fredagskrönikan Den som är intresserad av ekonomisk demokrati har länge tvingats slicka såren och bida sin tid på grund av haveriet kring löntagarfonder. Men nu är kanske tiden mogen för att våga prata om inflytande igen, skriver Jonas Nordling.
Det uppmärksammade försöket att göra bildandet av KDS till en del av antinazistisk kamp speglar på många sätt dagens bisarra verklighet. För den som haft sina formativa år under 80-talet är det ibland som att leva i skrattspegel där gamla sanningar transformeras. Plötsligt är radioaktiv strålning inte särskilt farlig. Och BSS är inte längre grundat av rasister. Vad är nästa steg? Löntagarfonder kanske egentligen var bra för Sverige?
Striden om löntagarfonderna måste anses vara ett av de största politiska nederlagen för den svenska arbetarrörelsen. För det första lyckades förslaget mobilisera och förena de hittills ofta splittrade borgerliga partierna i Sverige. Det radikaliserade också arbetsgivarsidan och många andra näringslivsorganisationer som fram till dess hade varit angelägna om att samarbeta i olika korporativa arrangemang med fackföreningarna och den socialdemokratiskt ledda staten. Dessutom förlorade arbetarrörelsen kampen om den allmänna opinionen i denna fråga.
Ja, professor Bo Rothsteins raka analys i en rapport från Arena Idé häromåret summerar väl synen på detta historiska haveri. Och sedan dess har alla som varit intresserad av huvudfrågan tvingats slicka såren och bida sin tid. Men istället för att omvärdera nyttan av såväl kärnkraft som folkhemsrasism så kanske tiden är mogen för att åter våga diskutera nästa steg av demokratisk utveckling.
Den politiska demokratin är måhända långt utvecklad i vårt land, men när det gäller den ekonomiska demokratin har debatten tappats bort under decennier. Visst, det har skrivits rapporter som den ovan nämnda, likaså andra inlägg om behovet av en ny syn på företagsägande och inflytande. Men det förs knappast någon diskussion vid fikaborden på svenska arbetsplatser. Och det är vad som behövs. Ett samtal om en annan ordning. Inte för att en sådan behöver verkställas. Men utan en närvarande diskussion kan dagens system aldrig utmanas. Och det är inte särskilt progressivt att acceptera stagnation, allra minst när det gäller frågor om demokratisk utveckling.
Om vi utgår från att modern demokrati föds ur franska revolutionen SAMT kampen mot slaveriet så blir det lättare att finna en tydlig utvecklingspotential.
I skuggan av det misslyckade projektet med löntagarfonder har även den svenska modellen för inflytande på arbetsplatser gått kräftgång under många år. Jag konstaterade nyligen i en bok att landets förtroendevalda minskat med närmare en tredjedel, och att svenskens önskan om medbestämmande inte längre verkar vara så stark.
Att öka löntagares inflytande och utmana äganderätten kan kännas som en ålderstigen kamp, främst förknippad med revolutionära rörelser i predemokratisk tid. Men sociologen Sebastian Svenberg menar att många av de historiska argumenten om ekonomisk demokrati är mer aktuella än någonsin, inte minst utifrån effekterna för klimatet. Kan makten över sådana avgörande framtidsfrågor verkligen läggas i händerna på så få som dagens system gör?
Svenberg, som nyligen publicerat sin avhandling om försök till ekonomisk demokrati i Storbritannien mellan 1826-1923, menar att dagens situation liknar dåtidens utmaningar och att pionjärerna inom kooperation och gillesocialism också hade en del lösningar som är värda att diskutera även idag. (Vill du höra mer om detta rekommenderar jag dig att hålla koll på vår podd i helgen.)
Om vi, likt Sebastian Svenberg, utgår från att modern demokrati föds ur franska revolutionen SAMT kampen mot slaveriet så blir det lättare att finna en tydlig utvecklingspotential. Den stora utmaningen med ekonomisk demokrati är att den kan vara svår att visualisera. Hur går det egentligen till? Ska värdet av ditt arbete endast ge dig rätt till lön? Eller är det rimligt att det också ger dig rätt till annan form av avkastning, precis som den som satsar pengar i företaget ges rätt till makt? I vissa, inte minst kunskapsintensiva, branscher är det logiskt med partnerskap och optioner som belöning för nedlagt arbete. Som regel på arbetsmarknaden uppfattas dock samma synsätt paradoxalt fortfarande som närmast revolutionärt.
Men poängen är att även politisk demokrati var svår att konkretisera, och vägen dit var som bekant inte spikrak. I Sverige fick vi vänta ända till 1991 på en rösträtt som förtjänar att kallas allmän.
Det finns med andra ord anledning för oss att fortsätta prata om ekonomisk demokrati med varandra. Många av dem som en gång kämpade för din och min rösträtt förväntade det av oss. Låt oss hedra dem.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
