ledare Marknadiseringen av välfärden har inte levererat. Ändå fortsätter den – på speed.
I rapporten ”Varje förslösad skattekrona: Bokslut över privatiseringar och marknadsexperiment i svensk välfärd” gör Anne-Marie Lindgren en svidande vidräkning med de senaste trettio årens nyliberala experiment. ”Det är tydligt”, skriver Lindgren, ”att föreställningarna om de stora fördelar som skulle följa med privatiseringarna inte stämde med verkligheten.”
Kritiken mot marknadsexperimenten, konkurrensutsättningarna, valfrihetssystemen, beställar-utförarmodellerna, är inte ny. Och den har genom åren inte enbart kommit från vänstern.
Det handlar om den svenska självbilden
När den näringslivsfinansierade tankesmedjan SNS gav sig i kast med att utvärdera det då 20-åriga experimentet med privata välfärdsutförare 2011 konstaterade SNS dåvarande forskningschef Laura Hartman, numera på LO, att förväntningarna varit höga på vad konkurrensutsättning av välfärdsverksamheter – genom friskolor och företagsdrivna vårdcentraler och äldreboenden – skulle ge.
Idén var att konkurrensen skulle sätta press på samtliga utförare – både privata och offentliga – att leverera högre kvalitet till ett lägre pris. Konkurrensen skulle leda till både innovation och effektivitet.
SNS försökte genom ett flerårigt forskningsprojekt svara på frågan: har det ökade inslaget av konkurrens infriat förhoppningarna om mer effektivitet och högre kvalitet? Svaret var, för att sammanfatta slutrapportens 279 sidor: nej, det gick inte att bevisa. För detta svar fick Laura Hartman hård kritik, och lämnade sitt uppdrag för SNS.
Marknadiseringen har inte levererat. Ändå fortsätter den – på speed. 2011 gick var femte gymnasieelev i en friskola, idag är det över en tredjedel.
Återstår att svara på frågan: varför har det fått fortsätta?
Kanske ligger en del av svaret i den svenska nyliberalismens rötter. Jenny Andersson, professor i idé- och lärdomshistoria, leder ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet som försöker svara på varför marknadiseringen kunde genomföras på ett så radikalt sätt just i Sverige och Norden, ”där marknaden fram till 1980-talet var högt reglerad, och där viktiga nyttigheter var kollektiva och inte privata?”.
Kanske var det en slags hybris: det fanns på 1980-talet en uppfattning om den socialdemokratiska samhällsmodellen som så grundmurat stark att den inte skulle påverkas av att ”kryddas” med lite marknadstänk, lite käcka managementmetoder, lite effektiviseringar och innovationsmodeller lånade från näringslivet.
Jag tror att en nyckel finns i projektets fråga om hur föreställningar om marknadens välsignelser kunde ”sammanfalla med historiskt grundade idéer om nordisk modernitet och effektivitet”.
Det handlar om den svenska självbilden: bilden av oss svenskar som de mest moderna, som ständigt är i framkant, som är förebilder. Som måste vara där framme och våga det nya, det oprövade.
När det blir katastrof, som när det som OECD en gång betraktade som ett av världens mest effektiva och mest likvärdiga skolsystem kollapsar i glädjebetyg, segregation och vinstjakt, då säger vi att vi ville väl, men att vi varit naiva.
Ni svenskar säger alltid ”vi har varit naiva” påpekade en gång en journalist som bevakat Sverige för den franska dagstidningen Le Monde.
Vi internationella korrespondenter frågar oss alltid, sa hon:
när ska ni äntligen sluta vara naiva?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
