fredagskrönikan Att göra Torsten Nothin till en simpel tv-skurk är att vaska en av de mest spännande personerna i svensk 1900-talshistoria, skriver Jonas Nordling.
Som färsk journalist slukade jag det mesta kring 50-talets rättsröteaffärer. Vilhelm Mobergs skrift Att övervaka överheten var en viktig inspiration, och jag läste även med behållning såväl Kurt Haijbys som Karl-Erik Kejnes egna stridsskrifter. Oemotståndliga skildringar av mörkläggning och män med onda avsikter. Och ondast av dem alla var överståthållaren, Torsten Nothin.
Ögonen var kalla och likgiltiga som en orms och nässpetsen så vass att man kunnat spetsa fjärilar på den.
Kurt Haijbys beskrivning av Torsten Nothin i Ett lysande följe (1951) är ett talande exempel på bilden av den onde byråkraten, någon att skrämma barnen med.
Men ju mer jag läste, desto mer osäker blev jag på vad som egentligen hänt. Efterspelet till alla dessa affärer blev inte heller särskilt klargörande, det blir sällan det i härvor av detta slag som bekant. Likt senare tiders Palmemord och Estoniaförlisning lever spekulationerna vidare sina egna liv.
Bilden av den onde överståthållaren bleknade dock med åren, och efter millennieskiftet visste få ens vem Torsten Nothin var.
Men så kom Lena Ebervalls och Per E Samuelsons Ers majestäts olycklige Kurt (2008), kallad ”en roman med verklighetsbakgrund”. Illustrationerna av den förtappade Nothin nådde här nya nivåer:
I sin själ, lika mörk och kall som Stockholmsnatten utanför, kände han en liten låga spira.
Så beskrivs Torsten Nothin i det ögonblick han får vetskap om Kurt Haijbys relationer med kungahuset, och därefter får läsaren veta att denna nyvunna kunskap passar utmärkt i Nothins plan på att ta över Sverige. Ja, det är faktiskt den bilden som författarna förmedlar:
Haijby hade länge utmanat Nothin, utan att egentligen förstå det. Inte heller kunde Kurt ana att den fiende han knappt kände nu var Sveriges mäktigaste man. Och att denne fiende hade ett enda mål som nu överskuggade alla andra: att krossa Haijby.
Att svartmåla Torsten Nothin är antagligen bland det mest säkra du kan göra nuförtiden
Dramatiskt så det föreslår. Och den som sett julens SVT-serie En kunglig affär känner igen storyn. Även här framställs Torsten Nothin, spelad av Reine Brynolfsson, som en ond djävul. Vilket är logiskt eftersom serien tycks bygga på Ebervalls och Samuelsons bok. Som i sin tur utgår från Kurt Haijbys verklighet. Och då blir det till exempel logiskt att Nothin fixade kungliga ordnar till nazisten Hermann Göring. Men såvitt jag förstår finns inga belägg för detta påstående. Vilket gör att uppgiften är rejält kränkande. Men att svartmåla Torsten Nothin är antagligen bland det mest säkra du kan göra nuförtiden. Han har inga efterlevande som försvarar honom. Och ingen annan heller, såvitt jag kan se.
Så vem var egentligen denne Torsten Nothin? Prästson från Småland, brukar han beskrivas. Vilket är sant. Men fadern var en fattig invalidiserad bondpojk som fått läsa vidare och på så vis blivit präst. Torsten Nothin växte upp i slutet av 1800-talet bland enkla småländska bönder och backstugusittare, blev tidigt socialdemokrat, utbildade sig till jurist och gjorde karriär inom domstolarna. När Hjalmar Branting bildade sin första regering tog Nothin plats, rekommenderad av finansminister Thorsson.
Torsten Nothin kände alla i den första maktgenerationen av socialdemokrater. Inte minst blev han god vän med Per Albin Hansson, och han ingick även i dennes första regering. Men Hansson gav Nothin snart ett nytt uppdrag. Han blev landets överståthållare.
