Forskarna som tyckte för mycket

krönika Att näringslivsfinansierade Ratio presenterar förslag som försvagar löntagare är inte förvånande. Men att framställa det som forskning är inte intellektuellt hederligt, skriver German Bender.

”Ratio tycker inte. Vi forskar”. Devisen antyder saklighet och rationell analys. Ett korthugget avståndstagande från subjektivitet, åsikter och ideologiskt snömos.

I själva verket är Ratio en djupt ideologisk tankesmedja som ensidigt företräder näringslivets intressen under forskningsflagg. Inget fel i det – så länge man talar klarspråk.

Tankesmedjor har en viktig funktion i det offentliga samtalet, eftersom vi utgör en länk mellan forskning och opinionsbildning. I de fall då våra förslag och rekommendationer bygger på subjektiva eller värdebaserade tolkningar av forskning, bör detta tydligt redovisas.

Inte minst inför den kommande valrörelsen är det av yttersta vikt att samhällsdebatten förs på saklig grund – särskilt i tider av fake news och irrationella twitterstormar. Risken är annars att Sverige får en utveckling liknande den i USA och Storbritannien, där opinionsbildare under många år förvanskat fakta eller rentav ljugit.

Därför är Ratios nyutkomna bok Den svenska modellens framtid djupt problematisk.

Som arbetsmarknadsforskare och som ansvarig för ett projekt på samma tema på den fackligt finansierade tankesmedjan Arena Idé har jag länge följt Ratios verksamhet. Det ska sägas att Ratio är en seriös aktör med namnkunniga forskare knutna till sig. Deras rapporter och analyser är vederhäftiga och innehåller ofta väl genomarbetade analyser. Det finns sällan anledning att invända mot faktaunderlaget i deras skrifter.

Däremot är det uppenbart att deras slutsatser och policyrekommendationer alltid är utformade för att främja näringslivets och kapitalägarnas intressen.
Inte löntagarnas.

Gott så. Ratio företräder ett viktigt perspektiv i samhällsdebatten, liksom vi fackföreningsfinansierade tankesmedjor gör.

Problemet uppstår när opinionsbildare, särskilt sådana som utger sig för att basera sina uttalanden på forskning, börjar tumma på gränserna mellan åsikter och fakta. Ratios bok är ett uttryck för detta.

Boken är förvisso intressant och ger en värdefull beskrivning av den svenska arbetsmarknadsmodellen, den så kallade partsmodellen. Förenklat innebär partsmodellen att staten i regel undviker aktiv inblandning och låter fackförbund och arbetsgivarorganisationer självständigt sluta kollektivavtal om bland annat löner, pensioner, semester, föräldralön, arbetstider, anställningsvillkor och omställningsförsäkringar.

Intressant nog menar Ratio, precis som vi på Arena Idé, att partsmodellen överlag fungerar bra och har varit mycket gynnsam för Sverige som land och för breda löntagargrupper. Den har bidragit till bland annat konkurrenskraft, hög sysselsättning och reallöneökningar de senaste 25 åren.

Givetvis finns det mycket i partsmodellen som kan förbättras, men exakt vad och hur man vill förändra beror givetvis på vilka värderingar och mål man har.
Det är där ideologin kommer in i bilden. Och det är även där Ratios till stora delar gedigna bok övergår från forskning till tyckande.

Betyget 1 i kategorin ”tillträde för unga och nyanlända” framstår som minst sagt svagt underbyggt.

Ett huvudsyfte med boken är nämligen att ”betygsätta” den svenska arbetsmarknadsmodellen. De tre författarna har subjektivt valt ut fyra områden där de anser att modellen bör prestera. Därefter har de lika subjektivt valt ut tre underkriterier för vart och ett av dessa områden. Slutligen har de, återigen subjektivt, betygsatt dessa tolv kriterier på en skala 1-5.

Här kliver alltså författarna ur sina forskarroller och tar sig mycket stora friheter att tolka materialet och dra ideologiskt grundade slutsatser.

Subjektiva bedömningsprocesser av det här slaget behöver inte vara problematiska, om de redovisas tydligt. I det här fallet är man dock långtifrån transparent när det gäller varför just de här och inga andra områden och kriterier skulle vara relevanta, eller varför just dessa betyg har satts.

Låt oss titta närmare på Ratios bedömningar.

Till att börja med har författarna alltså valt ut fyra områden inom vilka partsmodellen ska utvärderas: konkurrenskraft, utvecklingskraft, kompetensförsörjning och ett inkluderande samhälle. Man behöver inte vara arbetsmarknadsforskare för att notera att centrala områden som anställningstrygghet, arbetsmiljö och jämställdhet helt saknas.

För vart och ett av dessa områden har sedan tre underkriterier valts ut. Exempelvis har kriteriet ”tillträde för unga och nyanlända” fått betyget 1. Detta trots att författarna samtidigt ger kriteriet ”hög sysselsättning” betyget 5. Det är svårt att begripa hur man får ihop detta, med tanke på att ungdomsarbetslösheten inte ökat nämnvärt, utan pendlat kring 20 procent i 15 år. De allra flesta ungdomar som var arbetslösa för 15 år sedan har rimligen fått jobb idag.

