Svårigheten att älska det ryska

fredagskrönikan Kan en beundran av det ryska hållas vid liv, samtidigt som en rysk diktator invaderar sitt grannland?  Svaret måste förstås vara ja, åtminstone så länge denna fascination inte blir naiv, skriver Jonas Nordling.

Under många år ägnade jag stor tid att försöka förstå det ryska. Antagligen för att bearbeta en uppväxt där det kalla kriget tog stor plats, där vi fick veta mer än vi behövde för att förstå vår egen sida, och där de andra förblev gåtfulla.

Så jag sökte mig till de ryska författarna, försökte lära mig språket, och reste ett flertal gånger till Ryssland.

Via litteraturen lärde jag känna ryssar som stått upp mot såväl tsar som kommunistparti, med ordet som vapen och med livet som insats. Under år av (fruktlöst) tragglande av glosor och det kyrilliska alfabetets alla utmaningar kunde jag skönja ett annat universum som fanns där, åtminstone för någon mer språkbegåvad än jag. Och via resorna, inte minst som reporter, kom jag in i ryska hem och lärde känna vardagen för några medmänniskor. Kort sagt, jag lärde mig att älska det ryska.

Jag har hört otaliga varianter på hur omvärlden behandlat Ryssland illa. Ibland har det varit sant, oftast inte. Jag har träffat människor som överlevt Leningrads belägring, men aldrig levt i en riktig demokrati. Jag har mött ungdomar som kunnat deklamera Majakovskij ur minnet, och som kastats från kommunism till kapitalism. Jag har besökt affärer som endast sålt krigsböcker. I det ryska ryms en världsbild vi ofta har svårt att förstå.

Att stapplande pröva skolryskan i det nyligen befriade Tjeckoslovakien var till exempel inte en dörröppnare.

I det ryska ryms alltid det paradoxala. Jag har varit på möte på Journalisternas hus i Moskva för att hedra dödade kolleger, då andra ryska journalister avbrutit minnesstunden för att ifrågasätta de dödas heder och anklaga oss för att hylla fyllon som bara råkade arbeta på tidningar.

Men jag har också sett metrons väggar klädda med reklamen Yes You Can!, för att få moskoviten att lära sig engelska; sett hur varje ny generation ryssar faktiskt också blivit bättre på ”fiendens språk”. Och tänkt att nu händer det. Nu blir det stolta ryska folket en del av den västerländska demokratin. Med öppna gränser och språkkunskaper skapas äntligen alla dessa möten människor mellan som garanterar världsfreden. Miru Mir, för att låna en slogan från kommunistpartiet.
Bara de tar bort de där visumkraven som ställer till det för turismen, tänkte jag högt. Och självklart kommenterade en rysk kollega direkt. Det är EU som har visumkrav, vi svarar bara på deras beteende. Det ryska slog till.
Och för medborgare som är skolade att tänka i sådana slutna cirklar är det förstås logiskt att ryska trupper nu rullar ännu längre in i Ukraina. Sanningen har alltid varit relativ i Ryssland.

Att fascineras av det ryska har aldrig varit lätt. Att stapplande pröva skolryskan i det nyligen befriade Tjeckoslovakien var till exempel inte en dörröppnare.
Och nu har vi som dras till det ryska svårare än på mycket länge. Kan en sådan beundran hållas vid liv, samtidigt som en rysk diktator invaderar sitt grannland? Svaret måste förstås vara ja, åtminstone så länge denna fascination inte blir naiv.
Olof Kleberg spaltade häromåret upp en rad åtgärder för stärka en progressiv utveckling av det ryska samhället, med fredliga metoder. Många av dessa förslag håller än. Och förhoppningsvis har Anna-Lena Laurén nu rätt när hon skriver att Putins beslut om anfall inte kommer landa väl hos ryssarna.

För att inte missförstås: Ryssland är problemet, och orsaken till allt det som nu sker i Ukraina.
Men vi måste också tro på att en långsiktig lösning finns i deras eget samhälle. Och få ryssarna att känna att de kommit på den själva. Det är att förstå det ryska.

Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena