krönika Myanmars opposition har dragit slutsatsen att det är upp till dem själva att åstadkomma förändring. Kampen mot juntan sker nu på flera nivåer, militärt, politiskt, ekonomiskt och kommunikativt, skriver Michael Hauer.
När militärens fordon rullade in i huvudstaden Naypyidaw i februari förra året kändes det på flera sätt overkligt. Året som följt har varit väldigt känslosamt. Det har verkligen gjort ont att följa statskuppen, men främst den efterföljande samhällskollapsen och våldsamheterna. Sedan kuppen har minst 1500 personer mördats, 12 000 personer har gripits och många har blivit torterade.
Fattigdomen har sedan kuppen fördubblats, nu lever över hälften av befolkningen under fattigdomsgränsen, de humanitära behoven har tiofaldigats, ekonomin har rasat med en femtedel, den väpnande konflikten har lett till 400 000 nya internflyktingar och barn har inte varit skolan på år.
I försök att tvinga folk till lydnad har militären visat upp enastående grymhet.
Myanmars militär har underskattat folkets vilja till motstånd. Ingen, och särskilt inte den yngre generationen, kan tänka sig en återgång till militärdiktatur. Efter ett decennium av demokratisering finns det för dem en annan värld, en värld av frihet. Jag är så imponerad över hur det folkliga motståndet varit både ihållande och innovativt. Motståndet har anpassats till rådande omständigheter.
Bland annat anordnades fredliga demonstrationer, man använde kastruller och lock för att föra oväsen (gammal sed för att hålla borta ondska), utlyste generalstrejker, genomförde civil olydnad i form av arbetsvägran och att vägra betala skatt. I försök att tvinga folk till lydnad har militären visat upp enastående grymhet. Alltifrån att skjuta rakt in i fredliga demonstrationer, till att genomföra rena massakrer, tortyr eller använda stridsflyg mot civilbefolkning.
Militären har sedan kuppen spetsat in sig på att försöka kontrollera narrativet kring kuppen. All fri media har attackerats och i de flesta fall förbjudits. Man har även försökt att kontrollera internet, vilket är en pågående katt- och råttalek mellan aktivister och juntan. Militären använder statlig media som rena propagandakanaler.
Omvärldens reaktioner har varit väldigt blandade. Kina kallade kuppen för en ombildning av regeringen och har inte velat kritisera juntan offentligt. Ryssland har utnyttjat kuppen som möjlighet att sälja vapen till Myanmar och stärka banden med juntan. USA och EU har beslutat om flera resolutioner och har även genomfört riktade sanktioner mot både personer och företag med kopplingar till juntan. Säkerhetsrådet i FN har hittills varit oförmögna att enas om en hållning till Myanmar. I stället har omvärlden uppmuntrat den regionala samarbetsorganisationen, ASEAN, att försöka hitta en lösning på konflikten. ASEAN har en tradition av att inte lägga sig i medlemsländers interna angelägenheter, men ASEAN är splittrad i frågan.
Omvärldens misslyckande att agera har lett till att landets opposition dragit slutsatsen att det är upp till dem själva att åstadkomma förändring. Kampen mot juntan sker nu på flera nivåer, militärt, politiskt, ekonomiskt och kommunikativt. Palmecentret och arbetarrörelsen kommer fortsätta att bidra med stöd till de progressiva krafter som kommer vara en del av freden och nationsbyggandet, när den dagen kommer. 
Michael Hauer är Palmecentrets Asienchef, tidigare stationerad i Rangoon.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
