Kramkalaset i New Delhi

Säkerhet Höjer man blicken och försöker se bortom USA, EU och Ukraina så framträder ett världsläge som är alltmer spänt, alltmer explosivt. Det är mot den bakgrunden man bör se Putins och Modis omfamning häromdagen, skriver Erik Tängerstad.

De två gamla männen är så uppspelta att de nästan hoppar av glädje. Äntligen, efter flera års väntan och längtan ska de äntligen få träffas igen. De ska inte bara få se varandra utan också få förenas i en hjärtlig omfamning – trots alla pandemirestriktioner. Det verkar inte handla om något tillgjort spel. Glädjen är så uppenbart äkta att man som oberoende och avsides stående betraktare nästan blir lite rörd.

Men även om deras glädje är äkta så kan det ändå vara svårt för en utanförstående utan förkunskaper att förstå innebörden av alltsammans. För de två farbröderna är inte vilka som helst. Det är Indiens premiärminister Narendra Modi och Rysslands president Vladimir Putin som ger varandra en jättekram.

Platsen är New Delhi och det är måndagen den 6 december 2021. Gissningsvis kommer framtidens skolbarn att få läsa om denna omfamning i sina historieböcker. Men i dagens nyhetsflöde tycks alltsammans passera relativt okommenterat. Det hela är för omfattande för att man ska hinna uppfatta det. Världshistorien skrivs först långt efter att de avgörande ögonblicken inträffat.

Kanske tror många i Väst att det idag handlar om Ukraina och hotet om en rysk invasion. Men det är tämligen närsynt.

Fyra dagar tidigare hade nyhetsfokus under några minuter legat på Arlanda och Sverige. I samband med ett OSSE-möte i Stockholm den 2 december i år hade Rysslands utrikesminister Lavrov tillsammans med USA:s utrikesminister Blinken sett till att president Putin skulle kunna hålla ett digitalt möte med president Biden, så att Putin skulle kunna uppdatera sin amerikanske kollega om mötet med Modi i New Delhi. Inte för att USA eller några andra, typ NATO, har så mycket med saken att göra. Men de bör informeras. Annars kanske det uppstår ödesmättade missförstånd. För nu har äntligen de gamla vännerna Ryssland och Indien enats i en de facto allians mot ärkefienden, Pakistan, men framför allt mot det kinesiska kommunistpartiet.

Kanske tror många i Väst att det idag handlar om Ukraina och hotet om en rysk invasion. Men det är tämligen närsynt. Detta berör en konflikt som är betydligt större och djupare än så. Det handlar om gamla schismer som legat i det kalla krigets centrum, vars rötter borrar sig djupt ner genom sekler av förflutenhet. Det handlar om konflikter som aldrig blivit lösta. Men också om konflikter som en självtillräcklig västvärld aldrig riktigt brytt sig om.

I USA och Västeuropa har man fått för sig att man ”vet” att det kalla kriget stod mellan det kommunistiska Sovjet och det kapitalistiska USA. Men då missar man verkligt centrala spänningar i förra seklets stora konflikter. Kalla krigets 1900-tal bestod även av avgörande, olösliga, inom-asiatiska fejder: det handlar både om striderna mellan det kommunistiska Sovjetunionen och Kinas kommunistiska parti, men också om de mellan världens två folkrikaste stater, Indien och Kina.

Hur många i Europa och USA har hört talas om de blodiga krigen mellan Indien och Kina, eller mellan Sovjetunionen och Kina under 1960-talet? Och de som hört talas om dessa krig, hur många har reflekterat över deras bakgrunder och konsekvenser? Det handlar om krig som satt djupa och ännu oläkta sår, krig som aldrig blivit avslutade och som aldrig nått fram till någon fred. Krig som inom en nära framtid skulle kunna blossa upp på nytt.

Den europeiska, framför allt den anglo-amerikanska kolonisationen av världen under 1800- och 1900-talen har kommit att prägla dagens världsläge. Då världen vid mitten av 1900-talet skulle byggas upp igen, efter de förödande världskrigen under första halvan av förra seklet, så gjorde befolkningsmajoriteten jorden runt motstånd mot den västerländska kolonialismens försök att återupprätta sig själv. Följden blev avkolonialiseringsprocessen från 1950-talet och framåt, men också den växande spänningen mellan å ena sidan USA och dess allierade mot, å andra sidan, Sovjet och dess allierade.

I ljuset av ett slags antingen-eller logik kom man – inte minst intellektuella västerlänningar på den politiska vänsterkanten – att se en slags nord-syd konflikt: en konflikt mellan å ena sidan de koloniserande västerlänningarna och å andra sidan ”de andra”, alltså alla som varit koloniserade av det eurocentriska västerlandet.

År 1955 ordnades en internationell konferens i den indonesiska staden Bandung, en konferens för postkoloniala stater som ville markera sin självständighet gentemot konflikten mellan USA och Sovjet, och som därmed ville markera sin suveränitet i form av en position av generell alliansfrihet. Först i Paris innerstad, men senare också på andra platser i den intellektuella världen såg man Bandung-konferensen som den Tredje världens tillkomst. Mot de gamla kolonierna i Västvärlden ställdes den nya, postkoloniala Tredje världen. Därmed cementerades en felsyn som än idag gör det svårt att se och förstå vad som hänt och vad som just nu händer.

Inom USA och den allmänt pro-kapitalistiska västvärlden verkar man aldrig ha fattat den komplexa problematiken

Redan under själva Bandung-konferensen uppstod en strid om vem som skulle leda den nya rörelsens fortsatta utveckling. Både Indien och Kina tyckte att det var självklart att just de skulle leda verksamheten – men alltså inte tillsammans, utan att Kina skulle leda Indien, eller vice versa.

Samtidigt försökte Sovjetunionen göra anspråk på att vara någon slags fadder eller allmän handledare i dessa nya staters fortsatta kamp för självständighet och frihet genom revolution. Följden blev ett triangeldrama mellan tre kolosser som slogs med varandra – Indien mot Kina mot Sovjet – trots att de tillsammans försökte hålla god min utåt, för att markera att den gemensamma fienden egentligen var USA.

Inom USA och den allmänt pro-kapitalistiska västvärlden verkar man aldrig ha fattat den komplexa problematiken: där trodde man – helt utan verklighetsförankring – att det inom ramen för någon slags politisk höger-vänster-axel fanns en enda, sammanhållen världskommunistisk rörelse; en kommunism som man antingen skulle bekämpa eller, eventuellt, tvärtom ansluta sig till.
Det gjorde att den växande konflikten mellan Sovjetunionen och Maos Kina knappast uppfattades i Väst, lika lite som man där kom att uppfatta eller förstå den stigande spänningen mellan de nya, folkrika staterna Kina och Indien.

I hård konkurrens med sådana som Mussolini, Hitler och Stalin framstår Mao Zedong som en av 1900-talets mest hänsynslösa despoter. När Stalin behandlade Mao extremt illa så gjorde Mao Stalin till sin idol och förebild. På så sätt hoppades han själv kunna lära sig konsten att behandla andra på samma sätt som Stalin behandlat andra. Mao verkar ha sett det som något av sin livsuppgift att i praktiken överträffa sin idol Stalin. Det var Mao som skapade Kinas kommunistiska parti och det var han som grundade den kinesiska folkrepubliken, dagens Kina.

Stalin trodde aldrig på Mao, som han föraktade. När det utbröt inbördeskrig i Korea år 1950 så aktade sig Stalin för att direkt involvera Sovjetunionen i striderna, eftersom han fruktade att USA då skulle göra samma sak och att resultatet då hotade leda till ett nytt världskrig.

Istället skickade Stalin Maos Kina för att utföra hans krigiska smutsjobb. Men Mao krigade i egen rätt för att bevisa sig själv och sitt Kina: han var aldrig Stalins lydiga redskap.
När Sovjets nye generalsekreterare Nikita Chrusjtjov 1956 anklagade den då döde Stalin för mängder av misstag och ogärningar så tog Mao illa vid sig, samtidigt som han tydligt distanserade sig och sitt Kina från Chrusjtjov och Sovjet. Spänningen dem emellan växte.

Samtidigt växte också spänningen mellan Kina och Indien. I Himalaya, i den oreglerade och knappt bebodda gränszonen mellan världens två befolkningsjättar, blev situationen alltmer tillspetsad, eftersom både Kina och Indien gjorde anspråk på samma landområden. Av den föreställda gemenskapen från Bandung fanns inget kvar i början av 1960-talet.

I praktiken befinner sig Indien och Kina formellt sett än i dag i ett krigstillstånd med varandra.

