Timbro trampar snett

ledare Om kompetens, förtjänst och skicklighet ska vara vägledande kan politisk erfarenhet knappast vara en diskvalificerande faktor. Den nya Timbrorapporten känns som ett standardiserat valmaterial.

När det lackar mot val finns det en osviklig indikation på att valnerverna börjar dallra och det är att näringslivets tankesmedja Timbro dammar av något av sina gamla högerprojekt. I år är det ännu en rapport om ”Enpartistaten”. Udden riktas förstås mot ”politiseringen” och ”sossefieringen” av staten, närmare bestämt regeringens rätt att utse sådana poster som generaldirektörer, ambassadörer och landshövdingar.

Frågan tål att diskuteras och utnämningarna behöver granskas och utvärderas. Men Timbro har publicerat en ”överpolitisk” kritik mot ”politiska” utnämningar. Vi får veta att i 25 procent av de studerade fallen rör det sig om före detta politiker. Och att socialdemokrater är överrepresenterade. Jag har inte kunnat granska undersökningen i detalj. Men för att understödja tesen att Socialdemokraterna missbrukar regeringsmakten har utnämningarna viktats.

På högerkanten lurar ett närmast fördemokratiskt ideal om ämbetsmannastaten.

Den här typen av utnämningar bör förstås fördelas någorlunda rättvist över det politiska fältet. Så är det sagt. Om balansen är orimlig bör den ändras. Men rapportförfattaren Adam Danieli och Timbrochefen Benjamin Dousa går i en artikel på DN-debatt så mycket längre: ”Stoppa utdelningen av statliga toppjobb till s-politiker”.
Nämnde jag att det är val om nio månader?

DN:s ledarsida hängde på och passade på att likna Göran Persson vid draken Smaug i Tolkiens ”Hobbit” som vaktade sitt guld och drev dvärgarna i exil. I Svenska Dagbladet tar Mattias Svensson rapporten som intäkt för att argumentera för en ny regering, vilket beskrivs som en ren ”sanitetsåtgärd”.

Mönstret går igen. Inför valet 2006 spelade kritiken mot Göran Perssons utnämningar en icke oväsentlig roll i förarbetet till Alliansens valseger. Man behöver inte vara någon avancerad kremlolog i högerns inre liv för att ana att tanken nu var att rikta samma bannbulla mot Stefan Löfven. Så blev det vaktombyte i den socialdemokratiska maktfabriken, men en beställd rapport är en beställd rapport. Men inte lika lätt att klistra på Magdalena Andersson, som ju precis tillträtt.

Här handlar det inte om att nagelfara borgerliga utnämningar, som när Carl Bildt som ny utrikesminister såg till att förflytta socialdemokraten Gunnar Lund från ambassadörsposten i USA och installerade sin gamle nära medarbetare Jonas Hafström i Washington. Eller när han satte Lars Danielsson i kylskåpet, han hade jobbat nära Göran Persson. Det hjälpte inte att hans erfarenhet och cv trumfade det mesta. Sådana detaljer passar inte in i berättelsen om den s-märkta gluff-gluff-staten.

Efter 2006 blev det nya regler för utnämningspolitiken. Det verkar inte ha tillfredsställt kritikerna på högerkanten.
Kanske har de borgerliga sina blinda fläckar och de rödgröna sina även på det här området. I grund och botten är det förstås fråga om tycke och smak, värderingar och perspektiv.
Det handlar alltså framför allt om våra självständiga myndigheter, som ministrarna inte kan styra direkt över i den svenska demokratimodellen.
Myndigheterna ska verkställa politiska beslut. Men verkscheferna är inte politiska, i den här rollen är de tjänstemän som verkar inom ramen för lagar, förordningar och av regeringen utfärdade regleringsbrev. Ambassadörer ska företräda Sveriges intressen och utrikespolitik. Landshövdingar är statens utsända sändebud i landsting och regioner.
Det finns inget i rapporten som antyder att någon före detta politiker som ”opolitisk” tjänstemän har gått utanför ramarna. Ulrica Messing har inte gjort länsstyrelsen i Karlskrona till ett sossefäste. Ulf Adelsohn hissade inte moderatflaggan på Tessinska palatset. Jan Björklund har inte möblerat om Vatikanen till en liberal fristat.

Om kompetens, förtjänst och skicklighet ska vara vägledande kan politisk erfarenhet knappast vara en diskvalificerande faktor. I själva verket har politiker i allmänhet unika och breda erfarenheter. Adam Danieli citerar en gammal förvaltningspolitisk kommission som menade att många verkschefer ”saknar tidigare erfarenhet av mer kvalificerat chefskap”. Huruvida detta specifikt skulle gälla politiker framgår inte. Men eftersom det i första hand är tidigare statssekreterare och ministrar som kommer i fråga kan vi konstatera att de faktiskt har chefserfarenhet av det mer kvalificerade slaget. I allmänhet.

De har dessutom ägnat åtskilliga timmar åt sina respektive myndigheter och ofta agerat på den internationella arenan. De kan det demokratiska och förvaltningspolitiska systemet. För det mesta. Vilket inte behöver betyda att alla avdankade politiker är lämpliga kandidater och har ett bra omdöme, en god egenskap både här och där.

I Svenska Dagbladet pekar Mattias Svensson ut Dan Eliasson som ett problematiskt socialdemokratiskt exempel. Men i den uppmärksammade skandalen på Transportstyrelsen var det fråga om en generaldirektör utan någon politisk erfarenhet. Samma sak med Sveriges Kinaambassadör som på eget bevåg lurades in i förhandlingar med kinesiska bulvaner. Antalet olämpliga chefskandidater är nog rätt jämnt fördelat över rekryteringsgrupperna.

Och om inte regeringen ska kunna utse exempelvis generaldirektörer, måste någon annan göra det. Timbro föreslår en ”oberoende” tjänstetillsättningsnämnd. Ja, men någon måste utse nämnden, närmare bestämt antingen politikerna i regeringen eller riksdagen, om den inte ska förnya sig själv, vilket verkligen skulle vara problematiskt ur ett demokratiperspektiv.

Men kampen för ”avpolitisering” ligger i tiden. Sedan länge har demokratidebatten skiftat fokus, starka opinionsbildare anser att det är bättre att experterna fattar beslut om det ena och andra. Politikerna och de folkvalda är inte riktigt att lita på. Under senare tid har rädslan för att Sverigedemokraterna ska få inflytande över staten och undergräva demokratin gett ytterligare understöd åt sådana idéer, även på vänsterkanten. Oron är förstås befogad.

Men vad är det som säger att tjänstemännen och inte de politiska partierna och deras förtroendevalda är bättre skickade att försvara och värna demokratin? Att överlåta allt mer av makten till tjänstemän låser ju in beslutsfattandet. I en demokrati finns alltid en spänning mellan politik och förvaltning, folkvalda och utförare. Alla demokratier har olika modeller för maktdelning och pluralism, för att säkra rättsväsendets, mediernas och forskningens frihet och inte minst att även politikerna lyder under lagarna.

På högerkanten lurar här ett närmast fördemokratiskt ideal om ämbetsmannastaten. Den bygger på en en rädsla och aversion mot politikerna och folket. Den kopplas samman med ett närmast meritokratiskt ideal om att de som har gått i rätt skolor och har den korrekta utbildningen ska ha ensamrätt till staten. Det är mycket från historien som går igen år 2021, ett hundra år efter det första valet med lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor.