krönika Jag tvivlade aldrig på Gud. Men jag tvivlade på att jag gjort vad som krävdes av mig. Bakom alla böner om gudomliga ingripanden låg en önskan om bekräftelse på att jag hörde till, skriver David Eklind Kloo.
”Jag önskar att jag också kunde tro på Gud.” Jag förstod vad mina kompisar menade. Tänk att kunna lita på att man aldrig är ensam, att man alltid är älskad. Men jag trodde inte bara på Gud. Jag var också rädd att inte räcka till i Guds ögon. För med tron på möjligheten att leva i gemenskap med Gud kom också övertygelsen om att vi alla riskerar att gå miste om denna gemenskap.
Jag låtsades att jag höll med dem. Att jag var avundsvärd. Jag ville ju leda dem till tro, bidra till deras räddning. Men inuti tänkte jag att fullt så enkelt är det inte.
”Jag var rädd för att tänka, tänk om jag inte tror på riktigt, kommer jag komma till himlen eller inte? Hur kan jag veta att Jesus verkligen bor i mig?” Hanna växte upp inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS, en väckelserörelse inom Svenska kyrkan. Nu är hon en av flera unga vuxna som i SVT:s aktuella dokumentärserie Gud som haver barnen kär berättar om sina erfarenheter. ”Jag fick ge mitt liv till Jesus jättemånga gånger för att vara säker.”
Jag har gjort det själv, som tonåring. Bett till Gud att om jag inte redan är frälst så vill jag bli det nu. Den här typen av kristendom gör två anspråk. Först beskriver den hur världen är beskaffad. Erbjuder frälsning. Sedan tillägger den att för att det ska funka måste man tro på det. Och att tro på det handlar om något mer än att hålla det för sant – det handlar om att vara överlåten, att i allt lita på Gud, att dö från sitt gamla jag och födas på nytt.
Som Hanna säger, inte bara tro utan tro på riktigt.
Vi som valt bort tron misstänkliggörs för att vara bekväma.
Jag tvivlade aldrig på Gud. Men precis som Hanna tvivlade jag på att jag gjort vad som krävdes av mig, att jag uppfyllde kriterierna. Bakom alla böner om gudomliga ingripanden låg en bön om bekräftelse på att jag hörde till.
Att ständigt vara omsluten av den villkorslösa kärleken från en allestädes närvarande gud, finns något mer effektivt sätt att upphäva vår existentiella ensamhet.
Att ständigt behöva frukta att falla utanför den allestädes närvarande gudens famn, finns något som gör vår ensamhet så absolut.
I Sveriges Radios nyligen sända dokumentär om Livets Ords kristna skola berättar Cornelia om en händelse som kanske inträffade i årskurs tre. Hon fick förbön tillsammans med några andra barn, för att de skulle fyllas av helig Ande. De andra föll ihop och började gråta. Inte Cornelia. ”Jag kände liksom ingenting och blev såklart rädd, för att varför kommer inte helig Ande in i mig, vad har jag gjort för fel?” Danielle minns hur Gud beskrevs som någon som alltid var närvarande. ”Han pratade med alla hela tiden men han pratade inte med mig. Så det mådde jag väldigt dåligt över, att alla andra hör Gud men jag hör inte Gud.”
I julas skrev jag en text i den kristna tidningen Dagen. Den kommenterades och diskuterades med större intensitet än något jag skrivit tidigare. Många kände igen sig i hur min bokstavstrogna bibelläsning påverkat mig. Föreställningen om att Bibeln antingen är historiskt sann ner till minsta jota eller helt irrelevant ledde fram till en punkt där de kristna myterna inte längre fyllde en funktion i mitt sökande. Den ständiga frågan har detta hänt på riktigt? står i vägen.
Flera personer verksamma inom frikyrkan hörde av sig och tackade för att jag delat med mig av mina erfarenheter. Även om deras upplevelse skiljer sig från min hade de insett att de behöver ta till sig detta perspektiv, fördjupa sin förståelse för det.
Men så fanns också de som hade ett behov av att markera att jag valt fel väg i livet, och att jag bär ansvaret för det. Genomgående beskrev de den kristna tron som något man väljer. Och detta val har ett pris. Vi som valt bort tron misstänkliggörs för att vara bekväma.
Någon tror sig ha funnit förklaringen till att jag lämnade tron: ”Sen handlar det om personlig relation med Jesus. Kanske det var det David saknade i verkligheten.” En diskussion uppstår om min överlåtelse då, för 25 år sedan. En gammal vän, som var med när det begav sig och fortfarande är engagerad i frikyrkan, träder in som karaktärsvittne. Men det övertygar inte. Om jag övergett min relation till Jesus så har jag aldrig haft en sådan relation.
Så den som på sina bara knän ber till Gud, år efter år, att om jag inte är frälst så vill jag bli det nu visar sig aldrig ha varit frälst om den senare lämnar sin tro. Och då var det den egna överlåtelsen det kom an på.
Den här föreställningen om att ens öde avgörs inte bara av hur världen är beskaffad utan också av hur man tror att den är beskaffad, gör individen till ansvarig för sin egen frälsning. Och ovissheten till hennes ständiga följeslagare. Guds kärlek är inte nog. Man måste aktivt ta emot den också.
I SVT-dokumentären ser en namne till mig in i kameran. Han växte upp i Pingströrelsen. David minns ett tillfälle då hans föräldrar inte lät honom göra något för att han var kristen. ”Men då vill jag inte vara kristen längre”, utbrast den 8–9 år gamla pojken. ”
Den enorma skräck som kom över mig i samma sekund som jag sa det…” Strax låg han på soffan och grät, och gav sitt liv till Jesus på nytt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
