fredagskrönikan I snart tio år har en strid pågått mellan en villaägare och Kalmar kommun, inför allas ögon mitt framför slottet. Jonas Nordling försöker förstå hur det kunnat gå så långt.
Kalmar har ett av landets mest välbesökta slott, perfekt beläget för turister att nå. En magnet som många kommuner skulle vilja ha, en centralt placerad symbol för stadens långa stolta historia. Som återkommande besökare de senaste åren har jag dock fascinerats mer av ett hus som ligger ett par hundra meter från vallgraven.
Likt alla som passerar det gamla 1700-talshuset i hörnet av Söderportsgatan/Kungsgatan har jag slagits av dess förfall. Och likt andra passerande har jag vid huset dessutom mötts av otaliga skyltar med budskap om maktmissbruk. Ingen bra reklam för Kalmar, om man säger så.
Historien kring det så kallade Strümpelhuset strax intill slottet är på många sätt en fascinerande följetong. Det började med ett kraftigt regnväder julafton 2012, som innebar att källaren, byggd på fornlämningar, översvämmades. Enligt fastighetsägaren stod närmare en meter avloppsvatten på golvet.
Ägaren, som köpt huset för drygt 4 miljoner tre veckor tidigare, menade att felet låg i hur kommunen hanterade vattnet. 2015 lagade kommunen avloppsrören och installerade en ny backventil. Men andra utmaningar hade då uppstått parallellt eftersom marknivåerna samtidigt förändrats på grund av ett nytt bostadsbygge på andra sidan gatan. Effekten blev att vatten som tidigare runnit ut i havet nu istället rann in i Strümpelhuset. Kommunen hade även schaktat för fjärrvärme till slottet, något som också påverkat dränering och lutning. Översvämningarna i det gamla huset fortsatte.
Sommaren 2016 översvämmades huset av en ny störtskur, och försäkringsbolaget ville inte längre ersätta skadorna då de inte ansågs oförutsägbara eftersom de uppstod vid varje regn. Husets ägare uppmanades istället att stämma kommunen, och därmed började en alltmer absurd dans.
I maj 2017 riktade fastighetsägaren ett krav på över en halv miljon kronor. Samma sommar byggde kommunen ett stöd i betong som skulle hindra vattnet. Enligt ägaren ledde det emellertid endast till att en sorts bassäng uppstod på tomten. Hösten samma år evakuerades fastighetsägaren till ett boende som kommunen betalade.
Men i mars 2018 fastställde kommunen och dess vattenbolag att översvämningarna inte berodde på brister i deras ansvar. Fastighetsägaren tvingades därmed lämna kommunens evakueringsboende och har därefter tvingats flytta omkring i egna lösningar eftersom huset fortsatt inte är beboeligt.
För en utomstående är det helt obegripligt att saken varit olöst i snart tio år.
Häromåret skrev jag om de pikanta turer som präglat länsstyrelsen i Kalmar, och som lokaltidningen Barometern då förtjänstfullt berättade om. Redan då var Strümpelhuset en del av bakgrunden, och hanteringen fångade mitt intresse. Då handlade historien om hur länsstyrelsen drivit frågan om den bristande dräneringen gentemot kommunen, men hur myndigheten helt plötsligt bytt åsikt i samband med en ny landshövding. Anmärkningsvärda detaljer var bland annat jävssituationen mellan kommunalrådet Johan Persson (S) som är gift med dåvarande länsrådet på Länsstyrelsen. Det fanns även spekulationer om att Perssons nära vän, dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi skulle haft ett finger med i bytet av landshövding.
Som gammal bostadsreporter var det dock framför allt vanvården av ett unikt hus som intresserade mig. Jag har därför försökt förstå vad som hänt i frågan, och hur ett sånt här ärende kunnat hamna så snett. För en utomstående är det helt obegripligt att saken varit olöst i snart tio år. Framför allt då detta utspelas på en så central plats i staden, så att säga inför öppen ridå. Jag har också med egna ögon bevittnat skadorna på huset, även på insidan. Det är en tragisk syn.
Barometerns reportrar Rasmus Jeppsson och Karin Lagerström, som beskrev turerna på Länsstyrelsen i fjol, har i dagarna presenterat en ambitiös genomgång av historien kring mardrömshuset vid Kalmar slott. Och i skrivande stund är hela denna berättelse på väg att rullas ut. Det är ingen upplyftande läsning för den som gillar gamla hus.
Det finns så många delar i detta ärende så man vet knappt var man ska börja.
Utöver länsstyrelsens kovändning så är det även fascinerande hur Kalmar kommun bad grannkommunen Växjö att göra en opartisk bedömning eftersom man ansåg sina tjänstemän jäviga. När Växjö sedan gick på villaägarens linje kastades dock bedömningen i papperskorgen. Kalmar kommun gjorde då istället en egen utredning i alla fall som visade att det inte var vatten utifrån som skadat huset. Och då var de egna tjänstemännen plötsligt inte längre jäviga.
