Krig eller fred?

Håkans hörna Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det Putin, Carl Lindhagen och det Wångska attentatet.

Stress och ångest har drabbat barn och ungdomar den senaste tiden. Anledningen är hotet om krig i Ukraina. Det är lätt att förstå. Som barn formades min världsbild av kärnvapenhotet. I skolan visade lärarna informationsfilmer om hur vi skulle bete oss om kriget kom och bomben föll. Vi uppmanadesundvika det strålande ljusskenet. Det gällde att söka skydd, så vi tränade på att krypa ner under våra skolbänkar.

Sverige hade redan tidigare stationerat militär trupp på Gotland. De senaste veckorna har den förstärkts ytterligare. Stridsvagnar rullar i centrala Visby. Kanske är det sådana bilder som skapat ångest bland dagens unga. Är det fråga om en överreaktion eller bara ett försök att visa de militära musklerna för ryssarna, och en enig front tillsammans med EU och Nato?

Sverige är förstås i dagsläget inte hotat militärt. Ukraina ligger långt bort. För de flesta är landet fjärran och krigshotet tämligen abstrakt. Men faktum kvarstår, hundra tusen ryska soldater står vid gränsen till Ukraina. Ryssarna genomför samtidigt en stor militärövning i grannlandet Belarus. Vi befinner oss mitt i det värsta säkerhetspolitiska läget i Europa sedan kalla kriget. Frågan är hur långt Putin är beredd att gå.

Historien lär oss att krig kan utlösas och undvikas beroende på hur länder och individer agerar. Ibland avgör tillfälligheternas nyckfulla spel. Beslut under press och stress i konfliktfyllda situationer kan få ödesdigra konsekvenser. I Krig eller fred gör den tidigare diplomaten och ambassadören Örjan Berner tio nedslag i militära konflikter, från första världskriget till Rysslands annektering av Krim. Ja, Ryssland spelar en central roll i den här boken. Det är kort sagt en lärobok i krig och fred.

För ett land som Sverige som varit i fred i två hundra år är krig en möjlighet som är svår att riktigt omfatta. Under pandemin menade kritiker av den svenska strategin att Sverige var ett ”fredsskadat” land. Berner påpekar emellertid att stormakter hotat Sverige under denna långa tid av fred. Krig har också på ett oförutsägbart sätt visat sig kunna sprida sig till andra länder och regioner. Även om främmande trupp på Gotland är ett tämligen avlägset hot.

Ibland kan krig utlösas av händelser som ligger bortom det förutsägbaras gräns. Ingen kunde förutspå att skotten i Sarajevo skulle inträffa och ännu mindre att deskulle bli början på en av historiens största katastrofer. 1914 var ärkehertig Franz Ferdinand på besök i de södra delarna av Österrike-Ungern. De serbiska nationalisterna i ”Svarta handen” planlade ett attentat mot ärkehertigen. Det första försöket misslyckades, en bomb studsade bort från Franz Ferdinands bil. Ärkehertigen åkte till sjukhuset för att se till de skadade. När färden återupptogs körde bilen fel, och backade in på en tvärgata. Där råkade en annan av de sammansvurna stå, som också var beväpnad.

Gavrilo Princip lyfte sitt vapen och sköt och mördade Franz Ferdinand. Så inleddes kriget mellan Serbien och Österrike. Under det fyra år långa världskriget dog nio miljoner soldater och kanske sju till åtta miljoner civila. Hur hade historien gestaltat sig om Franz Ferdinands chaufför inte hade kört fel?

Hade historien fått en annan vändning om Wång hade lyckats ta livet av tsaren?

Örjan Berner nämner i förbifarten ett attentat i Stockholm som fick mig att dra paralleller till Sarajevo 1914. Sommaren 1909 besökte den ryske tsaren Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra den svenska monarken Gustav V.
I Kungsträdgården i centrala Stockholm inträffade det ”Wångska attentatet”som utfördes av ungsocialisten och anarkisten Hjalmar Wång. Han var antimilitarist och hade suttit i fängelse för värnpliktsvägran, men var uppenbarligen beredd att avfyra sitt vapen mot en tsar.

Anarkisterna stod bakom en rad attentat mot politiker och kungar under den här perioden. USA:s president William McKinley sköts till döds av anarkisten Leon Czolgosz 1901. Attentatsmannen avrättades i elektriska stolen; för att förinta anarkistens döda kropp hällde man syra i kistan. Och tsar Alexander II utsattes först för ett revolverattentat framför Vinterpalatset, sedan gjordes försök att med hjälp av minor spränga tsarens privata tåg, vidare exploderade en bomb i tsarens matsal, men till sist dog han verkligen av en bomb 1881 under en åktur i S:t Petersburg. För att ta två exempel.

