Vi som bygger landet

söndagskrönikan Vad gjorde att min mormor kunde ställa upp för sina barnbarn? Det var att hon fick garantipension. Utan den hade mamma inte kunnat jobba på kvällar, och fattigdomen skulle ha gripit tag i vår familj, skriver Tanvir Mansur.

När Nanu och Nana besökte staden var det tomt på Sergels Torg. Det var i början av 80-talet. Solen sken på Plattan och de stod på de svartvita trianglarna med sina finkläder. Jag försöker föreställa mig vad som hände på bilden, och varför de inte vänder sig mot kameran. “Ställ er där och posera, så fotar jag!”. Kanske var det mamma som höll i kameran. Kanske någon annan. En banderoll hänger på räcket med texten “Europas framtid”. Den där platsen som jag har stått på så många gånger. Hållit i plakat. Skrikit slagord. Sjungit. Och nu står de där. Min mammas föräldrar. Skulle de få en framtid i Europa?

På bilden syns inte deras kamp. Hur de under 1971 fick leva på flykt i det dåvarande Östpakistan, medan frihetskriget pågick. Rädslan för att den västpakistanska armén skulle storma in genom dörren närsomhelst och ta någon från deras familj hängde över dem. Barnen kunde inte gå i skolan och var tvungna att stanna hemma. Kanske skulle familjen aldrig ha knutits så nära varandra som under den tiden. Men de klarade sig. Istället fick de vara med när ett nytt land föddes. Jag tänker på att de föddes i brittiska Indien, fick barn i Västpakistan och dog när landet hette Bangladesh.

Det är ingen som försvarar äldre invandrare som lever på pension.

Jag träffade aldrig Nana. Han dog exakt två år och två dagar innan jag kom till världen. På bengali används ordet Abbu (pappa) för att även kärleksfullt beskriva sin son. Mamma brukar säga att “En pappa dog, och efter det föddes en annan pappa”. Nanu fortsatte leva utan min morfar i 26 år. När mamma skilde sig, så var det min mormor som tog hand om oss, samtidigt som mamma läste företagsekonomi på universitetet och jobbade. Jag tänker på när mamma tog oss till en ny lägenhet i Norsborg och sa “här ska vi bo snart”. Möblerna som hon hade fått från kvinnojouren var gamla. Köksbordet bestod av en planka som stod mellan två små hyllor. Med en bordsduk ser det ut som ett riktigt köksbord.

Jag tänker på att alla har inte haft möjligheten att växa upp med en mormor. Nanu bodde på samma gård som oss, och varje eftermiddag efter skolan gick vi hem till henne. Hon lagade bengalisk mat, och vi slängde i oss vindruvor och chips när vi tittade på TV. Men framför allt gav hon oss kärlek och värme. Samtidigt kunde mamma fokusera på att jobba och behövde inte oroa sig lika mycket för oss.

Vad var det som gjorde att min mormor kunde ställa upp för min mamma och sina barnbarn? Det var att hon fick garantipension. Även om den knappt täckte hyran. Men utan den hade mamma inte kunnat jobba på kvällar, och fattigdomen skulle ha gripit tag i vår familj under en längre tid. Och vi hade inte fått lika starkt band till en av våra viktigaste familjemedlemmar. Var hade vi varit då?

Det finns en föreställning att pension är något medborgare ska förtjäna. Att människor som har bott och jobbat i ett land har “byggt upp landet” och därför har rätt till att klara sig på ålderns höst. Men alla andra pensionärer då? Det är ingen som försvarar äldre invandrare som lever på pension. De får höra att de utnyttjar systemet och beskrivs som ondsinta snyltare. Vi glömmer att vi som har familjer som flyttar hit bygger ett land tillsammans. I nutid.

Tänk att ett annat land betalade för den största delen av min mammas utbildning och uppväxt. Det gäller också alla som flyttar hit i vuxen ålder. För ensamstående mammor kan en extra person i familjen ge dem frihet att jobba och ta sig ur fattigdom. I längden är det billigare för samhället att ha fler pensionärer som får vara en del av sin familj här. Annars behöver föräldrarna stanna hemma med barnen istället för att jobba. Och därför behöver försörja sig på bidrag.

Jag tänker på det i dagar som dessa. När allt fler tycker att människor inte ska kunna ha med sig familjemedlemmar till sitt nya liv i Sverige. Det kanske inte var en slump att fotot togs just på Sergels torg den där soliga dagen. Vår familj är också Europas framtid.

På Nanus begravning grät jag för att en viktig del av mitt liv försvann. Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur mitt liv hade varit utan den delen. Utan henne.

Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts.