politik Det är i korselden av olika beskrivningar av samhällsutvecklingen som en progressiv politik måste utformas, försvaras och förankras. Socialdemokraterna Niklas Karlsson och Christer Persson beskriver utifrån detta sitt partis största utmaningar.
I såväl Sverige som flertalet övriga OECD-länder är samhällsutvecklingen sedan flera decennier föremål för långtgående strukturförändringar. Det handlar om allt från en mer tjänste- och kunskapsintensiv produktion, den nya informations- och kommunikationstekniken, stark urbaniseringstrend och ökad globalisering, en allt äldre befolkning, större andel invånare med utländsk bakgrund och en förändrad familjestruktur, en ökad individualism samt en betydande höjning av samhällets utbildningsnivå.
Sammantaget har dessa förändringar inneburit en gradvis övergång från det tidigare industrisamhället till ett post-industriellt samhälle som domineras av tjänsteproduktion och produktion med stort kunskapsinnehåll.
Det är utan tvekan nödvändigt för progressiva krafter som har ambitionen att reformera dagens välfärdskapitalism att ha tillgång till goda och säkra kunskaper om dessa förändringar.
Hur ser förändringarna ut, vilka drivkrafter har dessa, vad är deras effekter på samhällsutvecklingen och, inte minst, hur påverkas handlingsutrymmet för politiken på centrala områden? Det är också i korselden av olika beskrivningar av samhällsutvecklingen som en progressiv politik måste utformas, försvaras och förankras.
Med tanke på en alltmer komplicerad samhällsutveckling och en ökad risk för en omfattande desinformation om denna utveckling är det kanske viktigare än någonsin att ha tillgång till en samhällsanalys som vilar på en solid kunskapsgrund. Den ska kunna ge en trovärdig bild av samhällsutvecklingen och dessutom vara förankrad i ”vanliga människors” vardag.
För det första är en god samhällsanalys en viktig källa för att identifiera och beskriva allvarliga samhällsproblem. För det andra är den ett viktigt verktyg i kampen om den politiska dagordningen. Politiken handlar som bekant om problemformuleringar och vem som har tolkningsföreträdet för att trovärdigt beskriva samhällsutvecklingen.
Olof Palme uppmanade i slutet av en partikongress ombuden att göra en syneförrättning genom att kritiskt kartlägga de brister som finns på arbetsplatser, i bostadsområden och i välfärdens olika verksamheter. Synliggörandet av dessa brister skulle sedan ligga till grund för ett reformarbete med fokus på att utforma effektiva lösningar på olika samhällsproblem. Den uppmaningen gäller än idag.
Nytt politiskt landskap
Dagens politiska landskap präglas av genomgripande förändringar i länder både inom och utanför EU. Vissa av dem har rentav utvecklats till ett hot mot demokratiska värden och principer, vilket också har manifesterats när högerextrema partier har fått ett ökat inflytande på regeringspolitiken. Det är inte bara en växande högerextremism som utmärker förändringar av det politiska landskapet. Det är ett trist faktum att vissa borgerliga partier i allmänhet och konservativa partier i synnerhet, även i vårt land, har börjat legitimera partier på den yttersta högerkanten. Det har gjort dem salongsfähiga bland breda befolkningsgrupper och bryter mot konservativa partiers tidigare tydliga rågång mot högerextremismen.
En annan stor förändring är att de traditionella partierna tappar stöd i väljarkåren. Dessutom har välutbildade grupper i många europeiska länder gått vänsterut medan arbetarväljare i högre grad väljer att lägga sina röster på olika högerextrema partier. Det sviktande väljarstödet för traditionella partier drabbar inte bara konservativa partier utan även så kallade mittenpartier och socialdemokratin. De högerextrema partierna har alltså gjort stora inbrytningar i breda löntagargrupper, inte minst bland arbetare och lägre tjänstemän.
