Kina Världens blickar riktas nu mot Kina som gör allt för att de olympiska vinterspelen ska bli en framgång. Men omikron hotar samtidigt att bli Xi Jinpings undergång, skriver George Soros. 

2022 kommer att bli ett kritiskt år för världen. Om några dagar kommer Kina – världens mäktigaste auktoritära stat – att stå värd för vinter-OS, och liksom Tyskland 1936 kommer det att försöka använda spektaklet för att vinna en propagandaseger för sitt strikta kontrollsystem.

Vi befinner oss vid, eller nära, viktiga beslut som kommer att avgöra i vilken riktning världen går. Det tyska valet har redan ägt rum, det franska valet sker i april. Samma månad kan Ungerns väljare – mot stora odds – avsätta en auktoritär härskare från makten. Tillsammans med Putins beslut om att invadera Ukraina, kommer denna utveckling att bidra till att avgöra Europas öde.

I oktober kommer Kinas 20:e partikongress att besluta om Xi Jinping ska ges en tredje mandatperiod som partiets generalsekreterare. Och USA kommer att hålla ett avgörande mellanårsval i november.

Klimatförändringarna kommer att förbli en avgörande politisk utmaning för världen, men det dominerande geopolitiska inslaget i dagens värld är den eskalerande konflikten mellan två system som är diametralt motsatta varandra. Låt mig därför beskriva skillnaden så enkelt jag kan.

I ett slutet samhälle är individens roll att tjäna statens härskare.

I ett öppet samhälle är statens roll att skydda individens frihet. I ett slutet samhälle är individens roll att tjäna statens härskare.

Som grundare av Open Society Foundations är jag självklart på det öppna samhällets sida. Men den viktigaste frågan nu är, vilket system kommer att segra?

Båda har styrkor och svagheter. Öppna samhällen släpper lös människors kreativa och innovativa kraft, slutna samhällen koncentrerar makten i händerna på enpartistaten. Det är styrkorna. Svagheterna är mer specifika för lokala och regionala förhållanden. Till exempel är förhållandet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater fortfarande under utveckling. EU borde skydda Litauen, som erkände Taiwan, från en inofficiell blockad av Kina, men kommer det att ske? De öppna samhällenas seger kan inte tas för given, i en värld som vacklar på kanten av militär aggression, som i Ukraina och i Taiwan.

President Biden har generellt antagit rätt politik. Han meddelade Putin att Ryssland kommer att betala ett högt pris om Ukraina angrips, men USA kommer inte att gå i krig för att försvara Ukraina. Om Putin går till attack blir hans tyngsta förlust ett större transatlantiskt samarbete. Biden kommer inte att göra några ensidiga eftergifter men är intresserad av att hitta en fredlig lösning. Valet är upp till Putin.

Samtidigt har Biden gjort det klart för Xi Jinping att om han använder våld mot Taiwan kommer Kina att behöva konfrontera inte bara USA utan en större allians bestående av AUKUS, det vill säga Australien, Storbritannien och USA, samt QUAD, som är USA, Japan, Australien och Indien, tillsammans med ett antal andra potentiella allierade som ännu inte helt har förbundit sig till gemensamma åtgärder, såsom Sydkorea och Filippinerna. Japan är det land som mest har åtagit sig att försvara Taiwan.

Å andra sidan har Xi Jinping förklarat att han är fast besluten att hävda Kinas suveränitet över Taiwan med våld om nödvändigt. Han lägger enorma resurser på upprustning. Nyligen överraskade han världen genom att demonstrera en kontrollerbar överljudsmissil.

USA har inget jämförbart och har inte för avsikt att konkurrera. Jag tror att det är rätt policy eftersom Xi Jinpings hypersoniska prestation inte ändrar balansen mellan ömsesidigt säkerställd förstörelse som kommer att stoppa fienderna från att attackera varandra. Missilen är bara en propagandaseger. Ändå har krig mellan USA och dess fiender blivit mer rimligt och det är inget trevligt ämne att fundera kring.

Nyligen ställde jag mig frågan, hur uppstod den nuvarande situationen? När jag gav mig i kast med vad jag kallar min politiska filantropi på 1980-talet var amerikansk överhöghet inte ifrågasatt. Så är det inte längre. Varför?
En del av svaret finns i tekniska framsteg, varav de flesta bygger på artificiell intelligens, AI, som var i sin linda på 1980-talet.

Utvecklingen av AI och framväxten av sociala medier och tekniska plattformar har skett samtidigt. Detta har skapat mycket lönsamma företag som har blivit så mäktiga att ingen kan konkurrera med dem, men de kan tävla med varandra. Dessa företag har kommit att dominera den globala ekonomin. De är multinationella och deras räckvidd sträcker sig till alla hörn av världen. Vi kan alla namnge dem: Facebook, Google, Apple och Amazon. Det finns liknande konglomerat i Kina, men deras namn är mindre kända i väst.

Denna utveckling har fått långtgående politiska konsekvenser. Det har skärpt konflikten mellan Kina och USA och gett den en helt ny dimension.

Kina har förvandlat sina tekniska plattformar till nationella mästare; USA är mer tveksamma till att göra det eftersom de oroar sig över deras inverkan på individens frihet. Dessa olika attityder kastar nytt ljus över konflikten mellan de två system som USA och Kina representerar.

I teorin är AI moraliskt och etiskt neutralt; det kan användas på gott och ont. Men i praktiken är effekten asymmetrisk.

AI är särskilt bra på att ta fram kontrollinstrument som hjälper repressiva regimer och äventyrar öppna samhällen. Intressant nog förstärkte coronaviruset den fördel som repressiva regimer åtnjuter genom att legitimera användningen av personuppgifter för offentlig kontroll.

Med dessa fördelar kan man tro att Xi Jinping, som samlar in personuppgifter för att övervaka sina medborgare mer aggressivt än någon annan härskare i historien, kommer att vara framgångsrik. Det tycker han säkert själv och många håller med honom. Jag skulle vilja förklara varför så inte är fallet. Detta kommer att kräva en miniatyrbild av det kinesiska kommunistpartiet, KKP.

Den första personen som dominerade KKP, Mao Zedong, släppte lös Det stora språnget som orsakade tiotals miljoner människors död. Detta följdes av kulturrevolutionen som förstörde Kinas traditionella kultur genom att tortera och döda den kulturella och ekonomiska eliten.

Istället för att låta privata företag blomstra, introducerade Xi Jinping sin egen ”Kinadröm” som kan sammanfattas i två ord: total kontroll.

Ur denna turbulens växte en ny ledare fram, Deng Xiaoping, som insåg att Kina släpar efter den kapitalistiska världen. Hans motto var: ”Göm din styrka och bida din tid”. Han bjöd in utlänningar att investera i Kina, vilket ledde till en period av mirakulös tillväxt som fortsatte även efter att Xi Jinping kom till makten 2013.

Sedan dess har Xi Jinping gjort sitt bästa för att avveckla Deng Xiaopings prestationer. De privata företag som etablerades under Deng fördes under KKP:s kontroll och undergrävde den dynamik som brukade karakterisera dem. Istället för att låta privata företag blomstra, introducerade Xi Jinping sin egen ”Kinadröm” som kan sammanfattas i två ord: total kontroll. Det har fått katastrofala konsekvenser.

I motsats till Deng är Xi Jinping en sant troende kommunist. Mao Zedong och Vladimir Lenin är hans idoler. Vid firandet av KKP:s 100-årsjubileum var han klädd som Mao medan resten av publiken bar kostymer.

Enligt den successionsordning som fastställts av Deng, borde Xi Jinpings mandatperiod vid makten löpa ut 2022. Men Xi, inspirerad av Lenin, har fått fast kontroll över militären och alla andra institutioner för förtryck och övervakning. Han har noggrant koreograferat processen som kommer att lyfta honom till Mao Zedongs och Deng Xiaopings nivå och göra honom till härskare för livet. För att åstadkomma detta var Xi tvungen att omtolka KKP:s historia för att visa att den logiskt sett leda till att han utnämns för åtminstone ytterligare en mandatperiod.

Xi Jinping har många fiender. Även om ingen kan motsätta sig honom offentligt eftersom han kontrollerar alla maktens spakar, pågår en kamp inom KKP som är så skarp att den har kommit till uttryck i olika partipublikationer. Xi är under attack från de som är inspirerade av Deng Xiaopings idéer och vill se en större roll för privat företagande.

Xi Jinping själv tror att han inför ett system som till sin natur är överlägset liberal demokrati. Men han styr genom skrämsel och ingen vågar berätta för honom vad han inte vill höra. Som ett resultat är det svårt att skaka om hans övertygelse, även om klyftan mellan hans tro och verklighet har blivit allt större.

Kina står inför en ekonomisk kris, baserad på fastighetsmarknaden som har varit tillväxtmotorn sedan Xi Jinping kom till makten 2013.
Modellen som fastighetsboomen bygger på är ohållbar. Människor som köper lägenheter måste börja betala för dem redan innan de byggs. Så systemet är byggt på kredit. Lokala myndigheter får merparten av sina intäkter från att sälja mark till ständigt stigande priser.

Så småningom fick priserna stiga över den nivå som vanliga människor har råd med. Det hände i mitten av 2021. Då hade högkonjunkturen växt till en osund storlek. Den stod för nästan 30 % av ekonomin och den åt upp en ständigt ökande mängd krediter.

Efter att ha accelererat successivt slutade fastighetsboomen med en smäll. Tomtpriserna i juni 2021 var mer än 30 % högre än de hade varit året innan. Myndigheterna försökte sänka takten och beordrade bankerna att inte öka utlåningen till bostadsfastigheter.

Direktivet fick motsatt effekt från det avsedda. Det gjorde det svårt för det största och mest belånade byggbolaget, Evergrande, att uppfylla sina åtaganden. Underleverantörer som inte fick betalt slutade arbeta och folk som hade köpt lägenheter började oroa sig för att de kanske aldrig skulle få de bostäder de betalade för.

När marknadssäsongen startade i september var det många fler säljare än köpare. Ett tag skedde knappt några affärer till de utannonserade priserna, men idag börjar priserna på både mark och lägenheter falla. Det kommer att vända många av dem som investerat huvuddelen av sina besparingar i fastigheter mot Xi Jinping.

Evergrande är nu försatta i konkurs och andra utvecklare möter ett liknande öde. Borgenärerna i Evergrande började kämpa för att förbättra sin position när det gäller att ta emot konkursutdelningar. Domstolarna tog över ansvaret och deras första steg var att skydda underleverantörerna som sysselsätter cirka 70 miljoner migrantarbetare.

Det återstår att se hur myndigheterna kommer att hantera krisen. De kan ha väntat för länge med att ta itu med frågan, eftersom folks förtroende nu har skakats om. Xi Jinping har många tillgängliga verktyg för att återupprätta förtroendet – frågan är om han kommer att använda dem på rätt sätt. Enligt min mening kommer andra kvartalet 2022 att visa om han har lyckats. Den nuvarande situationen ser inte lovande ut för Xi.

I nära relation till fastigheter står Kina även inför ett allvarligt demografiskt problem. Födelsetalen är mycket lägre än vad de officiella siffrorna visar. Experter beräknar att den faktiska befolkningen är cirka 130 miljoner lägre än den officiella siffran på 1,4 miljarder. Detta är inte allmänt känt, men det kommer att förvärra fastighetskrisen, skapa brist på arbetskraft, finanspolitisk press och en avmattning i ekonomin.

Han döljer det för det kinesiska folket som en skamlig hemlighet.

Xi Jinping har också stött på allvarliga problem med vaccin. De kinesiska vaccinerna utformades för att hantera Wuhan-varianten, men världen kämpar nu med andra varianter, först Delta och senast Omikron. Xi Jinping kunde omöjligt erkänna detta medan han väntar på att bli utsedd för en tredje mandatperiod. Han döljer det för det kinesiska folket som en skamlig hemlighet.

Allt Xi Jinping kan göra nu är att införa en ”Zero Covid”-policy. Detta innebär omfattande inlåsningar vid minsta tecken på ett utbrott, och har en negativ effekt på den ekonomin. Det tillfogar också allvarliga svårigheter för de människor som omedelbart sätts i karantän var de än är och deras klagomål kan inte tystas.

Omikron hotar att bli Xi Jinpings undergång. Det är mycket mer smittsamt än någon tidigare variant, även om det är mycket mindre skadligt för alla som har blivit ordentligt vaccinerade. Men kineser har endast vaccinerats mot Wuhan-varianten och Xi Jinpings skamliga hemlighet kommer säkert att avslöjas antingen under vinter-OS eller snart därefter.

Omikron tog sig in i Kina huvudsakligen genom hamnstaden Tianjin, som ligger 30 minuter med höghastighetståg till Peking. Vid det här laget har det spridit sig till ett ökande antal städer över hela Kina. Det är inte längre under kontroll.

Eftersom de olympiska vinterspelen är Xi Jinpings prestigeprojekt, gör administrationen otroliga ansträngningar för att göra det till en framgång. De tävlande är hermetiskt avstängda från lokalbefolkningen men det är inte meningsfullt att fortsätta ansträngningen efter evenemanget. Inlåsningar av hela städer kommer sannolikt inte att fungera mot en så smittsam variant som Omikron. Detta är uppenbart i Hongkong där Omikron-utbrottet ser allt allvarligare ut. Ändå ökar kostnaden för noll-Covid varje dag eftersom staden är isolerad från resten av världen, och till och med från Kina. Hongkong tydliggör den stora utmaning Omikron innebär för Xi Jinping.
Han försökte införa total kontroll men misslyckades. Med tanke på det starka motståndet inom KKP kan Xi Jinpings noggrant koreograferade upphöjning till Mao Zedongs och Deng Xiaopings nivå aldrig bli verklighet.

Låt oss hoppas att Xi Jinping kan ersättas av någon som är mindre repressiv på hemmaplan och mer fredlig utomlands. Detta skulle ta bort det största hotet som världens öppna samhällen står inför idag och dessa borde göra allt som står i deras makt för att uppmuntra Kina att gå i önskad riktning.

 

Essän utgör manus till ett tal som George Soros höll vid the Hoover Institute 31 januari.

 

Översättning från engelska: Jonas Nordling 

 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena