa om pensionärernas röster som raserar pensionssystemet och låter en bidragsdjungel växa fram som få kan överblicka.
Håkan Svärdman är samhällspolitisk chef på försäkringsfacket Forena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
