Vad för sorts folk vill vi vara?

krönika Sverige bör föreslå aktivering av EU:s direktiv om massflykt. Då visar vi allvar med vårt anspråk på att vara en humanitär stormakt, skriver German Bender.

En vårdag 1905 klev min farfars far och hans familj ombord på ett fartyg som skulle ta dem från den ukrainska hamnstaden Odessa till Argentinas huvudstad Buenos Aires, som då var en av världens rikaste städer.

Drygt 100 år senare rullar Vladimir Putins pansarvagnar in i Odessa och trots att jag inte längre har släkt där, känner jag mig på ett underligt vis särskilt berörd av anfallskriget mot ett land som är en del av min historia bara några generationer bakåt i tiden.

Migrationen finns i mitt DNA. En gren i mitt släktträd var tyskättlingar som bosatt sig i Ukraina. Efter några generationer flyttade de återigen från armodets Europa till det då välmående Argentina. De gjorde det motvilligt, av nöd och tvång, i en djupt mänsklig strävan efter ett bättre liv för sig själva och sina barn.

Bara tre generationer senare, 1976, tvingades min släkt att fly ännu en gång. Denna gång gick färden i motsatt riktning, tillbaka till Europa. En statskupp i Argentina tvingade mina föräldrar och miljoner andra argentinare att lämna landet för att inte fängslas, torteras, mördas av militärjuntan.

I dagarna tvingas hundratusentals, kanske miljontals, ukrainare fatta samma beslut att lämna sitt land under enorm tidspress och omänsklig stress.
Det regnar missiler över deras hem, skolor och arbetsplatser.
De måste fly.

Kanske är det egocentriskt, men kriget i Ukraina har väckt många frågor om min egen bakgrund och det liv mina barn kommer att leva. Hur hade mitt liv tett sig om mina föräldrar inte tagits emot i Sverige? Vad händer med mina barn om de någon gång tvingas fly till ett land som inte vill ta emot dem?

På samma sätt borde vi svenskar som nation fundera över vår historia och vår framtid.

Hur tror vi att tankarna gick hos de svenskar som emigrerade till USA kring förra sekelskiftet i hopp om ett drägligt liv? Hur vill vi bli mottagna den dag det är vi själva som tvingas fly till ett säkrare land, där vi hoppas få skydd?
Vad för sorts folk vill vi vara?

Även om det ter sig osannolikt idag, har risken ökat för en väpnad konflikt som gör att svenskar behöver söka skydd i andra länder.

För mig är svaret enkelt. Sverige måste ta emot flyktingar från Ukraina. I första hand av rent humanitära skäl, för att det är rätt och för att det gör oss till bättre människor.
Men i andra hand av rent egoistiska skäl. Även om det ter sig osannolikt idag, har risken ökat för en väpnad konflikt som gör att svenskar behöver söka skydd i andra länder.

Enligt en färsk opinionsmätning från Expressen/Sifo anser åtta av tio svenskar att Sverige bör ta emot ukrainska flyktingar – och mer än en tredjedel anser att det bör ske ”i mycket stor utsträckning”.

Därför är det bedrövligt att signalerna från regeringen hittills varit så njugga. När DN frågade statsminister Magdalena Andersson om Sverige kommer ta emot ukrainska flyktingar, var hennes reflexmässiga reaktion att upprepa talepunkten om att ”vi aldrig kan komma tillbaka till situationen vi hade 2015”.

Liknande uttalanden har gjorts av migrationsminister Anders Ygeman, som upprepat att ”vi har lagt om migrationspolitiken” (läs: i mer restriktiv riktning) och ”vi är inte förstahandsdestination”. Ygeman har också ställt sig tveksam till att EU ska använda sig av direktivet för tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer, även kallat massflyktsdirektivet.

Om direktivet aktiveras, vilket EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson sagt är ”lämpligt”, skulle alla ukrainska flyktingar få tillfälligt skydd i hela EU, oavsett land och oavsett individuella omständigheter. Dessutom skulle de få särskilda rättigheter, som arbetstillstånd.
Direktivet antogs av EU efter kriget i Kosovo för drygt tjugo år sedan, men har aldrig använts.
Det är svårt att föreställa sig ett lämpligare tillfälle att göra det än precis just nu.

Beslutet om att aktivera direktivet fattas av ministerrådet på initiativ från EU-kommissionen eller från ett enskilt medlemsland. Här har Sverige alltså en historisk möjlighet att göra skillnad på riktigt, och visa att vi menar allvar med vårt högtravande anspråk på att vara en humanitär stormakt.

Att aktivera masskyddsdirektivet vore dessutom fullt förenligt med regeringens hållning. Sverige kan mycket väl begära att direktivet aktiveras samtidigt som vi kräver att andra EU-länder tar sin del av ansvaret för flyktingmottagandet.

Det bör ske redan imorgon torsdag, när EU:s migrationsministrar sammanträder igen.

Att regeringen oroar sig för att ett ökat flyktingmottagande kan göda främlingsfientliga krafter är begripligt och befogat. Men sådana överväganden får inte stå i vägen för vår solidaritet med människor som flyr från ett folkrättsvidrigt anfallskrig i vårt närområde.