Provisoriska utopier
En tillförlitlig karta över det samhälleliga och politiska landskapet är givetvis en viktig förutsättning för att arbetarrörelsen ska kunna staka ut vägen för att lösa olika samhällsproblem. Att hitta dessa lösningar är utan tvekan en av politikens huvuduppgifter, och resultaten av detta arbete avgör i mångt och mycket politikens folkliga stöd. Men för arbetarrörelsen har detta inte räckt, utan siktet har även varit inställt bortom det ständiga förvaltandet av olika dagspolitiska frågor. Dessa så kallade provisoriska utopier har givit riklig näring åt människors längtan efter ett bättre samhälle. Eller för att använda Olof Palmes beskrivning:
Vi socialdemokrater har alltid sett framtiden som en lockande möjlighet, just därför att vi aldrig ens i dystra tider förlorat tron på det demokratiska framstegets möjlighet, på människors förmåga att gå samman och uträtta storverk.
Dessa utopier är inte några detaljerade planritningar för hur ett framtida samhälle bör organiseras utan syftar i första hand till att peka ut en allmän färdriktning för den framtida politiken, som också tydligt klargör reformarbetets ideologiska rötter. Under hela perioden efter andra världskriget var kampen för ökad jämlikhet den övergripande och gemensamma ambitionen på alla centrala områden. Det gällde kampen för full sysselsättning och det oförtrutna arbetet med att bygga en stark välfärdsstat. Ett annat exempel är demokratiseringen av utbildningen vilken gav alla ungdomar, oberoende av klassbakgrund, en god utbildning som rustade dem bättre för att klara etableringen på en allt hårdare arbetsmarknad.
Många av de provisoriska utopierna har också förverkligats i den konkreta politiken genom att den ekonomiska och sociala verkligheten sprungit från ett tidigare samhälle och därför inte svarat upp mot de behov som skapas av olika samhällsförändringar. Så var det i början av det förra seklet när rösträtten infördes av både socialdemokrater och radikala liberaler för att tillgodose människors kompromisslösa krav på politiskt inflytande och därmed möjligheterna att påverka hur samhället ska organiseras.
Rösträtten var en grundpelare i genomförandet av parlamentariska demokratin. På ett likartat sätt kan man betrakta utvecklingen av välfärdsstaten som en tydlig reaktion på de stora klassklyftorna samt den sociala misär och avgrundsdjupa otrygghet som var en del av livet för breda befolkningsskikt och framför allt för arbetare under första hälften av 1900-talet.
Även den kraftiga utbyggnaden av utbildningssystemet är ett belysande exempel på hur olika visioner, som att öka individers frihet och förmåga att bättre klara kraven på arbetsmarknaden, har omvandlats till klok politik. Utvecklingen av den sociala bostadspolitiken fram till 1980-talet hämtade sin ideologiska kraft från visioner om det goda boendet för hela befolkningen. I spåren av olika samhällsförändringar som under de senaste decennierna dominerats av ekonomisk åtstramning, skenande ojämlikhet och marknadslösningar på olika samhällsproblem har också de provisoriska utopierna verkligen lyst med sin frånvaro.
Behovet av utopier är mot den bakgrunden större än på länge, och det är inte heller svårt att idag hitta områden där politiken kan börja med visioner för att sedan utmynna i förslag som förbättrar livet för breda befolkningsgrupper. Det handlar inte minst om att ta upp arbetet med att fördjupa och breda demokratin till andra samhällsområden än till besluten i våra politiska församlingar. Ett sådant arbete är i högsta grad viktigt och svarar mot människors växande behov av att kunna påverka sin vardag i arbetslivet och på andra områden.
I de flesta OECD-länderna, så även i Sverige, byggdes välfärdsstaten upp under industrialismens epok, vilket har lett till att våra socialförsäkringar i första hand skyddar mot inkomstförluster på grund av sociala risker som då var mer framträdande: arbetslöshet, ohälsa, arbetsskador och den nedsatta arbetsförmågan som pensionär. Behovet av ett skydd mot dessa risker finns alltjämt kvar i vårt postindustriella samhälle, men de har kompletterats med nya risker som leder till ekonomisk och social otrygghet. Det kan handla om ett skydd för olika låglönegrupper som har fastnat i långtidsarbetslöshet eller är fattiga trots att de har ett jobb (arbetande fattiga). Även ensamstående föräldrar med barn är i nästan alla OECD-länder en ekonomiskt utsatt grupp, vars inkomster ofta är otillräckliga för att klara nödvändiga levnadskostnader.
Att kunna förena ett krävande arbetsliv med familj är också något som många föräldrar brottas med och som kan behöva ett stöd av välfärdspolitiken, exempelvis i form av en familjevecka. Det finns också behov av att öka beredskapen för de grupper som har en otillräcklig utbildning och kompetens för dagens snabbt föränderliga arbetsmarknad. Även inom bostadspolitiken är det inte svårt att hitta visioner som ger människor bättre tillgång till en bostad av god kvalitet. Den växande tudelningen på arbetsmarknaden och försämringen av arbetsvillkoren för olika löntagargrupper minskar utan tvekan möjligheterna att förverkliga det goda arbetet.
Den reformistiska vägen
Den reformistiska arbetsmetoden är väl beprövad och innebär att man steg för steg förbättrar samhället för breda befolkningsgrupper genom att korrigera brister i samhället, minska klyftorna och presentera lösningar på olika samhällsproblem. Utmed den reformistiska vägen är det också viktigt att hitta en balans mellan kraven på jämlikhet och hänsynen till den ekonomiska effektivitet som krävs för en tillväxt som kan finansiera välfärden.
Efter pandemin med både en hälsokris och en djup ekonomisk kris behöver politiken göra en rejäl omstart. Denna kris har med önskvärd tydlighet kastat ljus över de stora brister som finns i vårt moderna samhälle. Det gäller inte minst välfärdspolitikens oförmåga att förebygga och motverka krisens olika effekter. Krisen har mycket tydligt manifesterat marknadskrafternas tillkortakommanden för att motverka den ekonomiska nedgången och försämringen av läget på arbetsmarknaden. Pandemin har också förstärkt redan stora ekonomiska och sociala klyftor. Behovet av en stark offentlig sektor och en välfärdsstat är större än på mycket länge. Ansvaret för denna omstart vilar starkt på progressiva krafter och en reformism som verkligen bryter med den ny- och marknadsliberala politik som så länge har dominerat i många länder.
Det övergripande syftet med en omstart bör vara att stärka och utveckla den svenska folkhemsmodellen, med både fokus på den generella välfärdspolitiken och vår arbetsmarknadsmodell med starka och ansvarsfulla parter. Siktet är inställt på reformer som kan bidra till en lösning av de stora samhällsproblemen, vilket kräver en tydlig prioritering av några centrala frågor och ett långsiktigt arbete som sträcker sig längre än en mandatperiod. Det innebär givetvis inte att andra frågor, som exempelvis kampen mot gängbrottsligheten, är lågt prioriterade utan på flera av dessa områden drivs redan ett omfattande arbete.
Klimatomställningen är, för det första, en existentiell fråga för mänskligheten och måste få högsta prioritet. Ett omfattande arbete drivs redan på detta område, men det behövs en tempoökning i arbetet i kombination med nya effektiva insatser för att snabbare minska utsläppen av växthusgaser. Denna uppgradering av politiken är nödvändig för att på lång sikt kunna hålla den globala temperaturökningen inom Parisavtalets gräns på 1,5 grader.
För det andra är det viktigt att med omsorg vårda efterkrigstidens politiska kronjuveler som kampen för full sysselsättning och den generella välfärden. För att klara välfärdspolitikens kvalitetskrav är det nödvändigt med resursförstärkningar, vissa organisatoriska förändringar av olika skattefinansierade verksamheter och inte minst, en ökad demokratisk kontroll över välfärden.
För det tredje är det hög tid för arbetarrörelsen att beslutsamt och kraftfullt ta sig an uppgiften att minska ojämlikheten i samhället genom att vända den långsiktiga utvecklingen mot ökade ekonomiska och sociala klyftor. De ökade klyftorna under flera decennier är en historiskt unik utveckling för efterkrigstiden. Ett arbete med att minska ojämlikheten är både tids- och arbetskrävande, men icke desto mindre nödvändig för att undvika en fortsatt tudelning av samhället med ökade klyftor som sliter sönder den viktiga samhällsgemenskapen.
Kunskaperna är goda om ojämlikhetens stora skadeverkningar på samhället med en försämring av folkhälsan, minskat utrymme för den viktiga klassresan, en urgröpning av tilliten till människor och samhällets institutioner (sociala kapitalet), minskade utbildningsmöjligheter för begåvade ungdomar, ökad ekonomisk utsatthet och fattigdom samt en minskad social sammanhållning. Senaste årens forskning visar att en växande och stor ojämlikhet kan undergräva ett lands tillväxtmöjligheter. Dessutom har ökade klyftor bidragit till att minska förtroendet för demokratin och skapat en grogrund för dagens växande högerextremism. Det är glädjande att flera beslut på den socialdemokratiska partikongressen under hösten 2021 kan lägga grunden för en progressiv fördelningspolitik som minskar klyftorna.
Klimatomställningen
Klimatfrågans existentiella dimensioner för mänskligheten är utan jämförelse den viktigaste frågan under överskådlig tid. Det råder inte någon tvekan om att både takten i genomförandet och omfattningen av klimatarbetet, liksom effektiviteten i valet av åtgärder, behöver uppgraderas. Det finns behov av mer kraftfulla och effektiva insatser än vad som hittills har genomförts i både enskilda länder och på den globala nivån. På ett övergripande plan handlar det om att öka takten i arbetet med att minska användningen av fossila bränslen i olika samhällssektorer. Detta kräver en snabb teknisk utveckling, nya innovationer som kan användas inom olika delar av näringslivet och en effektivare resursanvändning i hela samhället.
Gröna investeringar för klimatomställningen är nödvändiga och kan dessutom fungera som en bärande del i en mer aktiv finanspolitik. Med ökade investeringar stärks såväl efterfrågan i ekonomin som sysselsättningen samtidigt som dessa bidrar till att ställa om produktionen i mer miljövänlig riktning. En bättre miljö förenas alltså med många nya jobb. Det krävs en ökad användning av ekonomiska styrmedel i klimatarbetet, som koldioxidskatten, för att minska utsläppen.
Ska alla dessa åtgärder, som bland annat ökar hushållens kostnader för energianvändning och transporter, kunna genomföras behöver de ett tillräckligt folkligt stöd hos både företag och hushåll. Annars riskerar klimatarbetet bli kontraproduktivt och skapa ökade sociala och regionala klyftor. Vi kan se tendenser till detta i form av de protester mot höjda energipriser som nu mobiliseras runt om i världen, även i vårt land. För att lyckas med klimatarbetets höga ambitioner är det därför nödvändigt att politiken utgår från en helhetssyn på samhället som tillräckligt tar hänsyn till människors behov och förutsättningar för att klara en ambitiös klimatpolitik.
Även för klimatarbetet är det en god utgångspunkt att försöka förstå människors vardag och de livsvillkor som bestämmer den. För de som bor i glesbygd är bilen en nödvändighet. Och för de hushåll som lever under knappa ekonomiska marginaler kan en semesterresa vara en lyx. För den person som är utsliten av arbetet eller har olika funktionsnedsättningar är en cykel knappast något realistiskt alternativ, inte ens om den är eldriven. Den övergripande slutsatsen är därför att olika klimatpolitiska åtgärder, särskilt de som ökar hushållens levnadskostnader, måste ha en acceptabel fördelnings- och regionalpolitisk profil. Det är bara så vi steg för steg bygger det gröna folkhemmet, som har ett brett folkligt stöd.
