Skola Paret Bergström klär upp sig som serietidningsskurkar och betraktar människor som objekt för sina omedelbara behov. Det blir en övertydlig pedagogisk illustration som skolmarknadens kritiker får vara tacksamma för, skriver Gunnlaugur Magnússon.
Den 9 december publicerades en artikel i Dagens Nyheter där makarna Barbara och Hans Bergström gör ett skolbesök på Internationella engelska skolans enhet i Gubbängen.
Vi får vara tacksamma för att paret Bergström deltog i denna artikel som verkar onekligen vara bland de bästa illustrationerna av hur bisarr den svenska skolmarknaden är. Denna artikel kan läggas på högen med bl.a. rapporten som lanserade begreppet ”rättvis ojämlikhet” som argument för att det vore omoraliskt ge barn till föräldrar som inte betalat skatt del av samma välfärdstjänster som föräldrar som bidragit med sitt arbete och artikeln om de okända koncernernas uppköpande av skolor illustrerad med bild av Anders Hultin, mannen som skålade för sig själv i exklusivt vin efter att ha försatt skolkoncernen John Bauer i konkurs – ett konkursbo som än idag suger pengar från svenska kommuner när deras skolor går med förlust.
Vi tar tacksamt emot fler illustrationer av ”de besjälade” (för att citera Carl Bildt) koncerndriftsförespråkarnas verklighetsfrånvarande och osympatiska förhållningssätt till skolan, som de följande exemplen från DN-artikeln.
Barbara Bergström menar att de vinster skolkoncernen gjort på den skattefinansierade verksamhet (som är obligatorisk för medborgarnas barn att delta i) inte har hamnat i någon särskild individs fickor – utan i det de är avsedda för, ”i skolan och expansion”. Här kan det tilläggas att skolpengen faktiskt inte är avsedd för koncernernas expansion.
Att pengarna inte hamnar i någon enskild individs fickor är sannerligen rätt. Det tog Skolinspektionen närmare en hel graviditet att undersöka vilka Internationella engelska skolans ägare är, förhållanden som ändras regelbundet då koncernernas aktier har bra försäljningsvärde – med undantag för när vinstbegränsningar spökat i politiska partiers diskussion.
Bergström påpekar dock att hon visserligen ”efter 28 år” inte är fattig – en underdrift med tanke på att hon tjänat ungefär en miljard skr på Internationella engelska skolan. Del av de pengarna har makarna Bergström investerat i en professur och för att finansiera klimatförnekare och Donald Trumps valkampanj.
Det viktiga är inte makarna Bergströms excentriciteter utan att de står som symboler för skolkoncernernas och skolmarknadens problem
Särskilt ironisk är att Barbara Bergström menar att ett symbolladdat porträtt av henne hållandes ett äpple och en svala i varsin hand måste finnas i samtliga IES skolor då hon som grundare ger personal och elever något att samlas kring, något att relatera till tillsammans för att direkt därefter förneka att porträtten skulle vara självglorifierande. Det är närmast en sektledarlogik att beskriva sig själv som en förenande kraft för tusentals människor, att inte se det som självglorifierande är däremot illustrativt för en oförmåga att betrakta sig själv utifrån.
Denna oförmåga att betrakta sig själv eller ens IES utifrån framkommer i en annan obetalbar del av artikeln där Barbara undersöker toaletterna på skolan, något hon ser som viktigt och i linje med broken window theory – det vill säga att små problem snabbt leder till stora. Barbara tvättar därefter händerna och torkar sig sedan på fotografens kläder (!) samt berättar skrattande om detta för journalisten. Motiveringen för att hon torkade händerna på en annan människa som om han vore handduksställ var att hon ogillar ljudet i handtorkarna – särskilt ironiskt då hon emellanåt gjort skolbesök med helikopter vilka som bekant inte räknas bland de minst dånande apparaterna.
Det finns mer att ta av men det viktiga är inte makarna Bergströms excentriciteter utan att de står som symboler för skolkoncernernas och skolmarknadens problem och gjorde här en ovärderlig insats för skolmarknadens kritiker som har försökt förklara för allmänheten och särskilt medelklassen att man måste se bortom den individuella erfarenheten eller skolan och betrakta den övergripande bilden och konsekvenserna av koncerndriften.
Många har haft sina barn i Internationella engelska skolan eller andra koncernskolor och haft bra erfarenhet därav. Det är i sin ordning. Problemen med skolmarknaden ligger nämligen på en annan nivå – där de aggregerade resultaten är katastrofala för skolsystemets likvärdighet och i förlängningen samhället.
Ökad segregation, cream skimming av elevunderlaget, fri etableringsrätt utan hänsyn till kommunernas behov, hyresbidrag från kommunerna för nya lokaler, samt ersättning för kommunala skolornas förluster, till och med till skolor som gått i konkurs sedan flera år är bara några väldokumenterade exempel.
De stora koncernerna köper upp allt fler mindre friskolor vilket minskar mångfalden friskolereformen skulle leda till. Aktiebolagens vinster är inte ens det stora problemet här då koncernerna nyttjar redan idag interna koncernbidrag och till och med egna fastighetsbolag för att gömma vinster som sedan använts för att bland annat starta skolor utomlands.
Det ligger dock en osmaklig ironi i att samma bolag som kämpar med näbbar och klor emot alla vinstbegränsningar i Sverige mer än gärna startar skolor i länder där vinster inte tillåts med hjälp av svenska skattemedel.
Att koncernerna har enklare elevunderlag, färre behöriga lärare, större klasser och högre betygsinflation är väl dokumenterat. Indikationerna och anekdoterna att barn i behov av stöd inte är välkomna på flera av dessa skolor är många.
Det motsäger inte att den individuella eleven eller föräldern kan vara nöjd med sitt val och sin skolgång. Men den aggregerade kostnaden för att folk som Barbara ska ha sitt porträtt upphängt i allt fler lokaler och ska kunna anmärka på skolbarns klädsel genom sina rektorer är minskad likvärdighet i skolan som helhet, i termer av både elevernas bakgrund, pedagogiska resurser och resultat tillsammans med minskade resurser för de kommunala skolorna genom nedskärningar.
IES är långt ifrån det enda problemet på svenska skolmarknaden men i artikeln framstår deras ägare som tydligt och dagsfärskt exempel på hur koncerndrift och marknadsstyrning i skolan leder till stora problem för skolan som helhet.
Att paret Bergström klädde upp sig som serietidningsskurkar och betraktar människor som objekt för sina omedelbara behov var bara en övertydlig pedagogisk illustration skolmarknadens kritiker får vara tacksamma för.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
