En snuttefilt för de troende

ledare Johan Norberg drar en lans för kapitalismen, men behöver den verkligen försvaras? Och varför verkar nyliberaler ha så svårt att se dess brister?

Ibland undrar man varför vissa böcker skrivs. En sådan är Johan Norbergs Det kapitalistiska manifestet, som Timbro nyligen gav ut. Det är en slags uppföljning på hans klassiker för 20 år sedan, som hette Till världskapitalismens försvar.
Men behöver kapitalismen försvaras? De flesta av oss har väl inte så mycket emot kapitalister, bara de betalar skatt och anställer folk efter kollektivavtal. Fast det gör de ju inte alltid.
Frihandel är förstås viktig att försvara i en tid när gränser ofta stängs och protektionism åter kommit i ropet, så här har Johan Norberg onekligen en uppgift.

Borde inte en liberal uppröras över den tystnadskultur som följt med nyliberalismen?

Däremot är många av oss är betydligt mer tveksamma till är att det skulle vara fel med en stark stat. Vi tror inte heller att kapitalismens principer om avkastning på insatt kapital ska omfatta också en rad centrala samhälleliga uppgifter, som skola och vård.
Att vi städse ska följa vår egennytta och strunta i andra, det brukar kallas nyliberalism, är dock ett begrepp som hamnat i vanrykte.
Johan Norberg har varit denna ideologiska offensivs främsta talesman i vårt land. Han har haft ambitionen att 20 år efter den första boken se vad som funkade eller om han på någon punkt haft fel. Det senare är ingen lätt uppgift, eftersom han av naturen alltid haft rätt.

Den nya boken är som väntat en bekräftelse på detta. Utvecklingen i världen är en stor framgång för kapitalismen, menar Norberg. Statistiken han tagit fram vill till exempel visa att den extrema fattigdomen och barnadödligheten minskat, och att vi fått färre analfabeter.

Men sådana siffror blir det bara om man räknar på globala genomsnitt. Då lyfter Kinas framgångar den samlade bilden. Tar man däremot varje land för sig ökar klyftorna i de flesta länder. Detta gäller särskilt sedan vi drabbats av covid-19.
Då ser man att börsboomen under pandemin har gjort de superrika ännu rikare, men miljoner människor av de redan fattiga har blivit fattigare. Det framgår av Thomas Pikettys Global Inequality Report 2020, som kom ungefär samtidigt som Det kapitalistiska manifestet.

Det som nästan helt saknas i Norbergs bok är den självkritik han aviserar. Inte ett ord om de skuggsamhällen som vuxit fram i spåren av den brutala arbetskraftsinvandringen, som av en av sina tillskyndare beskrevs som en triumf för liberalismen.  Inget om att app-läkare har många feldiagnoser och tycks överförskriva antibiotika, samtidigt som man dränerar den riktiga sjukvården på ekonomiska resurser.
Ubers och Wolts cykel- och mopedbud som fraktar mat är en bild av hur människor blivit som slavar i den nya gig-ekonomin. Men det viftar Norberg bort med att kapitalismens frihet också är en frihet för individen att lämna om man blir exploaterad.

Haveriet med marknadsskolan avfärdar Norberg med några rader om att friskolorna finns för att inte alla skolor ska stöpas i samma mall. Författaren verkar ha missat att det aldrig blev särskilt många Montessori-skolor och andra pedagogiska experiment, medan huvuddelen av friskolorna hamnade i profithungriga koncerner, som snålar med det mesta.
Norberg beskriver sig som liberal. Men borde inte en liberal uppröras över den tystnadskultur som följt med nyliberalismen, som när ett vårdbiträde på ett av privata Attendos äldreboenden gick ut offentligt och sa att ledningen ljög om hur de gamla behandlades, för att sedan hotas med sparken?
Man saknar också en diskussion om den finansialiserade ekonomi vi fått. Har den ensidiga betoningen av aktievärdet gjort att de innovationer som Norberg vill uppmuntra bromsats av detta?
Det här är bara något av allt som fattas i boken.

Så vem är Det kapitalistiska manifestet till för? Det är väl inte helt fel att hylla kapitalismen, även om det blir många självklarheter. Är hyllningarna av kapitalismen ett sätt att indirekt försvara alla orimligheter som nyliberalismen fört med sig är resultatet mumlande och föga slagkraftigt. Vi saknar den Johan Norberg som tydligt kunde slåss även för det som var tokigt. Kvar blir en snuttefilt för de få kvarvarande redan troende.