Hösten 1962 utbröt ett regelrätt krig mellan Kina och Indien. Det hamnade dock i nyhetsskugga då det inföll exakt samtidigt som Kubakrisen. Efter mycket blodiga strider avgick Kina som krigets militäre segrare. Men någon fred slöts aldrig. I praktiken befinner sig Indien och Kina formellt sett än i dag i ett krigstillstånd med varandra. Det som finns mellan dem är ett vapenstilleståndsavtal, ingen fred.

Att Chrusjtjovs Sovjetunionen backat upp Indien i detta krig mot Kina gjorde knappast att Mao fick nytt förtroende för Sovjet. Inte heller fick Mao något förtroende för de nya sovjetiska ledare som under Brezjnevs ledning störtade Chrusjtjov 1964.

Istället krävde Mao rätten till de landområden som Tsar-Ryssland erövrat av Kina under 1800-talet. På ett toppmöte i Moskva 1965 säger en överförfriskad sovjetisk minister till sina kinesiska kollegor att ”nu när vi ryssar har gjort oss av med Chrusjtjov så kan väl ni kineser göra er av med Mao, så att vi alla kan bli vänner igen”. När Mao fick höra detta blev han illa berörd. Plötsligt såg han konspirationer överallt och iscensatte den så kallade ”kulturrevolutionen” så att han skulle kunna göra sig av med alla sina fiender, såväl verkliga som inbillade.

”Kulturrevolutionen” innebar även att Mao kunde brännmärka Sovjet som något av det värsta som existerade på jordklotet. Spänningen mellan Kina och Sovjet fick Brezjnev att mobilisera längs med gränsen, vilket fick Mao att göra detsamma. Årsskiftet 1968-69 stod miljoner soldater stridsberedda på båda sidor den rysk-kinesiska gränsen. I mars 1969 bröt kriget ut. Även detta krig hamnade i nyhetsskugga, eftersom fokus i USA och Västeuropa vid denna tid låg på Vietnamkriget. Då kriget pågått hela våren och sommaren 1969 fick Brezjnev för sig att han skulle kunna nå ett snabbt avslut genom att fälla ett par atombomber över Kina.

När USA:s president Nixon fick höra om dessa planer så beslutade han att USA skulle backa upp Kina. I klartext sa Nixon till Brezjnev att om Sovjet använder atomvapen så bryter ett tredje världskrig ut.
Samtidigt kom Nixons USA att knyta allt närmare band med Maos Kina, en utveckling som når sin kulmen 1972 då Nixon reser till Kina för att träffa Mao.

Från och med vintern 1969-70 hade det kalla kriget förvandlats till ett triangeldrama med USA, Sovjet, och Kina. Men frågan är om den polletten någonsin trillat ner i USA och Västeuropa. Fortfarande verkar många tro att det kalla kriget ”bara” stod mellan USA och Sovjet. Dessutom verkar många fortfarande leva i villfarelsen att USA ”vann” det kalla kriget i och med Berlinmurens fall 1989.

Än mindre har man förstått dagens alltmer spända läge mellan å ena sidan Indien och Ryssland, och å andra sidan Pakistan och Kina. Här gäller det att höja blicken och se bortom dagens EU och Ukraina. Det vi just nu tittar på utan att se vad som händer verkar vara formerandet av två militära allianser riktade mot varandra: Ryssland-Indien-Iran mot Kina-Pakistan-Afghanistan – med USA-NATO-EU som rena observatörer utan något att säga till om i sak.

Idén om en entydig världsordning med USA i spetsen är nu stendöd

Det är mot denna bakgrund man bör se händelsen måndagen den 6 december 2021. Inte minst i ljuset av den pågående pandemin karaktäriseras dagens Indien av ett skakigt inrikespolitiskt läge. Den ultranationalistiska Narendra Modi har inte detta läge riktigt under kontroll.
Detsamma kan sägas om den ultranationalistiske Vladimir Putin i Ryssland, eller den minst lika ultranationalistiske Imran Khan i Pakistan – för att inte tala om Xi Jinping i Kina.

Dessa världsledares skakiga positioner kan jämföras med läget i dagens Iran eller Afghanistan – där islamistiska talibaner krigar med islamistiska IS-anhängare – eller med läget i Bidens USA, eller för den delen med det skakiga läget i EU, där olika regeringar har radikalt olika föreställningar om vad EU egentligen står för.

