Svartmålning på ingång

Arbetsmarknad Nästa års avtalsrörelse står snart för dörren. Det kommer då vara klokt att inte försöka prata ner löneökningar med någon tiondel och i stället prioritera arbetet med att stärka teknikindustrins konkurrenskraft, skriver Daniel Lind.

Sedan Industriavtalets tillkomst 1997 har svensk ekonomi drabbats av tre kriser: IT-bubblan runt millennieskiftet, finanskrisen 2008-09 och coronapandemin. Orsakerna bakom dessa skiljer sig självklart åt, men en sak är tydlig: ingen av dem förklaras av att svensk lönebildning gick över styr och pressade upp inflation och arbetslöshet. Tvärtom. Avtalsutfallen har – som sig bör i en marknadsekonomi – blivit något högre i högkonjunktur och något lägre i lågkonjunktur, men har alltid legat på en nivå som innebär att de har balanserat samhällsekonomin i sin helhet.

I spåren av den begynnande pandemin innebar den här balanserande rollen att industrins parter i mars 2020 sköt upp förhandlingarna om ett nytt ”lönemärke” till hösten samma år. När sedan detta avtal blev 29 månader långt innebär det att nästa lönemärke ska vara framförhandlat och klart senast den sista mars nästa år. Det betyder två saker. Det kommer, för det första, att bli en stor avtalsrörelse eftersom många andra avtalsområden kommer att förhandla efter att lönemärket är satt. För det andra innebär det att den ekonomiska förpostfäktningens tid nu är kommen.

Den här fäktningen följer alltid samma mönster.

Den här fäktningen följer alltid samma mönster. Efter att lönemärket är satt lyfter arbetsgivarnas ekonomer fram den goda konjunkturen och industrins relativt gynnsamma konkurrenskraft. I takt med att nästa avtalsrörelse närmar sig, desto mer betonar samma ekonomer de svaga konjunkturutsikterna och den försämrade konkurrenskraften. Under perioden för avtalskravens framtagande, överlämnande och förhandlande – från i vår och fram till slutet av mars nästa år – målas bilden av svensk ekonomi med den bredaste av penslar i den mörkaste av färger.

Den här strategins styrka är att den är linjär och därmed lätt att kommunicera: lägre löneökningar är alltid bättre än högre, högre löneökningar är alltid sämre än lägre. Från en facklig horisont är uppdraget mer komplext, eller icke-linjärt om man så vill: att hitta en rimlig avvägning mellan arbetsgivarnas betalningsförmåga och medlemmarnas rättmätiga del av de värden de skapar åt arbetsgivaren.

Ett sätt att förekomma målandet med den bredaste penseln är att genomföra självständiga och djuplodande analyser av de branscher som utgör Industriavtalets kärna och lönemärkets epicentrum: den så kallade teknikindustrin. I ljuset av detta har vi, Facken inom industrins Produktivitetskommission, utarbetat en unik analys av hur teknikindustrins internationella konkurrenskraft har utvecklats sedan mitten 1990-talet. Analysen är unik eftersom den för första gången presenterar resultat som baseras på en internationellt etablerad – och av OECD och WTO förordad – forskningsinriktning som ännu inte har nått svensk industri eller ekonomi.

Utgångspunkten för den här forskningen är att inkludera den produktion som krävs längs underleverantörsleden för att slutproducera en teknikindustriprodukt, oavsett i vilken bransch eller vilket land som produktionen sker.

Analysens viktigaste slutsatser är:

• Världens teknikindustri genomgår en mycket snabb strukturomvandling. Sedan 1995 har Kinas andel av världens teknikindustri ökat mer än åtta gånger – från tre till 25 procent. Samtidigt har G7-ländernas andel nästan halverats. Sveriges andel har minskat från en procent till 0,7 procent. Det betyder att 99,3 procent av de löner och vinster som världens Teknikindustri genererar i världen under ett år inte tillfaller Sverige. Marknadspotentialen är således enorm.
• I förhållande till jämförbara länder har svensk teknikindustris internationella konkurrenskraft förbättrats något. I förhållande till Tyskland är konkurrenskraften oförändrad. Fordonsindustrin är en av de branscher inom svensk Teknikindustri som tillskansar sig störst andel av världsmarknaden.
• Teknikindustrins ställning i svensk ekonomi är fortsatt stark, om än något försvagad. Den utgör närmare 60 procent av industrin i sin helhet och genererar en tiondel av Sveriges BNP. Återhämtningen efter finanskrisen är påtaglig. Strukturomvandlingen inom Telekomsektorn (läs: Ericsson med underleverantörer) har hållit tillbaka expansionen av Teknikindustrin.

Parterna bakom Industriavtalet är eniga om att en avgörande komponent av lönemärkets lämpliga nivå är utvecklingen av teknikindustrins internationella konkurrenskraft. Produktivitetskommissionens analys visar att den sedan mitten av 1990-talet inte har försämrats i förhållande till jämförbara länder. Om något pekar trenden snarare i positiv riktning.

Men detta relativt gynnsamma utfall innebär självklart inte att vi ska slå oss för bröstet och luta oss tillbaka. Tvärtom. Med de två stora transformationerna – digitaliseringen och klimatomställningen – är behovet av industriell utveckling och långsiktigt klok politik skriande.
På ett fundamentalt plan handlar det om att bestämma sig för politikens möjligheter och hur politiken bör koordineras mellan olika nivåer: globalt, EU, nationellt, regionalt, kommunalt…
På ett mer konkret plan handlar det bland annat om utbildning, kompetensutveckling och innovationssystem, men även om infrastruktur, energitillgång och effektivare tillståndsprocesser.

Med de transformationer vi befinner oss i är det även en klok politik att lägga mindre energi på att försöka prata ner nästa års lönemärke med en tiondel eller två, för att i stället prioritera nya steg i arbetet med att ytterligare stärka teknikindustrins långsiktiga konkurrenskraft. Dessutom: sensmoralen i fabeln om pojken och vargen är att ingen till slut lyssnar på vargaropen, inte heller då de är befogade.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook