Högern önsketänker om Nato

kolumnen Alliansfrihet och en självständig utrikespolitik hänger ihop. Den nuvarande svenska politiken visar att det går utmärkt att kritisera Rysslands aggression utan att gå med i Nato, skriver Jonas Sjöstedt.

Förtrycket hårdnar i Putins Ryssland. Oppositionella personer fängslas, oppositionella organisationer förbjuds. Ryssland ockuperar i praktiken delar av Ukraina, Moldavien och Georgien. När kraven på demokrati och förändring höjs i Belarus och Kazakstan är Ryssland snabbt där för att hålla korrupta makthavare under armarna. Det sista Putin vill se är fler folkliga revolter i grannländerna som kan inspirera alla de ryssar som är trötta på hans auktoritära styre, de enorma klassklyftorna och godtycket i Ryssland.

I svensk politik finns näst intill en samsyn om synen på Putins Ryssland. Vill man hitta politiker som gillar Putin får man leta bland Europas högerextremister där en del partier gillar hans reaktionära nationalism. Men i Sverige vill inte ens Sverigedemokraterna uppfattas som Putinvänliga. De ökade spänningarna i Europa som den ryska politiken skapar har lett till en sällsynt samsyn i riksdagen. Alla partier vill att Sverige kritiserar Rysslands politik hårt. Alla partier vill öka den svenska försvarsförmågan. Alla partier är positiva till att Sveriges försvar samövar med likasinnade nationer och har ett närmare försvarssamarbete med Finland.

Det intensiva kampanjandet för Natomedlemskap verkar främst ha lett till att högerns egna väljare misstror det svenska försvarets förmåga.

Men i Natofrågan finns ingen samsyn, och det finns väldigt goda skäl för det. Argumenten mot svenskt Natomedlemskap är starka och har i grunden inte förändrats. Tonläget från de svenska Natoanhängarna är högt och det är mest de som hörs, den traditionella fredsrörelsen spelar allt mindre roll i debatten. Putins aggressiva agerande används som ett huvudargument för svenskt Natomedlemskap.

Men väljarna är inte imponerande och intresset är ljumt, inte ens varje tredje väljare är för ett svenskt Natomedlemskap enligt en färsk mätning publicerad i DN. Stödet för Natomedlemskap är en tydlig högeråsikt i opinionen. Det intensiva kampanjandet för Natomedlemskap verkar främst ha lett till att högerns egna väljare misstror det svenska försvarets förmåga. Förtroendet för det svenska försvarets förmåga är istället störst hos Socialdemokraternas och Vänsterpartiets väljare.

Nu säger de partier som rustade ned försvaret att vi måste gå med i Nato för att vårt försvar är för svagt.

Varför går det så dåligt för högerns kampanj för svenskt Natomedlemskap? En orsak kan vara att högern, sin egen självbild till trots, inte har så stort förtroende i frågan. Många minns hur det var när regeringen Reinfeldt med Moderaterna i spetsen rustade ned försvaret och avskaffade den allmänna värnplikten. Nu säger de partier som rustade ned försvaret att vi måste gå med i Nato för att vårt försvar är för svagt. Det finns också all anledning att granska den svenska högerns inkonsekvens när det gäller utrikespolitik, säkerhet och försvar. Natoanhängarna har trovärdighetsproblem.

I korthet kan man sammanfatta högerns argument för Natomedlemskap med att Ryssland är ett land som är auktoritärt, uppträder hotfullt, rustar upp militärt, fängslar demokratisk opposition och ockuperar delar av grannländer. Sverige ska därför gå med i Nato. Allt detta är sant i beskrivningen av Ryssland, men inget av det skulle förändras till det bättre av att Sverige gick med i Nato. Tvärtom skulle spänningen och upprustningen i vårt närområde sannolikt öka om Sverige och Finland blev fullvärdiga Natomedlemmar. Något realistiskt hot om ett enskilt ryskt militärt anfall mot just Sverige finns inte. Det är mycket möjligt att väljarna helt enkelt inser det.

Natoanhängarnas argument är dessutom inkonsekvent, ska vi verkligen gå med i en militärallians där en av de viktigaste medlemmarna, Turkiet, gör exakt det som de kritiserar Ryssland för? Även Turkiet är en auktoritär stat som uppträder hotfullt, rustar militärt, fängslar oppositionella och ockuperar delar av grannländer. Turkiet är en av Natos viktigaste och militärt starkaste medlemsländer. Var finns konsekvensen?

