säkerhet Situationen i Ukraina är ett tydligt symptom på att Nato inte längre är funktionellt som ett verktyg för säkerhetspolitik. Alternativ till Nato behöver därför övervägas och Sverige kan här spela en strategisk och ledande roll, skriver Hedi Bel Habib.
Den militära alliansfriheten är en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. För att upprätthålla den krävs att väljarna sätter stopp för en systemanalfabetism inte bara i säkerhetsfrågor, utan i samtliga viktiga samhällsområden. Systemanalfabetism innebär att lyfta fram en isolerad fråga om Nato-medlemskap, utan att inse att Nato har blivit ett dysfunktionellt system som behöver ersättas.
Den uppkomna situationen i Ukraina är ett tydligt symptom på att Nato inte längre är funktionellt som ett verktyg för säkerhetspolitik. Alternativ till Nato behöver därför övervägas och Sverige kan här spela en strategisk och ledande roll.
Strategiskt misstag att bli medlem i Nato
I samband med Rysslands invasion av Ukraina höjs allt fler röster från borgerliga partier om behovet av ett svenskt Nato-medlemskap. En närmare analys av den säkerhetspolitiska utvecklingen visar dock att Nato inte längre är funktionellt som säkerhetsverktyg för maktbalans. Nato-logiken gör att västländerna använder Ukrainas civilbefolkning som en bricka i maktstriden mot Ryssland.
Resultatet har blivit en asymmetrisk säkerhetssituation, där Putin som ensam och allsmäktig härskare kan fatta beslut och agera blixtsnabbt står mot demokratier vars beslutsfattande är underställt en komplex demokratisk ordning som kräver tid och konsekvensanalyser på kort och längre sikt.
Ukrainakrisen visar att alternativ till Nato är ett måste och Sverige bör därför överväga alternativa lösningar och undvika att begå ett säkerhetsstrategiskt misstag genom att bli medlem i Nato. Sverige har en politisk tradition som bygger på fred, demokrati, individuell frihet, tolerans, marknadsekonomi, rättsstat och socialt välfärdssamhälle. Det är denna samhällsmodell med dess humanistiska grunder som Sverige ska använda som plattform för att driva en fredslinje, där OSSE utvecklas som alternativ till Nato.
Demokratins väsen är att lösa konflikter genom dialog, inte med vapenmakt. Om vi vill undvika krig bör fokus i säkerhetspolitiken förskjutas från konfrontationslogik till samarbetslogik. Om Sverige ska undvika ett historiskt misstag krävs en ökad politisk insikt om vilken typ av säkerhetslogik som ligger till grund för Nato respektive OSSE. Kort sagt kan vi konstatera att Nato företräder det som skiljer och OSSE företräder det som förenar.
Nato bygger på konfrontationslogik
Nato bygger på en förlegad och exkluderande konfrontationslogik som härstammar från kalla krigstiden. Nato är idag en försvarsallians mellan 28 länder i Nordamerika och Europa. 22 av de 28 EU-länderna är Nato-medlemmar. Nato bildades efter andra världskriget. Det kommunistiska Sovjetunionen, med sin totalitära ideologi och stora militära makt, utgjorde ett nytt hot mot de västeuropeiska ländernas säkerhet.
Österut bildades år 1955 Warszawapakten, den Sovjetledda motsvarigheten till Nato. Block mot block- logiken fungerade som en form av terrorbalans. Men trots den fientliga relationen mellan USA och Sovjetunionen, förblev Europa en fredad region under det kalla kriget. Med tanke på båda sidors enorma militära kapacitet var det ingen som önskade att en våldsam konflikt bröt ut. Särskilt Rysslands och USA:s kärnvapenarsenaler, med potential att förinta hela länder, fungerade som ömsesidig avskräckning.
När Sovjetunionen och Warszawapakten upplöstes 1991 var det kalla kriget slut och Nato:s traditionella fiende hade därmed upphört att existera. Nato är i praktiken en gammal kvarleva av kalla kriget. Nato:s organisationslogik är idag baserad på en geopolitisk vanföreställning som saknar förankring i dagens globaliserade värd, där nationer från hela jordklotet är förenade genom globala handels- och kulturflöden.
Tittar vi på vilken bild som används för ett uttrycka Nato:s roll ser vi att det är den militära styrkan som står i fokus. Den bild som marknadsförs på Nato:s webbsida visar uteslutande en militär organisation vars kärna vilar på avskräckning och militär styrkedemonstration. Säkerhet definieras som ett yttre hot som ett militärt försvar ska krossa. Nato saknar därför ett civilt språk för de säkerhetsproblem som världen står inför, exempelvis demokratisering, klimatförändringarna, hot mot demokratin eller organiserad brottslighet.
OSSE bygger på en inkluderande säkerhetslogik
Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) bygger på en inkluderande säkerhetslogik. OSSE/OSCE (Organization for Security and Co-operation in Europe) är världens största regionala säkerhetsorganisation med medlemmar runt hela jordklotet. OSSE bildades i början av 1970-talet som ett forum där Öst och Väst kunde föra samtal med varandra.
Fokus ligger på konfliktförebyggande, krishantering och demokratiutveckling i fält. 57 stater är medlemmar i OSSE, från USA och Kanada i väst till Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna i Öst. Den gemensamma nämnaren i OSSE:s arbete är säkerhet. Verksamheten tar sin utgångspunkt i ett breddat säkerhetsbegrepp och omfattar militärpolitiska aspekter, demokrati och mänskliga rättigheter samt ekonomi och miljö. OSSE har idag flera tusen medarbetare utplacerade i länder och regioner som präglas av konflikt och krigshot eller befinner sig i ett återuppbyggnadsskede efter en konflikt.
OSSE har en så kallad uppförandekod som är politiskt bindande för deltagande stater och som går ut på att en stats säkerhetsapparat – till exempel polisen och det militära försvaret – ska stå under effektiv demokratisk kontroll och integreras i det civila samhället.
Sverige stödjer idag särskilt den konfliktförebyggande verksamhet som bedrivs av OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR), inte minst arbetet med att genomföra FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.
En viktig uppgift för OSSE:s parlamentariska församling är att övervaka parlamentsval i olika länder. OSSE:s verksamhet riktar i huvudsak in sig på konfliktförebyggande åtgärder, skydd för nationella minoriteter, mänskliga rättigheter, stöd till demokratiuppbyggnad, rustningskontroll samt förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder.
Sverige bör verka för att förstärka och utvidga OSSE som alternativ till Nato
Sverige bör undvika att bli medlem i en gammal kvarleva av kalla kriget som förr eller senare kommer att försvinna. Den största säkerhetsgaranten för Sverige är att öka landets arbete för mänskliga rättigheter, demokrati och nedrustning inom ramen för FN, EU och OSSE. Långsiktiga förutsättningar för fred kan inte skapas med hjälp av en exkluderande militär organisation, utan skapas med hjälp av en inkluderande organisation med politiska och civila medel. Det är verktyg som Nato saknar. Däremot har både FN, OSSE och EU denna kapacitet. Som ett litet land med små resurser borde Sverige öka sina ansträngningar i dessa sammanslutningar i stället.
Genom att inkludera USA, EU och alla länderna av det tidigare Sovjetunionen och genom att använda ett fundamentalt civilt tillvägagångssätt är OSSE en mycket bättre plattform för Sveriges arbete med att bidra till en inkluderande fredsprocess på jorden än ett konflikt- och spänningshöjande Nato-medlemskap. OSSE kan även bli en plattform för ökad handel mellan nationer. Det är mot denna bakgrund som Sverige bör lansera OSSE som alternativ till Nato.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
