kultur Musikens roll inom gängkriminalitet har hamnat i svenskens fokus. I maffians Italien är det ett känt fenomen sedan länge. Svante Holmberg berättar historien om gangsterschlagern.
Det har uppstått en intensiv debatt i Sverige om gangsterrap som musikform och sociologiskt fenomen. Är den harmlös underhållning eller livsfarlig brottsreklam? Ett vittnesmål om livet i underklassmiljöer eller ren mytbildning?
I jakten på perspektiv och positioner har debattörerna ofta sökt inspiration i USA där gangsterrapen uppstod i slutet av 1980-talet, trots att musikgenrer där organiserad brottslighet lovsjungs förekommit och diskuterats i Italien alltsedan maffian uppstod på Sicilien under 1800-talet.
Sommaren 2013 spenderade jag med familjen i Neapel och på olika öar utanför. Eftersom min äldste son var liten och morgonpigg turades jag och min fru om att gå upp med honom i ottan. Det enda medieutbud som fanns att tillgå så dags var en lokal tevekanal som oavbrutet spelade enkelt producerade musikvideos. Musiken och temat var allt som oftast de samma: trallvänliga schlagerlåtar där de manliga sångarna agerade medlemmar i den lokala maffian, Camorran.
Samma slags musik utgör även soundtrack till den italienska filmsuccén Gomorra (2008), och den efterföljande serien med samma namn, om den napolitanska maffian. Till tonerna av vad som för svenska öron närmast låter som melodier av Lasse Holm firar karaktärerna lyckade knarkaffärer och mördar motståndare. Musikstilen kallas neomelodica och är den i dag största i en rad av syditalienska genrer som genom historien kopplats till den organiserade brottsligheten.
Neomelodica låter alltså som klassiska svenska schlagers, med inslag av latinamerikansk och arabisk musik. På senare år har en del artister också närmat sig hiphopen. Till sitt innehåll är neomelodican ingen renodlad gangstergenre, utan de flesta låtarna handlar om kärlek. Många beskriver och hyllar dock livet som medlem i Camorran. Texterna riktar sig till den syditalienska arbetarklassen, och sjungs alltid på napolitansk dialekt även om artisterna är från Kalabrien eller Sicilien.
Typiska maffiateman är berättelser om medlemmar på flykt undan polisen som hålls gömda av lojala människor och uppmaningar om att inte bli ett kronvittne hos åklagarmyndigheten, till exempel i klassikern Nu Latitante (Rymlingen) av Tommy Riccio eller Daniele De Martinos Si nu pentito (Du är en förrädare). De flesta artister är män och sexismen i texterna är som regel oblyg. Kvinnliga sångare förekommer emellertid och även de sjunger ibland om maffialivet, men då vanligen om sin lojalitet till sin påstått oskyldigt dömde make och Camorran, så som Lisa Castaldi i Femmena d’onore (Hederskvinnor).
Det är i början av 80-talet som neomelodican framträder i Neapel som en distinkt egen genre, men sitt ursprung har den i tre äldre syditalienska musikstilar. Melodiskt finns rötterna i den mycket gamla napolitanska vistraditionen, canzone napoletana, en genre som under 1900-talet fick ett internationellt genomslag, bland annat genom operasångaren Enrico Caruso, med sånger som ’O sole mio (Min sol).
Att lovsjunga den organiserade brottsligheten har även det långa anor. I Kalabrien söder om staden har medlemmar i maffian ‘Ndrangheta i över hundra år sjungit folkvisor kallade den undre världens sånger, il canto di malavita. Dessa sjungs vid invigningsriter och muckfester eller efter framgångsrika hämndaktioner, med texter där brödraskap hyllas och förrädare hotas med brutalt våld.
Likaså är musikvideorna arvtagare till en napolitansk tradition, sceneggiata, ett slags folklig opera som på 70-talet var mycket populär på lokalteven, ofta med klassamhället, Camorran och förräderiet som teman.
Neomelodicaartister är idag superstjärnor i södra Italien, men okända i den rikare norra delen. Varför genren inte fått en större spridning råder det i Italien delade meningar om. Av sociologer förklaras fenomenet vanligen med att de som dominerar kulturlivet i Norditalien, och därmed det statliga mediebolaget RAI, föraktar syditaliensk arbetarkultur och napolitanarnas språk. Från journalistiskt håll skylls de uteblivna framgångarna snarare på maffian.
I huvudsak framförs neomelodican vid högtider och familjesammankomster i bostadskvarter eller på hotell, och sprids via gatuförsäljning av CD-skivor och på sociala medier. Trots det ses branschen som lukrativ för unga i Syditalien där den officiella ungdomsarbetslösheten är nära 50 procent. Många artister ger mellan fem och tio konserter om dagen under flera månader, för vilka de kan ta tusentals euro.