Full sysselsättning
Den generella välfärden och den fulla sysselsättningen är kronjuvelerna i vår folkhemsmodell och har varit grundpelarna i efterkrigstidens politik för ökad jämlikhet. Det finns en tydlig koppling mellan dessa båda frågor. Det är svårt att hitta mer allvarliga hot mot den generella välfärdspolitiken än en cementerad massarbetslöshet som finansiellt dränerar välfärdsstaten på både dess inkomst- och utgiftssida. Beroendet är ömsesidigt. En hög kvalitet i olika välfärdsprogram är en viktig förutsättning för att säkra tillgången till en kompetent och produktiv arbetskraft, vilket kan ses som ett kvitto på välfärdspolitikens goda tillväxteffekter.
Sverige har i jämförelse med andra länder en stark arbetsmarknad med ett stort arbetskraftsdeltagande och en hög sysselsättningsgrad. En huvudförklaring är den höga sysselsättningen för kvinnor, småbarnsföräldrar och den äldre arbetskraften. Det är positivt. Men det får inte användas för att bortförklara det stora och avgörande problemet; att vi under lång tid och långt före pandemin haft en hög arbetslöshet. Endast vid topparna på några högkonjunkturer har arbetslösheten varit nere mot sex procent. Prognoserna för de kommande åren visar att arbetslösheten troligen inte kommer under sju procent, eller ca 350 000 personer. Den har även blivit alltmer ojämlik och koncentrerats till utsatta grupper som står längst från arbetsmarknaden. Det handlar om nästan 75 procent av de arbetslösa, liksom drygt 80 procent av de långtidsarbetslösa.
Arbetarrörelsen får aldrig vänja sig vid detta. Arbetslöshetens konsekvenser är sämre folkhälsa, ökad kriminalitet, försvagade löntagarintressen, otrygghet på arbetsmarknaden, ökad ojämlikhet, social utslagning, erodering av välfärdsstatens finansiering och utgör dessutom en grogrund för högerextremism och främlingsfientlighet. Ett första viktigt steg för en ökad prioritering av den fulla sysselsättningen beslutades av den socialdemokratiska partikongressen: ”det övergripande målet för den ekonomiska politiken är full sysselsättning och vägen mot detta mål ska följas upp kontinuerligt”. Detta beslut är förpliktande och ställer krav på en effektiv och kraftfull sysselsättningspolitik.
Till att börja med är det nödvändigt att efterfrågan i ekonomin förstärks med inriktning på att kraftigt öka investeringarna och därmed tillgodose de mycket stora investeringsbehov som finns på olika områden. En betydande ökning av den offentlig sysselsättningen är också nödvändig. För detta krävs en aktiv finanspolitik med utökade möjligheter till lånefinansiering av stora offentliga och samhällsnyttiga investeringar. En sådan politik är fullt förenlig med sunda offentliga finanser samtidigt som den gör det möjligt att ta i anspråk olika produktiva tillgångar som annars genom sysslolöshet skulle ha gått till spillo.
Men det räcker inte. Även åtgärder för att stärka och rusta arbetsutbudet krävs. Samtidigt med massarbetslöshet existerar allvarlig brist på arbetskraft. Omfattande, långsiktiga och inte minst riktade insatser inom arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitiken behövs för att arbetslösa i allmänhet och utsatta grupper i synnerhet ska ha kompetens att ta de lediga jobben.
Arbetsmarknadspolitiken måste byggas upp efter en längre period av minskade resurser. Det behövs en ökning av politikens rustande och kompetenshöjande insatser. Det kräver resurser till förmedling av jobb liksom betydligt fler handläggare. Arbetsförmedlingens kapacitet att förmedla och anvisa jobb behöver förstärkas, särskilt som den har varit otillräcklig för de mest utsatta grupperna av arbetslösa. En verklig närvaro i hela landet, och ett stopp för det omfattande privatiseringsexperimentet är centralt.
Arbetsmarknadsutbildningen behöver utökas och breddas och samordningen mellan den statliga och kommunala arbetsmarknadspolitiken förbättras. Arbetsförmedlingen bör ha lättare att anvisa platser till vuxenutbildningen i samarbete med kommunerna som ansvar för vuxenutbildningen. Det är viktigt att förbättra kvaliteten och träffsäkerheten för dagens lönesubventioner. Etableringsjobben behöver komma på plats.
Omkring en tredjedel av alla arbetslösa är lågutbildade och har därför högst en förgymnasial utbildning. Det handlar om så många som nästan 130 000 person och mer än hälften av dessa har inte ens klarat grundskolan. Utan en gymnasieutbildning är man i princip chanslös på dagens arbetsmarknad. Därför behöver utbildningspolitiken förstärkas med inriktning på grupper som har en kort utbildning, vilket kräver flera platser på vuxenutbildningen. Utöver detta krävs ett omfattande kunskapslyft för kortutbildade likt den satsning som genomfördes under slutet av 1990-talet, och som med goda villkor för studiefinansieringen ger arbetslösa en möjlighet att läsa in gymnasiet. Det är inte möjligt att nå full sysselsättning om inte arbetslösheten för de mest utsatta grupperna går ner kraftigt. Insatserna för dessa grupper måste vara uthålliga och det handlar om kedjor av olika insatser som steg för steg flyttar individer närmare ett arbete eller studier.
Arbetarrörelsens historiska uppgift att med kraft verka för ett samhälle med jämlikhet och trygghet på arbetsmarknaden ställer stora krav på att kampen för full sysselsättning verkligen omsätts i praktisk politik. Mot den bakgrunden är partikongressens beslut mycket glädjande och förpliktande och ett viktigt steg för att väsentligt öka prioriteringen av en politik för full sysselsättning. Partikongressens beslut behöver omsättas i praktisk politik med början under kommande mandatperiod genom att först formulera tydliga mål för både sysselsättningen och arbetslösheten, som lätt kan följas upp och utvärderas regelbundet. Därefter behöver program sättas i sjön som utvecklar och stärker såväl efterfrågan på som utbudet av arbetskraft
Den generella välfärden
Den generella välfärdspolitiken i vårt land och i övriga Norden har många styrkor och fördelar i jämförelse med andra modeller för att organisera och finansiera välfärdspolitiken. Som omistliga delar av den generella välfärden ingår såväl olika välfärdstjänster av hög kvalitet, som skolan, vården och omsorgen, som väl fungerande socialförsäkringar och olika bidrag, tex. de generella barnbidragen. De skattefinansierade trygghetsförsäkringarna ska ge en god inkomsttrygghet vid arbetslöshet, ohälsa, arbetsskada och för pensionärer.
Det finns otaliga analyser som bekräftar den generella välfärdens många styrkor och stora fördelar i jämförelse med övriga välfärdsmodeller. Den är rättvis, stabil samt ger frihet och ett oberoende för många människor. Den bidrar också till ökad jämställdhet, har goda fördelningseffekter och ger störst trygghet för de mest utsatta. Den bidrar till att öka rörelsefriheten och effektiviteten i ekonomin och är mindre byråkratisk i förhållande till modeller som i första hand bygger på selektiva välfärdsprogram.
Under i första hand 1990-talet har den generella välfärden varit utsatt för olika avsteg från dess grundläggande principer som har medfört ett antal negativa effekter: mer privata välfärdslösningar och ett ökat marknadsberoende för att trygga människors välfärd, minskade omfördelningseffekter, ökad betydelse för selektiva välfärdsprogram och oacceptabla kvalitetssänkningar för vissa välfärdstjänster som äldreomsorgen, vissa delar av vården samt den ökade ojämlikheten och bristande likvärdigheten inom skolan.
En bärande del i dessa förändringar är den ökade marknadsstyrningen av välfärden som har lett till förödande konsekvenser för vissa delar av välfärden, exempelvis skolan, med ökad ojämlikhet mellan olika elevgrupper samt en bristande likvärdighet mellan skolor. Denna utveckling har också allvarligt försvagat skolans kompensatoriska uppgifter med resultatet att elevernas betyg och prestationer i allt högre utsträckning styrs av föräldrarnas sociala och utbildningsmässiga bakgrund. Det var just denna brist som en gång i tiden skulle motverkas av grundskolereformen.
Marknadsstyrningen av både produktionen och fördelningen av välfärdstjänster samt det ökade beroendet av privata marknadslösningar på socialförsäkringsområdet har utan tvekan lett till en omstöpning av vår välfärdsmodell så att den alltmer liknar den liberala välfärdsstaten, även om steget fortfarande är långt till en mer renodlad sådan modell.
För att rusta upp och hålla den generella välfärdsmodellen intakt krävs ett antal åtgärder. För det första behövs resursförstärkningar och för detta krävs en höjning av det totala skatteuttaget för att klara finansieringen av de ökade kostnaderna för främst vården och omsorgen. För att få en stabil och säker finansiering räcker det nämligen inte bara med att sysselsättningen i form av antalet arbetade timmar ökar eller att den offentliga verksamheten blir mer effektiv i kombination med kloka omprioriteringar i denna verksamhet.
Det samlade skatteuttaget kommer troligen att behöva höjas för att klara finansieringen av välfärdsstatens ökade resursbehov. Detta krav bör också ses i ljuset av att det samlade skatteuttaget sedan millennieskiftet har sänkts med minst 300 miljarder kr, som är ett svindlande belopp för varje människa. Det är inte svårt att förstå vilken enorm nytta dessa pengar hade gjort för att undvika de kvalitetsförsämringar i välfärden som har skett under de senaste decennierna, och hur bättre rustade Sverige hade varit för att klara pandemin.
Det är också nödvändigt med en genomgripande skatteomläggning för att korrigera de största och mest allvarliga bristerna i dagens skattesystem och för att säkra den långsiktiga finansieringen av välfärden. En framtida reform bör bygga på de styrande principer som gällde för skattereformen i början av 1990-talet: enkelhet, breda och stabila skattebaser, en mer likformig beskattning och en betydligt bättre skattemässig balans mellan arbete och kapital. Av starkt fördelningspolitiska och skattepolitiska skäl är det nödvändigt att skärpa kapitalbeskattningen.
Förutom resursförstärkningar som kan säkra välfärdens kvalitet är det nödvändigt med olika skärpningar av regelverket för att begränsa marknadsstyrningen av olika välfärdstjänster.
Beslutet på den socialdemokratiska partikongressen att förbjuda vinstutdelningar i skolföretag är ett utmärkt förslag för nödvändiga regelskärpningar. Denna typ av åtgärder bidrar också till att förstärka den demokratiska kontrollen av välfärdens olika verksamheter. När behovet av arbetskraft inom den kommunala sektorn kommer att öka kraftigt är det också hög tid för hela den offentliga sektorn att presentera en hållbar strategi för kompetensförsörjningen för välfärdens kärnverksamheter.
Ökad jämlikhet
Kraven på ökad jämlikhet är en av de klassiska partiskiljande frågorna med starka ideologiska rötter. I motsats till vad många företrädare för liberala och konservativa partier upprepar med stor envishet är kampen för jämlikhet fullt modern i det nya framväxande samhället, samtidigt som denna fråga är klassisk. Och den förblir en ideologisk vattendelare mellan höger och vänster.
