Nyhet Hårdare restriktioner gör att många ifrågasätter sjukvårdens beredskap. Läget är ansträngt och annan vård får skjutas upp. Men för att öka antalet vårdplatser krävs nya politiska prioriteringar och långsiktiga åtgärder.
Sverige har bland de lägsta antalet Iva-platser i Europa. Innan julhelgen låg den lediga kapaciteten på 18 procent i landet, alltså under Socialstyrelsens riktmärke om 20 procent. I fyra regioner var den lediga kapaciteten så låg som 10 procent, enligt myndigheten. 477 disponibla platser varav 393 var belagda. 91 av dessa var covid-patienter.
Den krassa prognosen då var att pressen kommer fortsätta att öka på sjukhusen och nå sin kulmen i slutet på januari månad. Samtidigt som annan vård skjuts upp i storstadsregionerna.
I början av pandemin när vården ställde om skalades antalet Iva-platser upp till drygt 1 000. Men nu är vi alltså nere på under 500. För att inte vården ska överbelastas allt mer införs också hårdare restriktioner för ett hejda smittspridningen.
Enligt Karin Båtelson, ordförande för yrkesföreningen Sjukhusläkarna, är det svårt att öka antalet platser nu på grund av en stor personalflykt.
– Under krisen kunde man öka för då kom folk frivilligt. De kom både från privat sektor och andra delar av sjukhusen och erbjöd sig att hjälpa till och bemanna upp olika positioner på Iva. Men sen när man gick tillbaka till mer vanlig vård säger folk upp sig. Man upplever inte att man får någon ersättning för den enorma insats man gör. Man har tuffa scheman, inte löneutveckling efter erfarenhet eller arbetsår, säger hon.
Hon framhäver också att många sjuksköterskor dessutom är inhyrda. De hyr in sig, tjänar några timmar och flyttar sen till en annan arbetsplats.
– De är ofta väldigt kompetenta men andra är nya och oerfarna. Oavsett erfarenhet är lokal- och personkännedom otroligt viktig i en sådan komplex miljö där det måste gå väldigt snabbt. Så det är förstås en nackdel.
Bristen på Iva-platser, och vårdplatser generellt, har kommit upp i ljuset nu under pandemin. Men enligt Karin Båtelson har detta varit ett allvarligt problem under många år.
– Nu skyller man på pandemin för allting, för vårdköer, brist på vårdplatser, att personalen är sjuk och uttröttade. Det är helt fel. Det här är ett långsiktigt problem som funnits i många år innan pandemin. Vi har inte kapacitet för det basala åtagandet för icke-akuta operationer och absolut inte för en större olycka eller större kris.
Antalet disponibla vårdplatser är enligt Sveriges kommuner och regioner, SKR, 2,0 per 1 000 invånare. 2008 var siffran 2,8 vårdplatser. År 2017 var EU-genomsnittet 4,2 disponibla vårdplatser per 1 000 invånare.
Karin Båtelson pekar på den politiska styrningen de senaste decennierna. Idén om att vårdplatser, sluten vård på sjukhuset, det är gammalmodigt och omodernt. Hellre ska det satsas på primärvård, digitalisering och avancerad vård i hemmet.
– Det är helt orealistiskt, vi måste ha sjukhus och ett tillräckligt antal vårdplatser. Det ser vi nu när vårdköerna bara växer katastrofalt. Man har sagt sen länge att minska vårdplatser inklusive Iva, är ett tecken på att vi har en bra vård. Och det är sant, till en viss gräns, tills det går under gränsen och blir dålig vård i stället. Den gränsen har vi passerat sedan många år säger hon och tillägger:
– Vi har en usel beredskap och det finns ingen marginal över huvud taget, alla har gått på knäna jättelänge.
Några månader innan första pandemi-vågen svepte in över landet rapporterade tidningen Sjukhusläkaren att riskfyllda förflyttningar av Iva-patienter ökat till höga nivåer. Iva-flyttar på grund av resursbrist har, enligt deras granskning, mer än fördubblats på tio år.
Det behövs bättre struktur på lokal nivå, framhåller Karin Båtelson. Avdelningschefer på sjukhusen som får starkare mandat att leda och utveckla verksamheten. Erbjuda kompetensutveckling och lön efter erfarenhet och arbetsår. Visst behövs det kontinuerligt utbildas Iva-sjuksköterskor, men man måste också kunna locka tillbaka den kompetens som redan finns ute i landet. Personflykten har orsakat att det i dag finns en för liten operationskapacitet, menar Karin Båtelson.
– Du behöver ofta Iva bara några timmar efter en operation. Om det inte finns skapar man mycket merarbete och lidande när man först förbereder patienten och sedan får stryka operationen. Stressen för all personal skapar en ond cirkel.
Den systematiska minskningen av IVA- och vårdplatser sedan 90-talet har sina poänger, menar Karin Båtelson. Det är ett tecken på att vi har en bra vård, och man ska inte ligga inne för länge eftersom det är bra att mobiliseras och finns risk för infektioner. Många åtgärder kan dessutom göras dagkirurgiskt.
– Det är helt korrekt, det finns inget värde i att ligga på sjukhus i onödan. Men nu när man nu inte får en plats trots att man har behov, eller inte får en operation för att det inte finns en postoperativ IVA-plats som ska ta hand om dig efter operationen, då kan vi aldrig komma ikapp med vårdköerna eller behoven. Akuta patienter måste också alltid kunna få en plats, säger Karin Båtelson.
Emma Spak, sektionschef på avdelningen för vård och omsorg på SKR, menar att det kan vara svårt att jämföra antal vårdplatser i Sverige med andra länder. Det är skillnad på högspecialiserade vårdplatser som Iva och platser där man ska ge utrymme att operera och vanliga vårdplatser. Det är enligt henne svårt att se vad som är inkluderat när man jämför med andra länder.
På 90-talet blev kommunerna huvudmän och hälso- och sjukvård i och med Ädelreformen 1992. Det som tidigare var långvård har man ersatt med särskilda boenden där man bor och vårdas i sitt eget hem. Enligt Emma Spak räknas den avancerade hemsjukvården inte in i statistiken för vårdplatser. Men hon menar också att det finns utmaningar på landets sjukhus man behöver ta tag i.
– Det som är viktigt, tänker jag, är att skilja på de vårdplatser som inte finns för att man tagit bort dem tack vare medicinska framsteg. Och de som inte finns för att man inte kunnat bemanna dem eller man har sjukfrånvaro. Där har vi utmaning i att det i delar i landet är svårt att bemanna.
Precis som Karin Båtelson framhåller Emma Spak långsiktiga satsningar som kompetensförsörjning och bättre arbetsmiljö som viktiga åtgärder. Hon menar också att pandemin visat på att vården behöver ställa om arbetssätten. Omställningen till nära vård.
– Att man jobbar med utveckling av primärvården så att man i så stor utsträckning som möjligt undviker behovet av sjukhusvård. Att ingen ska vara på sjukhus när man inte behöver.
Emma Spak berättar att det sedan pandemin finns Iva-samordnare i regionerna som har koll på var någonstans det finns ledig kapacitet och vart man, om det behövs, kan flytta Iva-patienter. Det finns också eskaleringsplaner för hur man ska göra för att öka platsantalet.
– Det handlar om att minska ner på planerad kirurgi, nyttja lokaler och personal på samma sätt som man gjorde under första delen av pandemin.
Men ska vi verkligen ha så ont om platser att sjukhusen måste skjuta upp annan vård?
– Självklart vill man inte behöva skjuta upp vård om man kan undvika det. Den här buffertkapaciteten handlar till viss del om lokaler och utrustning, men det är framför allt personal vi pratar om. Och att ha personal som bara är i buffert så att man kan klara en sådan extrem ökning av platsbehov som vi såg under den första vågen, det är inte möjligt, säger Emma Spak och tillägger:
– Det behövs arbetssätt som gör att man kan nyttiggöra kapacitet, ställa om verksamheten snabbt. Sen jobbar man självklart jobbar man löpande med att ta igen den vården som är uppskjuten. Det har regionerna gjort under hela pandemin, under de perioder då behoven av covidvård varit lägre.
Socialstyrelsen gick ut innan jul och sa att beredskapen är dålig för sådana här situationer. Och att den lediga kapaciteten ligger under deras mål om 20 procent.
– Precis. Men den här lediga kapaciteten fluktuerar på daglig basis. Det vi har nu som aldrig haft tidigare är att det finns en daglig uppföljning av det här på nationell nivå. Man vet i regionerna var kapaciteten finns. Vi har ett sätt att samarbeta för att kunna flytta patienter för att nyttja kapaciteten på bästa möjliga sätt utan att behöva eskalera upp i hela landet. När man inte samverkar då behöver alla ha ytterligare kapacitet för att hantera situationen själva. Jobbar man tätare tillsammans kan regionerna se på hela den samlade kapaciteten, säger Emma Spak.
Sjukhusläkarna har under en längre tid drivit frågan om att det ska finnas en patienträttighetslagstiftning. Det behövs enligt dem inte i första hand mer pengar till vården utan att man ska sluta göra sådant som inte behövs. Det behövs andra incitament och krav på resultat.
– Det är lite det som patienträttighetslagstiftninge
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
