Ukraina Med målet att besegra Ukraina har Putin knutit samman landets olika delar i ett obrytbart band, förenat som aldrig förr. Oleksandr Sushko vittnar från krigets Ukraina.
Den dagen Ryssland invaderade mitt land visste jag att jag skulle behöva lämna mitt hem i Kiev. Det var viktigt att hålla liv i den ukrainska människorättsstiftelsen som jag leder, och fortsätta att stödja våra bidragstagare, partners och allierade i det civila samhället även när bomberna började falla.
När Putins armé började attackera Ukrainas huvudstad satte jag mig i bilen och begav mig västerut. En bilresa som normalt tar fem timmar tog 15. Men samma resa idag skulle ta mycket längre tid, eftersom tusentals av mina medborgare har täppt till motorvägarna på resan västerut, på flykt undan faran i det desperata sökandet efter säkerhet.
Det var viktigt för mig att stanna kvar i Ukraina. Rysslands olagliga krig är nu lite mer än en vecka gammalt, och vi har mycket arbete att göra. Våra dagliga rutiner har gett vika för akuta sjukhuskörningar, och för transporter av välbehövlig medicin och förnödenheter för att stödja de sårade.
Vissa stöttar med leverans av material till Ukrainas väpnade styrkor och hjälper våra grannar att bygga befästningar för att skydda våra städer. Andra arbetar med lokala företagsföreningar för att hjälpa till att bygga upp försörjningskedjor. En armé av frivilliga hjälper äldre, funktionshindrade, kvinnor och barn med de många utmaningarna kring omlokalisering, och hjälper till att köpa bränsle för att flytta människor och maten de behöver för att överleva.
Våra människorättsaktivister är djupt engagerade i att dokumentera krigsförbrytelser. Ryssland har vid det här laget övergett alla anspråk på att fokusera på militära mål och beskjuter urskillningslöst företag, butiker och flerbostadshus.
Mitt i den värsta markoffensiven sedan andra världskriget kan hela städer förstöras. Det kommer att vara viktigt att samla in och bevara bevis för vad Putin har gjort, att tillhandahålla internationella domstolar och tribunaler så att rättvisa en dag kan skipas. Och rösterna från Ukrainas livfulla civilsamhälle måste skyddas, eftersom vi vet att dessa försvarare av demokrati och frihet står högt upp på Putins dödslista.
Det här är bara några av de jobb som civilsamhället gör för att stå emot Rysslands brutala och illegala aggression och bevara de framsteg som vårt folk har gjort under de senaste 30 åren, när vi klev upp ur askan i det forna Sovjetunionen och började vår resa på demokratins väg.
Stiftelsen Open Society, vår filantropiska förälder, har tillkännagett en initial investering på 25 miljoner dollar för att lansera Ukrainas demokratifond för att hjälpa till att bevara och främja det som byggts här – och har uppmanat andra givare att delta i detta avgörande uppdrag.
Ukraina har ett arv av självbestämmande, och har valt vägen till ett demokratiskt, pluralistiskt öppet samhälle. Vi är inte där än, men vi är på väg. Vi kommer inte att underkuvas. Och det tål inte Putin.
Behoven är enorma och insatserna kunde inte vara högre. För vad Putin än säger till det ryska folket för att rättfärdiga detta avskyvärda och orättvisa krig, så vet vi att detta – till skillnad från de flesta aggressioner i mänsklighetens historia – inte är orsakat av någon faktisk konflikt mellan nationer, utan av en farlig diktators feberdröm.
De flesta konflikter under vår livstid har haft en påtaglig grundorsak: religiösa skillnader, sammandrabbningar mellan etniska identiteter, en kamp om tillgång till land, hav eller naturresurser. Putins blodiga angrepp på Ukraina handlar inte om något av detta.
Det handlar om hans förvirrade önskan att återta det ryska imperiets stormaktsstatus. Med lån från mytologier från 1600- och 1700-talen har han uppfunnit en saga om länderna runt Kiev. I hans sinne tillhör mitt land naturligtvis hans. Det gör det inte, och det har det aldrig gjort. Men i sin skeva världsbild kan han inte acceptera Ukrainas existens.
Hans hat mot mitt hemland underblåses av Ukrainas beslut att dra sig ifrån den sovjetiska modellen och gå i en helt annan riktning. Ryssland bygger på hierarki och underordning under en stark centralmakt. Ukraina har ett arv av självbestämmande, och har valt vägen till ett demokratiskt, pluralistiskt öppet samhälle. Vi är inte där än, men vi är på väg. Vi kommer inte att underkuvas. Och det tål inte Putin.
Han ser sig själv som en ödets man. Han har etablerat ett starkt auktoritärt styre i Ryssland; arresterade alla som vågade tala emot honom; förstörde det civila samhället i sitt land och återställde dess ekonomiska och militära makt efter Sovjetunionens kollaps. Han fick allt han ville ha — utom Ukraina. Han har försökt, och misslyckats, att få kontroll över den här nationen många gånger. Och han är argare över det för varje år som går.
Han tror att Ryssland och Ukraina är en nation. Men denna grundläggande feltolkning av situationen hjälper till att förklara varför Ukrainas motstånd har varit så starkt. Putins syn på Ukraina är ett existentiellt hot mot vårt folk. Det här handlar inte om en bit mark. Det här handlar om vår rätt att existera. Och det är därför folket är så fast beslutna att försvara det som är vårt. Med målet att besegra Ukraina har Putin knutit samman landets olika delar i ett obrytbart band, förenat som aldrig förr.
När jag körde västerut samma dag som bombningarna började följde min son med – som vid 21 års ålder är ungefär i samma ålder som jag var när Ukraina vann sin självständighet. Vi arbetade tillsammans i några dagar, men snart började han känna ett behov av att återvända till Kiev. Vi har äldre familjemedlemmar där som inte kunde resa med oss, och han kände att det var hans plikt att stanna vid deras sida under de mörka dagarna som låg framför oss. Jag är stolt över min son. Jag är stolt över mitt land.
Översättning från engelska: Jonas Nordling
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