Dessutom är det välkänt både inom forskningen och i policykretsar att statistiken för ungdomsarbetslöshet är vansklig att jämföra mellan länder, inte minst eftersom två tredjedelar av de ungdomar vi räknar som arbetslösa är studenter. Enligt en granskning i DN ”visar de officiella siffrorna visserligen att Sverige har en högre ungdomsarbetslöshet än de flesta andra EU-länder men en djupare analys tyder inte på att problemen skulle vara större här. Tvärtom visar andra mått att situationen för unga på arbetsmarknaden i ett europeiskt perspektiv ser bra ut i Sverige”.

Att vara arbetslös en period under början av arbetslivet, ofta för att man inte hittar extrajobb under studietiden, är alltså inte ett allvarligt eller bestående problem för särskilt många. Vilket givetvis inte betyder att vi kan bortse från att många unga faktiskt hamnar i mer varaktig arbetslöshet. Frågan är om problemet är så omfattande att partsmodellen förtjänar det lägsta betyget?

Även statistiken för utrikes födda tolkas på ett skevt sätt. Författarna lyfter fram att skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda är stor i Sverige. Men att därmed ge partsmodellen underkänt är oseriöst. Särskilt som det i Ratios egen bok framgår att sysselsättningsgraden för utrikes födda i Sverige faktiskt är mycket hög i ett internationellt perspektiv och att skillnaden snarare förklaras av att inrikes födda har en ännu högre sysselsättningsgrad.

Författarnas betygsättning bortser också från att etableringstiden för nyanlända har halverats på senare år, vilket framgår av deras egen bok, och att våra invandrargrupper inte rakt av kan jämföras med andra länders.

Det är inte tu tal om att partsmodell måste prestera bättre här, men betyget 1 i kategorin ”tillträde för unga och nyanlända” framstår som minst sagt svagt underbyggt.

Varför sätter man ett så lågt betyg trots det bristfälliga faktaunderlaget? En orsak kan vara att man vill argumentera för lägre löner och svagare anställningsskydd. Det som av borgerliga debattörer brukar kallas ”sänkta trösklar in på arbetsmarknaden”.

Något som talar för den misstanken är att kriteriet ”matchning och flexibilitet” får betyget 2. I huvudsak eftersom författarna anser att det är svårt att säga upp folk i Sverige, vilket de ser som ogynnsamt för företagen och partsmodellens effektivitet.

Men samtidigt framgår det i boken att forskningen på detta område är allt annat än entydig. Tvärtom kan försämrat anställningsskydd leda till både högre och lägre sysselsättning. Det troligaste är att sysselsättningen blir oförändrad – samtidigt som anställningstryggheten försämras för breda löntagargrupper.

Detsamma gäller för övrigt också lägstalönerna, där forskningsresultaten om huruvida sänkta lönenivåer leder till fler jobb är långtifrån samstämmiga (årets Nobelpris i ekonomi gick till forskning som visade att höjda minimilöner inte minskar sysselsättningen). Den typ av långtidsarbetslöshet vi har i Sverige har att göra med brist på kunskaper och färdigheter av olika slag, lösningen på det är utbildning och riktade insatser som lönesubventioner – inte lägre löner.

Även kriteriet ”framväxten av innovativa företag” får betyget 2, trots att Sverige har en åtminstone hundraårig tradition av att ligga i framkant när det gäller såväl tekniska som sociala innovationer – och för tredje året i rad rankas tvåa bland världens mest innovativa ekonomier.

Det finns inte utrymme att här gå igenom alla kriterier, men vi kan konstatera att såväl kriterierna som betygen i flera fall framstår som ideologiskt motiverade snarare än faktabaserade.

Låt oss avslutningsvis titta närmare på en del av de förslag som betygsättningen utmynnar i. Författarna vill ha större löneskillnader (alltså högre löner i toppen och lägre i botten). Detta trots att sysselsättningseffekterna alltså är högst oklara. Det som däremot inte är oklart är att inkomstklyftorna skulle öka.

Ratio efterlyser också en mer lokal lönebildning, En självklar facklig motfråga är då om författarna är beredda att även utvidga strejkrätten till lokal nivå? Antagligen inte, eftersom striktare konfliktregler också är ett av förslagen i boken. Till exempel vill författarna att sympatiåtgärder begränsas eller bötfälls, vilket minskar fackens möjlighet att åstadkomma bättre villkor för löntagare på hela arbetsmarknaden.

Dessutom är det är minst sagt märkligt att författarna framställer konflikträtten som ett problem, mot bakgrund av att de flera gånger i boken redovisar att Sverige i årtionden haft exceptionellt få arbetsmarknadskonflikter. Förra året noterades exempelvis inte en enda strejkdag, enligt Medlingsinstitutet, trots en omfattande avtalsrörelse med 500 nya avtal för tre miljoner anställda.

Att en näringslivsfinansierad tankesmedja presenterar förslag i syfte att försvaga fackföreningar och löntagare är vare sig förvånande eller upprörande. Sakliga argument underbyggda med fakta kan bemötas av andra tankesmedjor och opinionsbildare.

Men att under devisen ”Ratio tycker inte. Vi forskar” framställa ideologiskt grundade åsikter som forskning är inte intellektuellt hederligt och leder i förlängningen till en samhällsdebatt som vi alla förlorar på.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan