ledare Det behövs ett större engagemang för det multilaterala biståndet och en starkare betoning på att bygga fungerande institutioner.
Ungefär hälften av Sveriges bistånd – 27 miljarder kronor varje år – går till multilaterala organisationer som FN och Världsbanken. Nyligen utvärderade Riksrevisionen hanteringen av detta stöd och om det ligger i linje med svenska biståndsmål. Att göra denna typ av utvärderingar är förstås relevant och ingår i myndighetens uppdrag. Ändå är själva utgångspunkten som att titta ner i backen istället för att lyfta blicken. För den som önskar bekämpa fattigdom är en långt mer intressant fråga i vilken mån FN:s, EU:s och Världsbankens bistånd är framgångsrikt och hur Sverige bör försöka påverka dessa organisationer.
För att bekämpa fattigdom måste stater agera tillsammans
Sverige har en lång tradition av egna biståndsprojekt. Ofta har engagemanget utgått från vad Sverige kan göra och inte sällan har detta blivit en del av den svenska självbilden. Mycket av detta har varit positivt, men nu är det tid att förskjuta perspektivet. För att bekämpa fattigdom måste stater agera tillsammans, som ensam nation är Sveriges möjligheter små. Här finns för övrigt en slående likhet med flykting- och klimatpolitiken.
Några kanske tycker att detta är att slå in öppna dörrar, Sverige är redan aktivt i internationella biståndsorgan. Men perspektivet behöver skifta långt mer. Det behövs ett betydligt starkare fokus på vad multilaterala organ kan åstadkomma. Givetvis finns skäl att kritisera byråkratin inom delar av FN och flera av Världsbankens program, men tar vi den globala fattigdomen på allvar finns ingen annan väg att än att ge de gemensamma ansträngningarna större betydelse.
Vidare bör både Sveriges eget bistånd och det multilaterala starkare betona uppbyggnaden av fungerande institutioner i fattiga stater. En som återkommande påpekat detta är statsvetaren Bo Rothstein. Han menar att det idag råder en ”relativt stor enighet i forskarsamhället” om vad som skapar välstånd. Det är inte främst teknisk utveckling eller marknadsekonomi, utan uppbyggnaden av ”någorlunda väl fungerande offentliga rätts- och förvaltningsinstitutioner”. Det ska erkännas att det inte är helt enkelt att omvandla denna tes till praktisk biståndspolitik.
En av flera svårigheter är hur biståndet bäst understödjer uppbyggnaden av institutioner i länder med en omfattande korruption och där korruptionen både är en orsak till och en effekt av svaga institutioner. Det finns inte något enkelt svar på den frågan, vilket inte hindrar att Rothstein är något på spåren. Sedan behövs förstås också många andra former av bistånd, som humanitära insatser vid krig och naturkatastrofer och ett fortsatt småskaligt stöd till det civila samhället. Många länder i världen utvecklas för närvarande i auktoritär riktning, vilket gjort det ännu viktigare att understödja öar av fri debatt och oberoende folkbildning.
Sammantaget betyder detta att biståndet bör förnyas på två sätt:
- Gärna en diskussion om svenska biståndsprojekt, men de internationella biståndsorganens roll behöver uppvärderas. Ett framgångsrikt bistånd handlar till liten del om vad Sverige gör, mer om vad världens länder gör tillsammans. Sverige bör vara pådrivande och gå i täten i det globala samarbetet kring biståndet. Den synen bör också prägla den inhemska debatten.
- Biståndet bör ha en fortsatt bredd, men det behövs en starkare betoning av uppbyggnaden av fungerande institutioner, som rätts- och skatteväsendet, offentlig förvaltning, kollektivavtal och liknande. Eller för att återigen citera Rothstein: man kan ”inte köra tåg om man inte först har lagt en fungerande räls”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
