utrikes Michail Gorbatjov eftersträvade en socialism med mänskligt ansikte. Det känns långt borta i den personkult som nu utvecklats kring Putin och återuppbygget av det nygamla värdesystemet i Ryssland, skriver Stefan S Widquist.
När jag läste nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand. Slutet för den röda människan väcktes behovet av att ta ett steg tillbaka och även se närmare på det som sagts om samma tidsperiod av andra författare.
Trots att Aleksijetivtjs över 600-sidiga bok är fylld av hundratals röster; både kritiska och positiva; om i första hand perioden 1980-2000 saknades något väsentligt. Något som själva bokens form inte kunde fylla. Svetlana kallar den polyfon bekännelseroman. Denna ”kör av röster” väcker känslor och blottar sovjetmänniskornas tankar och skilda former av utsatthet, men också de olika uppfattningarna om vad den nya ekonomiska ordningen inneburit för enskilda människor. Det som i den nya vardagen blivit stora skillnaderna mellan rika och fattiga. Varje ”röst”, varje ”vittne” för sin egen talan.
För tio år sedan kom jag till Moskva. Jag var driftig och aktiv och sa till mig själv: Jag är född till att vara lycklig – bara svaga människor lider, blygsamhet är de svagas dygd… Människor som mina föräldrar hade ännu inte fattat att kapitalismen hade kommit. Kapitalismen är inte något som mina föräldrar velat ha… det är jag som velat ha den… ett äventyr, en risk… den här världen är inte deras värld… den är främmande och besynnerlig… men den är min värld… om du bara ansträngde dig av alla krafter kunde du få vad du ville.
Jag försöker att inte vara sovjetmänniska. Men jag lyckas inte särskilt bra. Jag arbetar hos en egenförtagare… Jag är emot den där glupska privatiseringen och uppdelningen av den gemensamma kakan – Sovjetunionen… Idag lever man bättre, men mer osympatiskt.
Återigen finns det rika och fattiga. Vissa glufsar i sig… medan andra inte ens har råd att köpa en limpa vitt bröd.
Jag växte upp under sovjettiden… men det nya Ryssland… det förstår jag mig fortfarande inte på.
Aleksijevitj har samlat text från sina intervjuer, skriver om dem i en berättande form, men lägger sig inte i, dock är detta ett ”val av röster” från hennes sida. Ett val som har politiska implikationer.
Hon vill inte riktigt kännas vid att hennes polyfona litteratur med självklarhet får en politisk dimension. Men ”rösterna” blir alltför ofta monologiska ”sanningsvittnen” utan att de möts av en annan röst. ”Bekännelsen” eller ”vittnets minne” får stå ensamt. Det får inget svar från något annat ”vittne”. Då blir avsaknaden av dialogen eller samtalet med den Andre en brist. Detta parat med att flera viktiga händelser och aktörer, som omtalas av de olika ”rösterna”, saknar sammanhang att placera dem i.
Kontextlösheten är problematisk, då de enskilda ”sanningsvittnena” inte ingår i en ram, en berättelse där del och helhet rör sig tillsammans. Inte så att de förenas i ett enda enhetligt övergripande sätt att förstå alla röster, utan att de rör sig in och ut i ett samtal mellan del och sammanhang.
Till detta kommer också hur vi kan förstå själva ”minnet”. Det innebär inte att man ska förneka de utsatta människornas känslor och vad de upplevt. Men det rösterna ”minns” problematiseras inte, utan ses som ”sant”. Trots mina kritiska synpunkter är Aleksijevitjs bok för mig en form av alternativ historieskrivning som i högsta grad är värd att läsas och förhålla sig till, till skillnad från det offentliga ryska samhällets enahanda nationalistiska ärofyllda historia.
Aleksijevitjs ”röster” representerar oftast människor som inte har kunnat göra sin röst hörd i offentligen. Offrens ”röster” och deras umbäranden, men i avsaknad av en analys från Svetlana, blir det sammantaget allt för okomplext för att förstå vad som orsakat allt detta lidande. Slutsatsen blir från hennes sida: Den lilla människans mänsklighet kontra centralmaktens omänsklighet.
Sovjetmaktens byråkratiska politiker och partiets ledning utgör källan och orsaken till människornas utsatthet. Utifrån vad som hörs hos Aleksijevitjs ”röster” är det lätt att fördöma sovjetmakten, men jag har svårt att se på vilket sätt dessa ”röster” kommer till rätta med de stora händelser hon gestaltar.
Gorbatjov öppnade Pandoras ask, men fick inte möjligheter att leda en annan väg än den väg som Jeltsins oreglerade marknadsekonomi etablerade med stöd av kraftfulla västintressen.
Jag skrev 1988, efter besök i Leningrad och Moskva, kritiska artiklar i magasinet Klartext och Värmlands Folkblad om sovjetsamhällets karaktär. Fördöma är inte så svårt, men att förstå kräver något mer, och då behöver man höra röster även inifrån själva sovjetsystemet från just den tid som behandlas, 1980-2000.
Mot bakgrund av att sovjetledaren Michail Gorbatjovs namn cirkulerar, som både positiv och negativ markör, när ”rösterna” yttrar sig om perioden 1985-91, och att hans politik ses som förödande eller alternativt en positiv inledning till efterträdaren Boris Jeltsins definitiva marknadsekonomiska genombrott, gjorde jag en återblick till och för mig en förnyelse av Gorbatjovs politiska hållning.
Jag undrade över flera av ”rösterna”:
Många var missnöjda med vad som hände under Gorbatjovs perestrojka.
…man måste börja med Gorbatjov…Utan honom hade vi fortfarande levt i Sovjetunionen
I Gorbatjovs framträdanden hade många uttryck som sovjetmänniskan vant sig vid försvunnit.
Gorbatjov vill inte bli en tsar. Han vägrade. Men se på Jeltsin.
Mina frågor väcktes av att ha läst Gorbatjovs Perestrojka i slutet av 1980-talet, där han förespråkar en ombyggnad av det sovjetiska samhället. Han argumenterar för en demokratisk socialism med vissa former av marknadsekonomi för att öka den ekonomiska friheten och hemliga val med flera kandidater inom partiet parat med att han internationellt agerade för nedrustning av världens omfattande kärnvapenarsenal och som konsekvens ett slut på det ”kalla kriget” mellan väst och öst.
Nu införskaffade jag Gorbatjovs memoarer Som jag minns det för att få någon form av ”dialog” med ”rösterna” hos Aleksijevitj.
Var sovjetmakten under Gorbatjov ett framsteg eller ett misslyckande? Var den enkla människan i händerna på en inkompetent regering som lurat dem? Svaren på dessa frågor avgörs ju oftast av vilken samhällssyn man själv besitter. Hur ska man förstå vad ”rösterna” lyfter fram om man inte är bekant med sammanhanget som det yttras i?
Nu var jag inte obekant med de ryska klassikerna, revolutionen, den sovjetiska politiken och historien mot bakgrund av mina studier under 1970- och 80-talen. Kritiken mot Sovjetunionen från såväl borgerliga som socialistiska tänkare var inte ny, likväl var det inte självklart hur de skilda ”rösterna” kunde förstås i det sovjetiska nutidshistoriska sammanhanget.
Synen på Sovjetunionen, det äldre tsaristiska och nuvarande Ryssland, personifieringen av politiken och historien har påverkat vårt eget och den västerländska uppfattningen om dagens Putinryssland. Utifrån mina uppfattningar är det dock en politisk tragedi, att den anarkistiska kapitalismen med stöd av en borgerlig revolution och en paradoxal tsaristisk statsunderstödd nyliberalism överflyglade möjligheten till den reforminriktade demokratiska socialism, som Gorbatjov tog initiativet till.
Den kritik som riktades mot Gorbatjov-eran i början av 2000-talet har oftast utgått ifrån sin egen tids tidsanda och diskussion, men när man läser Gorbatjovs memoarer blir det uppenbart att under hans tid vid makten låg Sovjetunionens sammanbrott utanför den allmänna förväntningshorisonten.
Politiken bottnade i perestrojka och glasnost. Det gällde att omstrukturera, renovera och göra en ombyggnad av det rådande sovjetsamhället och dess människor. Med Gorbatjovs ord:
En djup process pågår i vårt land, vilken kräver en stor perestrojka av oss alla.
Glasnost, öppenheten, blev då en integrerad del av detta omfattande reformistiska projekt. För Gorbatjov var glasnost en demokratins hörnpelare.
Egenskapen och förutsättningarna att vara offentlig (glasnoe)…en av den genuina demokratins beståndsdelar är öppen och fullständig information om vilket offentligt viktigt fenomen som helst och möjligheten att fritt och brett diskutera detta.
Glasnost blev en princip för demokratisering och korrigering. Informationen måste bli tillgänglig för medborgarna så att de fick praktisk möjlighet att diskutera den offentligt. Gorbatjovs förankring i bondesamhället och dess fattigbönder, allt sedan den egna uppväxten, präglade hans syn på både människornas behov och vad som behövde åtgärdas inom ekonomin.
Han återkom upprepade gånger till nödvändigheten av att det personliga incitamentet i bondeekonomin måste etableras för att produktiviteten skulle kunna öka. Ekonomin behövde marknadsekonomiska influenser utan att den välte planekonomin över ända. En reformistisk socialism var Gorbatjovs väg framåt. Gorbatjov öppnade Pandoras ask, men fick inte möjligheter att leda en annan väg än den väg som Jeltsins oreglerade marknadsekonomi etablerade med stöd av kraftfulla västintressen.
Den socialism med mänskligt ansikte som Gorbatjov eftersträvade känns nu långt borta i den personkult som utvecklats kring Putin och återuppbygget av det nygamla värdesystemet; där Fosterlandet, Gud, och den personliga familjens individer bugar för en auktoritär ledare.
Individen uppmuntras att tro enbart på sig själv. Hen blir då politiskt ointresserad och låter Putins Ryssland upprätta en maktordning som inte behöver ta hänsyn till demokratiska inslag, utan uppmuntrar den individuella korruptionen.
Önskan att åter se Ryssland starkt lyfter Putin och det är långt från 1980-talets försök till öppenhet och demokratisering.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