För arbetarrörelsen är kampen för jämlikhet ett evighetsarbete med en stark ideologisk och värdemässig klangbotten. Kraven på ekonomisk och social utjämning har under efterkrigs-perioden därför genomsyrat alla centrala områden: som allt från den fulla sysselsättningen och den generella välfärden till arbetet med att minska skillnaderna i arbetsvillkor mellan olika löntagargrupper och för att skapa ett mer demokratiskt utbildningssystem.
Ett arbete för ökad jämlikhet är nödvändigt för att ge alla människor goda levnadsvillkor och bidra till en mer jämlik fördelning av ett växande välstånd. Denna uppgift klarar inte marknaden. För att nå dithän räcker det inte att politiken bara ger människor lika startmöjligheter i livet utan ambitionen om ökad jämlikhet behöver gå längre genom att minska skillnaderna i människors ekonomiska tillgångar liksom de faktiska klyftorna på olika välfärdsområden.
Efterkrigsperioden innebar i både Sverige och övriga nordiska länder en mycket långtgående utjämning som kulminerade under början av 1980-talet. Sedan dess, och inte minst från början av 1990-talet, har inkomstskillnaderna och klyftorna ökat på flertalet välfärdsområden. Denna utveckling har inte bara varit utmärkande för Sverige utan även för många andra OECD-länder. Den ökade inkomstojämlikheten har i princip följt samma mönster i alla länder. De rikaste hushållen har kraftig dragit ifrån grupper i mitten av inkomstfördelningen vars inkomster i sin tur har ökat snabbare än för olika grupper av låginkomsttagare.
Andelen relativt fattiga har i Sverige ökat kraftigt sedan 1990-talet. Det är inte minst en dramatisk ökning av hushållens kapitalinkomster som bidragit till att grupper med topp-inkomster har blivit allt rikare. Trots detta har Sverige och övriga nordiska länder alltjämt mindre inkomstskillnader jämfört med många andra länder.
Det är också ett faktum att pandemin har lyft fram de ökade ekonomiska och sociala klyftorna i ljuset. Under senare år har kunskaperna ökat om ojämlikhetens stora skador för hela samhället. Den minskar den viktiga tilliten och det sociala kapitalet i samhället. Den sociala sammanhållningen urgröps och den har negativa effekter på folkhälsan med ökade skillnader i medellivslängd och sjuklighet mellan olika inkomstgrupper och mellan hög-och lågutbildade.
En ökad ojämlikhet minskar också den sociala rörligheten – alltså möjligheterna att göra klassresan, som är så viktig för många att förbättra sina livschanser.
Senare års forskning har visat en betydande ojämlikhet under en längre period också minska ett lands tillväxt. Ytterst kan en utveckling mot ständigt ökad ojämlikhet bidra till att ett ”samhälle slits sönder” av sociala och politiska motsättningar. Även inom fördelningspolitiken finns det stora behov en omstart efter pandemin med uppgiften att presentera en samlad strategi för en politik som kan minska klasskillnaderna i hela samhället.
Kunskaperna om ojämlikhetens effekter och drivkrafter är alltså goda. Såväl Jämlikhetskommissionens arbete som den socialdemokratiska rapporten ”Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” är bara några av de kunskapskällor som innehåller viktiga analyser av jämlikhetsfrågan. Med ledning av dessa rapporter bör arbetarrörelsen under nästa mandatperiod tillsätta en grupp, som man gjorde i slutet av 1960-talet, med uppgiften att presentera en samlad strategi för att minska ojämlikheten.
Det är nödvändigt att ta ett helhetsgrepp på fördelningsfrågan eftersom det inte räcker med punktvisa insatser för att en politik för ökad ekonomisk och social utjämning ska vara tillräckligt effektiv och träffsäker. Det är nämligen alltför många krafter som samtidigt bidrar till att fördjupa dagens klyftor.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