När Trump var president i USA tystnade kampanjen för svenskt Natomedlemskap för ett tag.

Natoanhängarna önsketänker, de väljer att helt enkelt bortse från att med ett Natomedlemskap skulle Sverige få politiska lojaliteter och militära förpliktelser med ickedemokratin Turkiet. Såväl Erdoğan som Putin tillhör den nya tidens auktoritära nationalister som struntar i demokrati och mänskliga rättigheter. I Nato är Turkiet dessvärre inte ensamma om den oroande utvecklingen, såväl Ungern som Polen befinner sig i en demokratisk utförsbacke. I Natoanhängarnas fantasivärld är Nato en enhetlig allians av stabila demokratier som vi delar värderingar med, det är helt enkelt inte sant. Vi har all anledning att ha olika förhållningssätt gentemot olika Natomedlemmar.

När Trump var president i USA tystnade kampanjen för svenskt Natomedlemskap för ett tag. Det var svårt att argumentera för att vi skulle gå med i en militär allians vars mäktigaste land styrdes av en så farlig och ansvarslös person och politik. Om det hade varit presidentval i USA idag hade Trump sannolikt åter blivit vald till president, och han har inte blivit mindre extrem, tvärtom har vi fått tydliga bevis på att Trump inte respekterar demokratiska val i USA. Tyvärr är hotet om en ny presidentperiod för Trump obehagligt realistiskt. Trump skulle bli Natos mäktigaste politiker, är det en militärallians som vi vill vara med i? Trump förhöll sig ofta närmast undfallande inför Putin.

Den svenska traditionen av alliansfrihet och oberoende utrikespolitik har som helhet varit framgångsrik. Den har i perioder använts för en aktiv och engagerad politik för mänskliga rättigheter och kritik av diktatorer i och övergrepp i såväl öst som väst. Det är en politik som har haft stort folkligt stöd, men inom högern finns många som aldrig tyckte om den svenska självständiga utrikespolitiken. I debatten framför Natoanhängare ofta att Sverige kan fortsätta kritisera förtryckare av olika slag även som Natomedlem. Verkligheten är förstås mer komplicerad än så, militära allianser ger politiska lojaliteter. Högern har dessutom bristande trovärdighet i frågan eftersom de själva ofta har blundat för missförhållanden i diktaturer som stötts av USA.

När hörde ni moderater bekymra sig om mord på journalister och fackföreningsledare i Colombia eller liberaler som invände mot att högern gjorde en statskupp i Honduras? För högern var lojaliteten med USA ofta viktigast vilket ibland tog sig märkliga uttryck som när moderaterna ville att Pol Pot skulle återinsättas i Kambodja eftersom det var Vietnam som avbröt folkmordet i landet. Den borgerliga regeringen på tidigt 80-tal valde att öka vapenexporten till den USA-stödda Suhartodiktaturen i Indonesien. När Suharto grep makten 1965 mördades omkring en miljon människor för att de misstänktes vara kommunistsympatisörer. Indonesien ockuperade Östtimor och begick massmord där medan den svenska vapenexporten försvarades av borgerliga partier.

Högerns selektiva seende och äventyrspolitik har förekommit fram till våra dagar. Jan Björklund ville se ett svenskt deltagande i USA:s invasion i Irak. När de katastrofala följderna av invasionen blev uppenbara tonades dock det ställningstagandet ned. Det har varit svårt nog för många i Sverige att se nyttan av den långvariga och kostsamma svenska deltagandet i Natos insats i Afghanistan.

Alliansfriheten och en självständig utrikespolitik hänger ihop. Det finns ett brett stöd för en utrikespolitik som innebär att Sverige kan kritisera bristen på mänskliga rättigheter och stoppa vapenexport även till länder som är med i Nato eller är allierade med USA. Den nuvarande svenska politiken visar att det går utmärkt att kritisera Rysslands aggression utan att gå med i Nato. Sverige gör därför klokt i att inte gå med i Nato samtidigt som försvarsförmågan stärks och samarbetet med likasinnade länder fördjupas.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.