Svenskt Näringsliv har förklarat krig inför den kommande avtalsrörelsen. I en helsidesannons i gårdagens Svenska Dagbladet basunerar organisationen ut att avtalen som ska slutas måste vara "anpassade till verkligheten" och att facken måste "ta ansvar". I botten ligger förstås den ekonomiska krisen.
Men det är i själva verket direktörerna som måste anpassa sig till verkligheten. Svensk fackföreningsrörelse har som helhet de senaste tjugo åren varit själva definitionen av ansvarstagande. Och medan facken har agerat återhållsamt har de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. De rika har dessutom gynnats exceptionellt mycket av den borgerliga regeringens politik och känner i många fall inte ens av den ekonomiska krisen. I det läget är det magstarkt och rent av fräckt av näringslivet att kräv att vanliga löntagare helt ska avstå från löneökningar.
I det krisläge som Sverige befinner sig är det absurt och historielöst av Svenskt Näringsliv att kräva nollavtal på ett makroplan och lönesänkningar. Det kommer att sänka efterfrågan och Sveriges ekonomi ytterligare. De lärdomar som finns att dra från tidigare kriser är att det just är stimulanser som räddar världsekonomin.
Liksom tidigare kommer facken att vara i fas med verkligheten inför den kommande avtalsrörelsen och agera återhållsamt. De har historien på sin sida. Strejker och konflikter har varit sällsynta i Sverige, ansvarstagande och förlikningar har rått genom åren. Samtidigt har löntagarna fått det bättre.
Men bollen är i och med Svenskt Näringslivs krigsförklaring satt i rullning. Nu handlar det inte längre om att vinna procentsatser hit eller dit. Det handlar om att vinna opinionen, om att framstå som den som tar mest ansvar och som samtidigt står på löntagarnas sida. Svensk fackföreningsrörelse har inte sedan 1920-talet stått inför en liknande utmaning. De har inte råd att förlora kampen om opinionen och måste hänga med i Svenskt Näringslivs tempo.
Men en jättekonflikt kan leda till att de förlorar ännu mer mark. Dessutom är facken redan i ett opinionsmässigt underläge. Man måste därför gå in i den här avtalsrörelsen med stort självförtroende och man måste säga det som inte ens arbetsgivarna tror på: det går inte att fördela allt löneutrymme individuellt.
Det är ännu några månader kvar till avtalsrörelsens avgörande på vårkanten. Inför den förra, i december 2006, var LO uträknat på grund av interna stridigheter inför öppen ridå om jämställdhetspotterna. På våren var det ändå Svenskt Näringsliv som fick gå gråtande hem. Det är inte osannlikt att det med deras befängda utgångspunkt blir en repris på det scenariot.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