Enligt tidskriften Vice kunde en artist som Alessio, med hitlåtar som Ma si vene stasera (Om han kommer i natt) och Ancora noi (Vi igen) från Gomorrafilmerna, dra in sju miljoner euro om året i början av 2010-talet, allting i svarta pengar.
I Neapel kontrollerar Camorran hela produktionskedjan, från låtskrivare till konsertarrangörer. Maffian begränsar också konkurrensen genom att förbjuda försäljning av piratkopierade skivor med utländska artister, och ser till att publiken kommer till konserterna.
Utan den organiserade brottsligheten skulle artisterna inte överleva ekonomiskt. Ska en framgångsrik sångare producera musik och uppträda i Rom eller Milano måste han dessutom göra det legalt, vilket gör att Camorran då går miste om inkomster.
Camorran behöver också artisterna för att göra reklam för sin verksamhet och visa sin makt i områdena de kontrollerar. För att hålla territorier och kriga mot andra klaner behövs folk. I områden härjade av arbetslöshet och med en kriminell infrastruktur på plats blir musiken den sista ingrediensen för att värva nya medlemmar.
En av de få neomelodicasångare som slagit nationellt på italienska, Gigi D’Alessio, har också medgivit att han under sin tid i Neapel ofta hotades till döden om han inte dök upp på fester arrangerade av maffian. På en av hans äldre skivor står till och med bossen Luigi Giuliano med som låtskrivare, samma gangster som på 80-talet försåg Diego Maradona med kokain och älskade att visa upp ”sin” fotbollsstjärna under sena nätter i hemkvarteret Forcella.
De neomelodicaartister som vågar utmana Camorran riskerar således både försörjning och liv. Likväl finns de. På årsdagen av Casalesiklanens mord på sex afrikanska immigranter 2008, i Castel Volturno norr om Neapel, publicerade 2017 den populäre artisten Liberato videon Gailo portafortuna (Gailo lyckobringare) filmad i Castel Volturno med bara svarta skådespelare. En försiktig men ändå uppenbar protest mot maffian. Ingen vet dock vem Liberato är. Likt Neapels mest berömda författare Elena Ferrante har han inte gett sig till känna – kanske för att mer fritt kunna skildra livet i staden.
Det är inte heller bara i norra Italien som etablissemanget distanserat sig från neomelodicakulturen. Även i södern tycks det vara norm att politiker, jurister och journalister tar kraftigt avstånd från artister som hyllar gangsterlivet och beskriver staten som en objuden gäst i hemkvarteren. I februari 2012 begärde till exempel Neapels allmänna åklagare sångaren Nello Liberti häktad för sin låt ’O capoclan (Klanbossen), med rader som ”bossen är en seriös man, det är inte sant att han är ond”, som ansågs uppvigla till brott.
Och för den sicilianska sångaren Niko Pandetta har det varit omöjligt att uppträda i kommunala lokaler på hemön efter att han 2016 släppte sången Dedicata a te (Dedikerad till dig) tillägnad sin farbror, den sedan 1992 fängslade Cataniabossen Salvatore Cappello.
Svaret på varför man tar så starkt avstånd står också att finna i tiden för inlåsningen av Cappello. Det var då den sicilianska maffian, La Cosa Nostra, gick till frontalangrepp mot staten med mord på politiker, domare, åklagare, militärer, poliser och journalister, och med terrordåd i norditalienska storstäder, vilket till slut tvingade regeringen att sätta in armén i Palermo. Den organiserade brottsligheten kom så nära och blev så verklig för den italienska allmänheten att det därefter blev mycket svårt att tala eller skriva positivt om kultur som romantiserar maffialivet, både i norr och i söder.
Den italienske musikjournalisten Federico Vacalebre, som myntade termen neomelodica, hävdade en gång att ”om gangsterrapen är ett CNN för det amerikanska gettot, är neomelodican detsamma för den napolitanska slummen”. Men att man i Italien, till skillnad från amerikanarna, förstått ”att kriminaliteten kring musiken är på riktigt”. Att se brottsligheten bakom vår egen gangsterrap verkar ha varit svårt även för många svenska betraktare innan mordet på rapparen Nils ”Einár” Grönberg i oktober, vilket kanske inte är så märkligt trots allt.
Med all sannolikhet löper idag pojkar och unga män större risk att skjutas ihjäl i områdena runt Järvafältet i Stockholm, där jag spenderade mina första tjugo år i livet, än i Neapel och Palermos fattigaste kvarter. Hade ett sådant scenario presenterats för mig när jag växte upp på 90-talet hade jag nog också trott att någon med mig skämtade aprillo.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