Idén om en entydig världsordning med USA i spetsen, alltså idén som behärskade 1990-talet, är nu stendöd. Istället växer ett nytt läge snabbt fram: global anarki mellan olika lokala maktcentra som alla tenderar bli alltmer totalitära till sin karaktär. Risken för en nära förestående militär urladdning är alarmerande.

Det är mot den bakgrunden man bör se dagens nya pakt mellan Indien och Ryssland. Och den pakten bör jämföras med förhållandet mellan Pakistan och Kina. Ser man världsläget ur det perspektivet så framträder ett Ryssland som är mer oroligt för Kina än för USA, mer oroligt för Tibet än för Ukraina.

Men betraktar man världsläget från en amerikansk horisont kanske det är svårt att uppfatta detta perspektiv. Lättare då att intala sig att myten om ”kalla kriget” återuppstått och att det ”kapitalistiska och fria” USA och dess allierade har att bekämpa de i grunden ”kommunistiska och totalitära” tvillingparet Ryssland och Kina.

Sedan årsskiftet 2012-13 har Xi Jinping tagit ett allt starkare grepp om den kinesiska statsapparaten och det kinesiska kommunistpartiet. Precis som Mao kom att göra plågoanden Stalin till sin stora förebild, så har Xi kommit att göra Mao till sin idol och förebild – detta efter att Maos kulturrevolution i praktiken utplånat Xis familj och förstört hans ungdomstid.

Under 1969 och tiden för det kinesisk-ryska kriget så var Xi placerad i något slag avhumaniserande arbetsläger. Av någon anledning verkar Xi ha fått för sig att det slags helvete han själv gått igenom har gjort honom till den man han är. Och eftersom han förstått hur världen egentligen fungerar så ska alla därför gå igenom samma sak som han själv genomlidit.

Just nu verkar Xi Jinping systematiskt och målmedvetet göra Kina till en stalinistisk-maoistisk totalitär stat. Man kan fråga sig varför. Kanske försöker han bara oreflekterat återskapa den värld han själv kastats in i? Oavsett vilket så verkar det idag inte finnas mycket kvar av det tidiga 2000-talets Kina.

Samtidigt framstår det neo-maoistiska Kina som Xi håller på att skapa som ohållbart, även på kort sikt. Ifall Xi verkligen drömmer om att göra sitt Kina till ett ”mittens rike” så lär hans territoriella ambitioner inte stanna vid erövrandet av Hong Kong, Taiwan och Sydkinesiska havet, utan då lär han också vara ute efter de områden som den ryske tsaren erövrade på 1800-talet, alltså de områden som ledde till krig 1969.

I så fall lär Putin ha skäl att frukta Kina som en allt mer ohanterlig och aggressiv granne. Av samma skäl lär Modi ha skäl att frukta ett expanderande Kina. Höjer man blicken och försöker se bortom USA, EU och Ukraina så framträder ett världsläge som är alltmer spänt, alltmer explosivt. Det är emot den bakgrunden man bör se Putins möte med Modi den 6 december 2021.

Inget av detta är sagt som försvar av de gamla glada farbröderna Modi och Putin och deras hjärtliga omfamning. Inte heller ska spänningen i läget då Ryssland mobiliserar längs gränsen mot Ukraina underskattas. Men man bör heller inte överskatta just den situationen.

Det bör noteras att samma dag som Modi och Putin kramade om varandra i en gest som markerar skapandet av en ny militärallians så går Biden ut och säger att USA inte ska ha någon officiell representation närvarande vid de snart stundande olympiska spelen i Kina.

Det kan mycket väl vara så att både Putin i Ryssland och Biden i USA just nu spelar ett spel i vilket de försöker hitta ett samförstånd i en gemensam kamp mot Xi Jinpings Kina, men utan att detta samförstånd ska framstå som att vare sig Ryssland eller USA tappar ansiktet inrikespolitiskt. Ingen av dem får framstå som ”svag”.

Men den som hävdar att Ryssland inte skulle utgöra ett hot mot världsfreden är direkt naiv, alternativt medvetet vilseledande. Tvärtom har vi idag hamnat i ett labilt världsläge i vilket alla parter – Putins Ryssland inkluderad – framstår som reala hot.

Det är alltså i detta ljus man bör se den nästan rörande omfamningen i New Delhi måndagen den 6 december 2021.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook