Intervju Anna Serner har vant sig vid hetluften. Efter tio som vd för Svenska Filminstitutet lämnar hon. Men att bli ledare var inte alltid självklart. Nu berättar hon om vändpunkterna längs vägen.
Tekoppar, gråtande barn och julmusik ekar på stenväggarna i caféet intill Odenplan i Stockholm. Det är här Anna Serner ska berätta om sitt liv. Det är möjligt att ingen miljö är perfekt för det hon ska berätta om: fadern som dog i suicid, de stökiga tonåren och den hårdföra kritiken hon fick som ledare.
Men det får duga. Nytt bredband installeras i hennes lägenhet och det kommer bara att störa berättar hon.
I höstas slutade Anna Serner efter tio år som vd för Svenska Filminstitutet. Utöver Harry Schein har ingen haft den rollen lika länge.
– Jag hade inte planerat på att sitta så länge som jag gjort, säger Anna Serner.
Men nu sitter hon här, helt arbetsbefriad.
Eller inte helt, hon är fortfarande aktiv i flera styrelser samtidigt som hon driver en vingård med sin dotter, Emma Serner. Det är egentligen dotterns företag och Anna Serner försöker att inte lägga sig i för mycket. Men det stillar rastlösheten i alla fall. Att vänta på att saker ska hända är hon inte bra på.
Anna Serner växte upp i en villa på Lidingö. Där fanns en miljö av debatt och starka viljor närvarande.
– Min uppväxt präglades mycket av att vi växte upp i ett villaområde. Min granne blev min bästa kompis och henne har jag fortfarande regelbunden kontakt med. Vi lärde känna varandra när jag var tre år. Jag kom från en stabil familj. Ja visst, mina föräldrar skiljde sig och sådant kan säkert vara traumatiskt. Men de var inte missbrukare. Det var inte en dysfunktionell familj på det sättet, säger Anna Serner och fortsätter:
– Men jag har drabbats av katastrofer i min uppväxt, jag har katastrofångest.
Storasystern Malin Serner var duktig och hade toppbetyg. Anna Serner ser nu att det inte fanns plats för de båda. I stället för att bli en bra tvåa valde hon en annan väg.
– Jag brukar säga att min syster var så himla bra i skolan och lyckades med allt så jag fick ta en annan position för att få uppmärksamhet. Det var som värsting, säger Anna Serner.
Vi hade inte varit i skolan en dag, vi hade bara supit
Hon hade hittat sitt gäng. Tillsammans rökte, skolkade och söp dem. Hon mådde bra. Till en början:
– Gruppen var det viktigaste. Det känner jag ändå igen sen som chef. Nu har jag andra metoder än att vara ute sent, snatta och supa. Men att vara i en grupp är superviktigt för mig.
Det var oacceptabelt att vara hemma under kvällarna. Man skulle ut och röja berättar hon. Och så var det under stor del av hennes tonår. Men tiden gick och tankar om riktning i livet började gro.
– Jag kommer ihåg att min pappa hade varit bortrest en månad. Då hade vi bott ett helt gäng hemma hos honom. Ungefär tjugo personer. Vi hade inte varit i skolan en dag, vi hade bara supit. Det var verkligen världskrig. Mamma försökte intervenera och henne sket jag i. Många i gruppen hade dysfunktionella familjer, så mamma fick kämpa och kämpa. Hon fick inget stöd från någon.
Pappan Uncas Serner kom hem till kaoset. Han satte ner foten och hotade med åtgärder.
– Pappa sa: ”Vet du vad Anna? Om du inte skärper dig nu då flyttar vi till Halland”. Han kom från Skåne och varför vi skulle flytta till Halland har jag ingen aning om. Men jag såg på honom att han menade allvar.
Anna Serner berättar att det inte var lätt att lämna kompisarna bakom sig. Men medan gänget började med tyngre narkotika, studerade hon kinesiska. Inte på grund av intresse:
– På den tiden fick man inte välja fritt men då valde jag kinesiska för att det var enda sättet att byta skola. Det var mitt inträde i en ny värld. Delar av gänget följde med mig in i den nya världen men inte alla. Jag bytte klass, började plugga igen ämnena, fick kontakt med lärare och fick en ny livslinje. Och precis i det ögonblicket begår pappa självmord.
Det är det där med sorg, det försvinner aldrig
Uncas Serner blev 51 år gammal när han dog 1982. Anna Serner berättar att hennes pappa hade en bror och tolv kusiner, varav åtta gått bort i suicid. Detta gav Uncas övertygelsen att suicid är ärftligt.
– För mig var han väldigt inkännande, empatisk och en rolig pappa. Det var en pappa man gärna ville ha för han var kul. På den tiden fanns det inga antidepressiva på det viset. Han tog heller inte emot någon hjälp för att komma ur det där. Jag har ingen besvikelse över vad han gjorde men sorg över att han inte såg någon annan utväg, säger Anna Serner.
Det har gått snart fyrtio år och sorgen finns kvar berättar hon. Men hon har valt att omfamna den:
– Det är det där med sorg, det försvinner aldrig. Men det är väldigt stor skillnad att leva med sorgen som en del av livet eller att sorgen blir livet.
Efter pappans död valde Anna Serner att fortsätta på sin nya bana, även om möjligheten fanns att gå tillbaka till gänget, att göra det trygga valet.
– Då gjorde jag ett till vägval. Jag hade fått nya kompisar i klassen och valde dem framför att gå tillbaka till gänget, jag hade avslutat det kapitlet. För mig var det uppenbart att jag bestämmer mig för livet.
Hon började studera filmvetenskap och var fast besluten att bli en skapare. Men hon såg en bransch med lite utrymme att få påverka.
– Jag insåg att här fanns det informella maktstrukturer, killarna valde vilka tjejer de ville ha i sin grupp och det var det som styrde. Inte något annat, det var för mycket folk och för lite pengar. Jag kände att här kommer jag få stå timmar i kö bara för att koka kaffe. Så stark var inte min konstnärliga drift. Min drift att vara med och påverka var stark, säger Anna Serner och fortsätter:
– Kan man inte tugga i sig det får man hitta något annat sätt att påverka. Det gjorde jag genom att bestämma mig för att börja plugga någonting annat i stället, att plugga ett program. Som min mamma länge hade tjatat om.
”Men du kanske skulle kunna bli vd?”
Likt sin pappa blev Anna Serner till slut jurist, vilket hon idag kan känna sig stolt över. Men det var inte det roligaste yrket, tycker hon. Det var först 1996 som karriären började ta form mot där hon är idag. Hon tog rollen som chefsjurist på Reklamförbundet, numera Sveriges Kommunikationsbyråer. Men efter bara två år slutade vd:n som rekryterade henne. Och styrelsen gjorde ingenting.
– Den personen som rekryterade mig fick ett bättre jobb helt enkelt. Han fick uppsägningstid på sex månader men var inte alls intresserad av att vänta i sex månader. Och styrelsen, som styrelser ofta gör, vägrade att släppa honom. När människor har lämnat mentalt gör de föga nytta. Med honom var det precis så. Han var aldrig på jobbet, säger Anna Serner och fortsätter:
– Det resulterade i att vi inte hade någon aning vad som skedde. Allt stod still. Jag var sist in men jag var ändå jurist. Därmed fick jag ett ganska stort ansvar. Men det hände massor av saker som man var tvungen att ta hand om naturligtvis. Och då är jag som jag är och säger ifrån.
I sin frustration skickade hon ett mejl till styrelsen med rubriken ”Rapport från en icke-verksamhet”.
– Jag beskrev min besvikelse över att de var dåliga på att kommunicera, man måste börja ta beslut. Då fick de idén: ”men du kanske skulle kunna bli vd?”. Det var inget jag planerade för. Jag var helt överrumplad.
Under sina första år som vd blomstrade reklambranschen. Det var höjden av IT-boomen. Allt verkade gå bra. Men det förblev inte så, allt ändrades när bubblan sprack.
– Det var så mycket hummer i branschen, vi var på party efter party, pengar strömmade, vi hade skitkul och allt var lattjolajban. Men det var som att vi var en familj på fest.
Hon hade skapat ett nytt gäng där hon stod i mitten av organisationen som hon skulle leda, och hon var kompis med alla.
– Allt var jättekul fram till att det började bli lite snålare. Då började folk bli skraja. Jag hade varit ledare som en mamma. De litade inte riktigt på mig och började ifrågasätta mig.
Det behövdes hjälp att se klart. Då tog hon stöd av den blivande chefredaktören för Dagens Nyheter, Jan Wifstrand. Hon beskriver honom som en mentor.
– Han var väldigt erfaren och duktig på att få mig att ta svåra beslut. Man har inga val, jag fick själv se vad jag behövde göra och han stöttade mig i att göra det. Jag hade inte byggt en grupp som var professionell, jag hade byggt en grupp som var för mycket relationell. På en arbetsplats kan man inte vara det. Efter det har jag inte gjort så.