Detta innebar vid denna tid motsvarigheten till dagens landshövding i Stockholm. Men också högsta chef för stockholmspolisen, samt säkerhetspolisen. Och dessutom var överståthållaren knuten till slottet i egenskap av kungens betrodde.
Nazismen hade just gripit makten i Tyskland, det behövdes en överståthållare med kraft och beslutsamhet, om samhällsomstörtande rörelser växte i styrka, skulle Per Albin ha motiverat valet av just Nothin, skriver Anders Isaksson i tredje delen av sitt verk om Per Albin Hansson (1996).
Oroligheterna bland omvärldens unga demokratier föranledde också tre specifika åtgärder från Nothin: Först verkade han för den formella upplösningen av den så kallade Munckska kåren, en paramilitär grupp som bildats under första världskrigets skede för att motverka en eventuell statskupp.
Därefter såg Nothin till att så kallade skyddskårer för politiska partier förbjöds. Det innebar framför allt att de svenska nazisterna inte kunde bygga upp väpnade styrkor som deras tyska förebilder gjort.
Slutligen byggde Nothin, med Per Albins godkännande, upp en reservpoliskår om 1000 personer. De som anmälde sig gallrades enligt Nothin hårt, och speciella ansträngningar gjordes för att få reservpoliser från fackförbunden.
Allt till synes med målet att hålla ihop en bräcklig demokrati i en svår tid.
Torsten Nothin ledde också den så kallade Mammututredningen om arbetsrätten som ledde till att arbetsgivare och fackförbund valde att undvika lagstiftning och istället tecknade Saltsjöbadsavtalet. En händelse som förvandlade Sverige från en krutdurk av strejker och lockouter till det som i dag kallas Den Svenska Modellen.
Under närmare två decennier så var Torsten Nothin med andra ord en stark kraft inom svensk politik, främst som ämbetsman. Men var han därmed ute efter att ta över landet? Knappast. Men han tycks haft en personlighet som retade många. Han beskrevs som en besserwisser, med skev självbild:
Hans ego var stolt och bultande, men det krävde att omgivningen ständigt bekräftade hans storhet, skriver exempelvis Anders Isaksson.
Låter inte så sympatisk, men det kan å andra sidan sägas om många ledande män på den tiden.
Och så var det alla de där härvorna, rättsrötorna. De som alla exploderade i princip samtidigt som Torsten Nothin slutade efter 16 år som överståthållare. Så länge hade ingen haft posten sedan 1700-talet, men det hade uppenbarligen ingen betydelse. Eller kanske just därför.
Att förstå alla 50-talets affärer är inte helt lätt för en nutida betraktare. Det mest ambitiösa försöket har Dan Korn stått för med sitt mastodontverk Kejne – Verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffär (2013). Det är en fascinerande sammanställning av denna del av den svenska historien. På de 800 sidorna finns dock inte många belägg för bilden av en demonisk Nothin med ambitioner att ta över Sverige. Korn kallar till och med Ebervalls och Samuelsons uppgifter för ”historieförfalskning”. Det framstår istället som om Nothin hela tiden ville väcka åtal mot Haijby om utpressning. Men att hovet vägrade ända fram till Gustav Vs bortgång.
Dan Korns omfattande genomgång visar dock framför allt vilken förvriden världsbild Kurt Haijby hade, och hur han gjorde det till en fix idé att skylla alla sina motgångar på Torsten Nothin. Och att det blev till rövarhistorier som nu alltså åter upprepats för svenska folket på bästa sändningstid.
Men Dan Korn menar samtidigt att Torsten Nothin å andra sidan spelade fult kring Nils Quensel, ministern som tvingades avgå till följd av Kejne-affären. Det verkar som om Nothin ville förstärka misstankarna om att Quensel betett sig illa, och vidareförmedlat detaljer som inte stämt.
Utredningen verkar dock inte ha brytt sig om dessa uppgifter, utan konstaterade bara att Quensel inte begått något brott. De fakta som ändå offentliggjordes innebar dock att folkdomstolen eventuellt skulle tycka annorlunda. Quensel valde därför hursomhelst att lämna regeringen.