Det är också spännande att läsa hur det kommunala vattenbolagets datamodeller inte tog med allt vatten i sin kalkyl över hur marken skulle kunna påverkas. Bara de kvarter där vattenbolaget hade verksamhet ingick i beräkningen. Två intilliggande kvarter som i allra högsta grad tycks ha påverkat effekten för den aktuella tomten utelämnades, enligt Barometern.
Det är även roande att se den kreativa (och pedagogiska) metoden som två journalister på Östra Småland tog till 2018 då de släppte en grön pilatesboll från olika håll för att illustrera lutningar i området. Och hur bollen alltid rullade mot Strümpelhuset.
Länsstyrelsen fattade som sagt beslut 2019 om att kommunen måste ta hand om vattnet i området. Men några månader senare hävde Mark- och miljödomstolen beslutet av formaliaskäl. Det fanns dock inget i beslutet som sade att Länsstyrelsen hade fel i sak. Trots det så gick de inte vidare. Nuvarande ledning för Länsstyrelsen tycks dock ha svårt att förklara varför.
Kalmar kommun har dock nu ändå fattat beslut om lägga nya dagvattenledningar i området, men under tiden förfaller alltså huset. Kommunen ville nu även utreda skadorna, men fastighetsägaren tyckte att det fick räcka med utredning och gav inte tillträde. I november skedde dock en tillsyn av fastigheten, under poliseskort. Det hela gick dock lugnt till, fastighetsägaren bjöd på fika och berättade sin bild av vad som hänt för alla som ville höra.
Det är uppenbart att fastighetsägaren inte verkar vara vem som helst, och ibland till och med lätt att avfärda som vore det en rättshaverist. Å andra sidan är det svårt att inte känna sympati för någon som trott sig köpt en drömkåk och bokstavligen hamnat i ett badkar vid varje regnväder, som stångats mot instanser som bör vara en hjälp för medborgaren.
Fastighetsägarens bästa argument är dock att huset legat här sedan 1789 utan översvämningar. Men 2012 förändrades gatunivåerna och samtidigt uppstod problem som skadar huset. Det är svårt att inte misstänka ett samband.
Kalmars starke man, kommunalrådet Johan Persson (S), menar dock att kommunen inte har något ansvar för de uppkomna skadorna, framför allt inte efter 2017 då de vidtagit tillräckliga åtgärder enligt honom. Enligt Barometern hänvisar han till ett utlåtande från kommunens advokat 2018: ”Det visar att kommunen inte har något ansvar för skadorna på huset”.
Sommaren 2020 erbjöd kommunen sig till och med att köpa fastigheten ”till marknadspris”. Med tanke på omständigheterna kan detta värde dock inte vara så högt så jag antar att det inte föll i god jord hos fastighetsägaren.
Det finns också spekulationer om att denna process dragit ut på tiden för att det finns en tioårsgräns som måste passera för det bygge från 2012 som kan vara upphovet till det ursprungliga problemet. När tio år passerat skulle skadeståndsanspråk inte längre vara möjliga. Huruvida detta är korrekt vet jag inte, men det intilliggande bostadsbygget är i alla fall snart tio år. Å andra sidan haglar det konspirationsteorier i detta ärende, vilket blivit lite av livsluft för en specifik lokal rörelse.
Jag tar inte ställning i sak, därtill är denna historia alltför komplicerad.
Men vore jag medborgare i Kalmar skulle jag nog undra varför detta inte är löst. Just nu är det en skamfläck som nästan varje turist passerar.
Framför allt värnar jag detta unika hus. Om kommunens linje är att de inte gjort något fel så borde de expropriera fastigheten för att rädda byggnaden. Kalmar läns museum beskriver huset som historiskt värdefullt, och kommunens egen detaljplan klassar det som skyddsvärt. Att det skulle kunna rivas finns alltså inte på kartan. Så varför låta det förfalla?
Om det däremot finns minsta tecken på att kommunens agerande inte varit helt balanserat så borde istället alla möjligheter att återställa byggnaden i beboeligt skick erbjudas. För det gamla husets och stadens skull. Ingen medborgare bör tycka att det är fel sätt att använda skattemedel. De resurser som kommunen lagt på nuvarande strategi borde vara mer tveksamma att acceptera. Kan man tycka.
I städer med historia bygger man monument för hedra minnen. Just nu illustrerar dock inte Strümpelska huset något värt att hedra. Tvärtom har det blivit en symbol över byråkrati och handlingsförlamning. Ett monument som dessutom snart inte går att rädda.
Det är sorgligt att se.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare på Dagens Arena
P.S. Följ turerna kring Strümpelska huset på Barometern. Deras granskning fortsätter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