Hon satt som vd för Reklamförbundet till 2006. Efter två år gick hon tillbaka till ledarrollen igen, då som vd för Tidningsutgivarna (TU). Den rollen hade hon fram till 2011 när hon fick samtalet från Svenska Filminstitutets styrelse.
På Svenska Filminstitutet har hon varit längst av alla sina jobb. Det är även där hon upplevt ha fått mest makt. Det har hon värderat högt, men anser att man behöver vara försiktig:
– Jag tror makt korrumperar. Man börjar känna folk lite för nära och riskerar att bli partisk i sina beslut. Även om det var många i ett beslut så var det jag som bestämde riktning. Så det tycker jag fler med makt skulle fundera över. Hur länge är det rimligt att man själv ska få sätta agendan så tydligt?
Agendan hon satte var jämställdhet. Som relativt nytillträdd vd presenterade hon satsningen 50/50 på Filmfestivalen i Cannes 2013. Målet var att fördela produktionsmedlen jämställt och redan året efter gav projektet önskade resultat. Därför beslutade de att spänna bågen. Under festivalen 2016 lanserades målet ”50/50by2020”. Denna gång med särskilt mål att även storproduktioner skulle bli jämställt finansierade. Om industrin inte gjorde tillräckligt för att nå målet hotade hon med att under ett år låta hela det kommersiella stödet, 30 procent av totala stödet, enbart gå till kvinnor.
Många menar att hennes beslut resulterat i urvattnad kvalité. Men att ställa jämställdhet och kvalité mot varandra är en dimridå menar hon:
– Alla vill ha film som når internationella framgångar, berömmelse, Oscars och ha en stor publik på bio. Även vi på Filminstitutet tycker det, och vi lyckades med allt utom att få publiken till biografen. Argumentet blev då att jag arbetade för mycket med jämställdhet, som att det skulle stå i konflikt med att nå målet med kommersiell kvalité. Det får alltid jämställdhet höra, att det tar fokus från viktiga frågor, säger Anna Serner.
Så frågar man en liten tekopp ”hur känner ni er?”
Och så mot slutet av Anna Serners tid på Filminstitutet kom ny kritik. Denna gång var det Myndigheten för kulturanalys (MKU).
Så sent som i somras släppte de rapporten Så fri är konsten. En av slutsatserna var att Filminstitutet riskerade att inskränka den konstnärliga friheten på grund av politiska skäl. MKU menar att konstnärer upplevde sig behöva ändra sina verk väsentligt för att uppnå Filminstitutets krav för stöd.
Anna Serner ifrågasätter metoderna och slutsatserna i rapporten:
– Hos oss hittade man ingenting som styr konstens innehåll. Alltså att regeringen inte styr oss. Vi har ingenting i våra ansökningar som kräver att filmkonsten ska uppfylla något annat än våra filmpolitiska mål. Men sen har man gått ut och frågat de som söker pengar om de känner sig styrda. Alltså bara de som har hittat oss.
Anna Serner menar att MKU:s rapport är för snäv. Man frågade bara de som sökt stöd hos Filminstitutet. Hälften av de svarade. Och hälften av de tyckte att de påverkats menar hon. Hon hade gärna sett att man frågade flera. Även de som inte har sökt stöd.
– Det finns en uppsjö av människor som inte ens vet att det finns filmstöd. Och det är vår stora utmaning att vara tillgängliga även för de som inte har föräldrar som är filmare eller bor runt Nytorget. Man utgår från ett hav av potentiell kvalité, så frågar man en liten tekopp ”hur känner ni er?”.
Trots det bittra avslutet och all kritik anser hon ändå att kvalitén har höjts:
– Vi ritade om kartan för vilka som brukade få pengar. Man kan inte komma och leverera ett halvkasst manus och få pengar. Ja, det är färre män som får pengar idag, men vi har lika många män idag som når internationell framgång eller vinner Guldbaggar. Det är bara att de har kompletterats av kvinnor som också gör det. Men ett antal mediokra män får inte pengar längre.
***
Om du eller någon du känner har tankar på att skada sig själv kan du kontakta:
Jourhavande medmänniska
Ring på telefon 08-702 16 80
Mind Självmordslinjen
Chatt via mind.se eller på telefon 90101
Ring 1177 om du behöver hjälp med att söka vård.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