Nothins falska uppgifter gjorde därmed kanske ingen skillnad. Det menade dock Tage Erlander, som nu blivit statsminister. I sin dagbok beklagade han Quensels öde, och beskyllde Nothin för det inträffade. Efter att ha tagit del av Dan Korns digra presentation känns dock Erlanders kommentar svårförståelig, med tanke på hela härvans omfattning.
Klart är dock att Erlander och Nothin inte verkar haft så varma känslor för varandra, vilket kanske inte är så konstigt; två maktgenerationers socialdemokrater stod personifierade mot varandra. Och eftersom vinnarna alltid skriver historien så kan det förklara varför bilden av den intrigerande Nothin lever kvar. Som häromdagen när Maria Schottenius tog upp historien om att Torsten Nothin föreslog sig själv som statsminister i den samlingsregering som skulle tillträda under kriget.
Kanske var det så, och bilden av den maktsuktande Nothin därmed korrekt. Men lika mycket talar för att högern påverkat Gustav V att söka en ämbetsman som statsminister och vem skulle då vara bättre än kungens betrodde? Nothins egen version var att han fick förklara för kungen hur det skulle gå till, och att det var Per Albin som skulle ha frågan om att leda en samlingsregering.
Men Nothins memoarer är skrivna i efterhand, och därmed möjligen anpassade. Någon rädsla över att där stöta sig med Erlander återfinns dock inte, tvärtom är memoarerna avvaktande till Erlanders förmåga, och direkt vassa när det gäller Socialdemokraternas utveckling. Nothin angav där att han höll fast vid sin politiska övertygelse. Och därför hade lämnat partiet.
Mycket talar för att myten om den onde Torsten Nothin är falsk. Men han är framförallt fortfarande en gåta. Förhoppningvis blir någon nyfiken på att lösa den. Det finns många ställen att börja på. Som i slutet av Ebervalls och Samuelsons bok när de beskriver reaktionerna på Haijbys bortgång 1964:
Torsten Nothin tog emot nyheten om Kurt Haijbys död med en bister nick mot tidningen. Så går det!
Nothin var pensionär numera. Han hade dragit sig tillbaka till sitt barndoms Småland där hans gård låg vackert vid sjön Hindsen. Men någon familjelycka blev det aldrig tal om. Hans hustru hade dött redan 1955 i MS och hans utvecklingsstörda dotter tynade också bort och dog ungefär samtidigt och Torsten Nothin blev ensam kvar.
Just fixeringen vid dottern med intellektuell funktionsvariation är extra intressant, eftersom den verkligen tycks ha präglat Haijbys besatthet av Nothin. Att dottern hade problem som krävde vård på institution var Nothins moraliska straff, enligt Haijby. Och det är alltså Haijbys världsbild som boken (och SVTs serie) bygger på.
Romanförfattare får naturligtvis ta ut svängarna, även när det kommer till människor som levt på riktigt. Men att ta livet av Nothins dotter är lite magstarkt i sammanhanget. Hon blev i verkligheten 80 år, och levde ända fram till 2007. Vid sin bortgång efterlämnade hon en förmögenhet på sex miljoner kronor, enligt SR Jönköping. Flera miljoner testamenterades till olika småländska församlingar, men mest pengar gick till Lunds universitet för att skapa en stiftelse i dotterns namn som ska finansiera forskning inom psykiatri.
När Dan Korn sammanfattar sitt försök att förstå 50-talets rättsröteaffärer blir bilden att de tillkom i ett försök att röka ut gamla hemligheter för att skapa ett öppnare samhälle, och att denna samhällsanda samtidigt lockade många att lufta både det ena och andra utifrån olika drivkrafter. Men framför allt:
Många konspiratoriskt tänkande personer hänger sig visserligen åt vildvuxna fantasier, men fantasin kan bygga på verkliga fakta. Det är urvalet av fakta och tolkningen av dem som är konspiratorisk. Just att man väljer de fakta som talar för en viss sak och struntar i andra, som talar mot den är ett typiskt tecken på konspiratorisk tänkande.
När det gäller att beskriva verkliga personer, som till exempel Torsten Nothin, kan det vara bra att ha i bakhuvudet.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