Men Nikolaj överlevde i Sverige år 1909. Wång sköt en person han trodde var den ryske tsaren. Men det var istället en högt uppsatt svensk officer vid namn Otto Ludvig Beckman, som avled. Wång tog därefter livet av sig själv, genom att rikta pistolen mot sitt eget huvud, förmodligen ovetande om att han skjutit fel person. Efter ryska revolutionen fängslades Nikolaj II och hela hans familj avrättades i Jekaterinburg i juli 1918, troligen på Lenins direkta order.

Hade historien fått en annan vändning om Wång hade lyckats ta livet av tsaren? Hade det kunnat leda till krig i vår del av Europa? Svårt att säga. Men tanken svindlar. Det hade åtminstone inneburit frostiga relationer mellan Sverige och Ryssland.

Men hade ett sådant attentat inträffat 1914 skulle det förmodligen ha fått katastrofala följder. För Örjan Berner berättar att det då faktiskt fanns ett direkt hot om att Ryssland skulle anfalla Sverige. Då hade Sverige med intill visshet gränsande sannolikhet blivit indraget i första världskriget. Många ryska militärer var rädda för att Sverige skulle attackera Ryssland eller ställa sig på Tysklands sida i kriget. Delar av den ryska militären ville gå till attack. Men Sverige var ett fattigt land och militärt svagt, så misstankarna saknade noga besett grund. Samtidigt som inflytelserika personer faktiskt ville att Sverige skulle liera sig med Tyskland. Många av dessa aktivister hörde hemma på högerkanten. Men även några socialdemokrater fronderade mot Hjalmar Branting och medverkade i boken Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning. Men uteslöts sedan ur partiet.

1914 var alltså ett krig mot Ryssland en reell möjlighet. Men den svenska regeringens neutralitetsförklaring i kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien spelade här en viktig roll. Även Socialdemokraterna ställde sig bakom den svenska neutraliteten. Örjan Berner beskriver den svenska utrikesministern Knut Wallenbergs diplomatiska arbete att övertyga ryssarna om att Sverige skulle bevara sin neutralitet som centralt i sammanhanget.
En rysk jägarstyrka återkallades i sista stund. Sverige drogs inte in i första världskriget. Det här är inte ett levande minne bland dagens svenska politiker, inte ens bland de som till äventyrs ägnar sig åt svensk säkerhetspolitik. Men Sveriges senare hållning till omvärlden och den säkerhetspolitiska doktrinen om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” härstammar från det faktum att Sverige ställde sig neutralt under första världskriget.

Allt detta är nu länge sedan. Då var det 1914. Nu är det 2022. Ryssland har gjort en historisk tur och retur-resa från tsarismens Ryssland till det kommunistiska Sovjetunionen tillbaka till Ryssland, till Putins Ryssland.

Efter en period av närmande mellan öst och väst har spänningarna successivt ökat igen. Och steg för steg har Putin agerat för att återvinna territorier och kontroll över länder som gick förlorade när Sovjetunionen upplöstes. Kriget i Georgien vittnar därom.
Och förstås annekteringen av Krim och det ryskstödda kriget där rysklojala trupper numera kontrollerar östra Ukraina. Och nu bedriver Kreml ett intensivt tryck på Kiev och håller fingret på avtryckaren. Frågan är om vi står inför något som påminner om Kubakrisen eller München 1938, då omvärlden fick ”fred i vår tid” och Hitler gick in i Sudetlandet och sedan invaderade hela Tjeckoslovakien.

En blick på kartan före och efter 1989 visar hur dramatisk Rysslands förlust av länder, territorier och intressesfärer faktiskt är. Om det blir en regimförändring med en ryssvänlig regering i Kiev eller en invasion skulle Kreml flytta fram sina positioner västerut.

Samtidigt framstår riskerna som stora om man ser rationellt på saken. Trots den ryska övermakten skulle det mänskliga priset vara enormt också för Ryssland. Ryssland skulle straffas med omfattande ekonomiska sanktioner. Och Ukraina är ett stort land med 40 miljoner invånare. Det är en annan sak än att annektera Krim.

En annan hypotes är att Ryssland också vill skramla med sina vapen och visa sina muskler, och att Putin vill återta den roll landet tidigare hade på världsscenen. Få respekt. Kreml har vunnit en halv seger bara genom att tvinga USA, Nato och EU att förnedra sig till förhandlingar om något som borde vara icke förhandlingsbart. Ryssland vill vara en spelare i världspolitiken igen.

Sverige har under den här krisen inte visat sig från sin bästa sida.

Sverige har under den här krisen inte visat sig från sin bästa sida. Säkerhetspolitik lämpar sig sällsynt illa för ideologiskt eller partitaktiskt agerande. Det är som om de borgerliga högerpartierna har använt krisen för att vinna väljare inför höstens val och sätta så många käppar i regeringens maskineri som möjligt. Som vore det en inrikespolitisk fråga om höjda och sänkta skatter eller något sådant.

Kraven på att Sverige nu ska besluta om en option att gå med i Nato länder inte oppositionen till heder. Putin applåderar säkert att enskilda länder uppvisar nationell oenighet. Nu verkar Ulf Kristersson i och för sig ha hiat sig. Någon kanske informerade honom om att en statsministerkandidat bör sätta landet före partiet. Möjligen tog han råd från Carl Bildt som ju trots allt snappat upp ett och annat under sitt långa liv i den internationella luften på resor hit och dit.

Relationen till Sovjetunionen och Ryssland rymmer historiskt sett många nyanser. Under Sovjetunionens tid hade dåvarande SKP, senare VPK, nära relationer till och försvarade länge kommuniststyret i vått och torrt, och mottog också ett ekonomiskt stöd från Moskva. Förutom alla vänskapliga resor till kommunistländer och utbildningar de ryska kommunisterna i Moskva erbjöd sina partivänner runt om i världen, även i Sverige.

Men under senare tid är det snarast ytterhögern som blickat österut, som lockats av denna starkt nationalistiska och auktoritära regim under Putins ledning, som dessutom tar strid mot det ”liberala” väst och utmanar EU, två hatobjekt också för högerpopulister runt om i Europa och i Sverige. Flera högerextrema partier har också fått stöd direkt från Moskva.

Men Sverigedemokraterna är inte särskilt trogna sina ståndpunkter, de är ständigt föränderliga och förhandlingsbara. Tidigare var partiet mot Natoo-medlemskap men har nu sällat sig till Moderaternas ståndpunkt i denna fråga . I sitt valmanifest skriver partiet att ”Sverige ska respektera balansen mellan stormakterna”. Men efter kritik har det tagits bort, i varje fall på hemsidan. Jimmie Åkesson har inte heller förmått sig kunna välja mellan Macron och Putin.

Men om sanningen ska fram finns det också proryska stråk på vänsterkanten.
Den franske vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har stött de ryska aktionerna i både Syrien och Ukraina. Även andra europeiska vänsterpartier har uttryckt sympati för Putin.

Här i Sverige verkar en del gamla maoister och andra slags kommunister på sistone blivit rena rama ”putinister”. Peter Kadhammar uppmärksammade också en del mainstreamskribenters försök att ”problematisera” hotet från Ryssland. Är det den tredje ståndpunkten från kalla kriget som spökar, eller bara en ovilja hamna på Nato:s och USA:s sida i en konflikt?

Det är förstås viktigt att förstå hur Ryssland tänker och agerar, för att kunna agera så genomtänkt och så rationellt som möjligt. Men det är en annan sak än att visa förståelse för Putins agerande.

Så jag återvänder än en gång till Carl Lindhagen. För i grund och botten är det mycket enkelt. Carl Lindhagen var en ovanlig politiker. Han bytte parti fem gånger. Han började som liberal, blev socialdemokrat, gick 1917 med i det nya socialdemokratiska vänsterpartiet som sedan blev kommunistiskt, men återvände sedan till Socialdemokraterna.

”Alla folks frihet –hela världens fred.” Så löd hans paroll. Och i den ordningen. Hela världens fred är möjlig först sedan alla folk fått sin frihet. På sitt eget förstamajplakat skrev Carl Lindhagen också ”Avrustning överallt”. Försvarsfrågan var ännu mer laddad på den tiden. Det var en bra idé men inte så lätt att förverkliga.

Vad det kokar ner till är att alla folk och länder själva ska kunna bestämma över sitt eget öde. Det gäller också i fråga om Ukraina år 2022. En rysk invasion skulle få ödesdigra konsekvenser för Ukraina, Ryssland och Europa. Det är svårt att förutsäga konsekvenserna. I så fallgår vi in i en ny tideräkning. Som också kommer att få återverkningar för oss här i Sverige.

När tsaren besökte den svenske kungen 1909 var Lindhagen borgmästare i Stockholm. Samma dag som Hjalmar Wång utförde sitt misslyckade attentatsförsök i Kungsträdgården gav Lindhagen i protest mot besöket order om att den svenska flaggan inte skulle hissas på Rådhuset.

Jag tror inte Carl Lindhagen hade hissat flaggan för Vladimir Putin heller.

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion.