Rösträttsvånda Det franska presidentvalet som stundas i april i år är på många sätt unikt. Inte bara på grund av den geopolitiska kontexten, med Rysslands invasion av Ukraina, utan också för att den franska inhemska politiska kartan återigen omdefinierats till de klassiska maktpartiernas nackdel.
I vänstertidskriften Marianne kunde man läsa ”Det är inte så att Macron är genialisk men hans motståndare är urdåliga!” och rubriken uttrycker väl den rösträttsvånda många fransmän känner idag.
Men årets presidentval utgörs inte bara av oinspirerande kandidater utan vittnar också om något mer djupgående. De rör nämligen de ideologiska och politiska omvälvningar som de klassiska partierna inte har lyckats hantera. Och mycket kan nog kännas igen för den svenska läsaren även om den politiska kontexten och regimen skiljer sig åt.
De franska politiska maktalterneringen har sedan 1980-talet stått mellan Le parti Socialiste (PS) och Les Républicains (LR). Les Républicains (som bytt namn ett par gånger sedan två högerpartier slogs ihop i början på 2000-talet) kan placeras ideologiskt närmast Moderaterna och PS kan ses som en slags motsvarighet till Socialdemokraterna utan den svenska modellen som grund. Gemensamt för dessa partier har varit en inbördes ideologisk obeslutsamhet där en falang i partiet strävat mot mer suveränitet (folklig, ekonomisk, nationell) och en falang dragit åt ett mer liberalt håll.
René Rémonds numera klassiska analys av den franska högern[i]tillstår att det finns tre strömningar inom den; en orléanistisk (liberal), en bonapartistisk (suveränistisk, där exempelvis Charles De Gaulle kan placeras) samt en legitimistisk (reaktionära, oftast monarkistisk, extremhöger). Det är de två första idéströmningar som LR samlat under sitt tak och fusionen har inte varit självklar.
Nicholas Sarkozy var den kandidat från LR som kanske bäst lyckades hålla dessa interna motstridigheter i schack under sin enda mandatperiod. Men att hålla olika fraktioner i schack är inte det samma som att nå enighet. Detta blev extra tydlig inför valet 2017 då LR valde att ha en folkomröstning om vem som skulle bli presidentkandidat. Det blev en ganska sorglig uppvisning i både personliga, liksom ideologiska, konflikter som inte gynnat partiet långsiktigt.
I realiteten har dock den nationella politiken, de interna stridigheterna till trots, dragit åt ett mer liberalt håll, med nedskärningar i den offentliga sektorn samt en acceptans av globaliseringen på bekostnad av den nationella suveräniteten.
PS har anklagats för att ha övergett arbetarklassen till fördel för medelklassen och för att identitetspolitik ersatt klassmedvetenhet,
Under åren som gått har PS anklagats för att ha övergett arbetarklassen till fördel för medelklassen och för att identitetspolitik ersatt klassmedvetenhet. När Terra Nova, en socialistisk tankesmedja, släppte en rapport om valstrategi 2011 inför valet 2012 slog man fast att arbetarklassen slutat att rösta på PS. Den nya strategin, föreslog man, var att fånga väljare som var minoriteter, unga samt kvinnor[ii].
Svårigheten att även omfamna de mindre bemedlade klasserna har följt med le Parti Socialist som en hämsko. Att formulera en politisk doktrin som inte bara går ut på att man är moraliskt god kan även föranlett den intellektuella idétorka som PS stått och står inför och därmed inte kunnat ge övertygande svar på akuta samhällsproblem.
Det tycks som att väljare inte nöjer sig med kandidater vars främsta ideologiska prioritet tycks vara att man i alla fall inte är rasist.
Utifrån den här situationen har det inte varit lätt för de klassiska maktpartierna att navigera och den politiska förvirringen har öppnat upp för ett vakuum. Och politiken skräms tomhet.
Marine Le Pens ”genidrag” var att föra samman den nationella suveränitetsideologin från höger med den sociala, klassmässiga suveränitetsideologin från vänster.[iii]
På många vis har Nationella Fronten, numera le Rassemblement National (RN), sedan dotterns övertagande, blivit de lägre sociala siktens kandidat och Le Pen profilerar sig så även som dess försvarare. Avståndstagandet från faderns politik har varit tydlig. Nyliberal i den ekonomiska politiken, nationalistisk och öppet xenofob i den ”värderingsmässiga,” var faderns riktmärke. Dotterns arbete har handlat, i likhet med SD, att rentvå partiet (normalisation,är ordet som använts). Det har gjorts genom att förbjuda öppet rasistiska ställningstaganden, framställa sig som försvarare av republikens värden (laïcité, jämlikhet, frihet och broderskap), nationell gemenskap och identitet samt en tydlig omvärdering av den ekonomiska politiken[iv]. På det viset har RN lyckats fånga upp väljare från både höger och vänster.
En del vänsterväljare som inte känner igen sig i PS politik har å sin sida vänt sig mot det vänsterpopulistiska La France insoumises kandidat Mélenchon vars ekonomiska politik har några likheter med Le Pens men skiljer sig kraftigt i synen på invandring och mångkulturen. Där Marine Le Pen ser dem som ett hot mot den nationella sammanhållningen ser Mélenchon dem som en créolisation[v]av Frankrike. Väljarbasen hos Mélenchon är liksom hos Le Pen ekonomiskt utsatta men har däremot ofta en högre utbildning[vi].
Dödsstöten för de klassiska maktpartierna kom under förra valet då Emmanuel Macron, som kandiderade under falangen ”både och” (En même temps), sammanförde vänster- och högerliberala idéer. Tillflykten från både PS och LR till den nye kandidaten och sedermera presidenten blev ett faktum. PS har inte lyckats resa sig från askan sedan dess och presidentkandidaten Anne Hildago får knappa 2% (!) i mätningarna. LR:s kandidat Valérie Pécresse slåss om en tredje plats mellan Mélenchon och Zemmour och ligger runt 12%.
Ett tag tycktes det som om alla potentiella kandidater från höger till vänster, valde att i första hand förhålla sig till Zemmour när det kom till den egna politiken.
Om Macron var det överraskande inslaget från förra omgångens presidentval är Éric Zemmour det för denna. Journalisten och krönikören är känd sedan tidigare för sina ideologiska övertygelser. Zemmour är helt ointresserad av normalisering och det är i nuläget svårt att hitta en officiell motsvarighet till honom i Sverige. Han har redan dömts ett flertal gånger för rasistiska och diskriminerande uttalanden. Det är kanske svårt att föreställa sig för en läsare som inte följt franska medier, men den uppmärksamhet Zemmour åtnjöt under hösten var unik.
Det gick inte en dag utan att han bjöds in på olika mediekanaler. Till detta följde en medial uppsjö där journalister, statsvetare, politiker, historiker, filosofer mfl. medverkade i diverse program för att antingen debattera direkt med honom eller för att kommentera, uppröras av och analysera fenomenet Zemmour; allt ifrån hans uttalanden, karriär, älskarinnor, historietolkningar, väljarbas, osv.
Och ett tag tycktes det som om alla potentiella kandidater från höger till vänster, valde att i första hand förhålla sig till Zemmour när det kom till den egna politiken. Högerpartiet LR:s primärval påminde om en mästerkamp om vem som stod närmast Zemmour samtidigt som anständigheten krävde att man också tog avstånd från en allt för långtgående populism. Men det var inte bara personligheter från högern som flirtade med hans idéer, vänsterflanken visade prov på en viss högerpopulistisk kreativitet då det kom till b.la. stramare migrationsförslag.
Zemmour tilltalar väljare som står till höger om Marine Le Pen och som saknar faderns politik och ”frispråkighet”. Han attraherar även konservativa väljare som är missnöjda med den klassiska högerns splittring. Hans rörelse som heter ”Reconquête” kan sättas i direkt relation konceptet Le Grand Remplacement som Zemmour lånat av den högerextrema författaren Renaud Camus. Denna går ut på att den europeiska civilisationen, och framför allt den franska, håller på att bytas ut mot en annan civilisation, den muslimska. Reconquête! För tankarna till den spanska Reconquistan där kristna återerövrade spanskt territorium från muslimer.
Flera centrala personer i RN har lämnat Le Pen för att i stället ingå i Zemmours rörelse, vilket är ett tydligt tecken på att alla inom partiet inte ställt sig bakom ” la normalisation”. Det största sveket för Le Pens del var när systerdottern Marion Maréchal Le Pen, övergav mostern för att ge sitt stöd till konkurrenten.
Det den franska politiska kartan visar är en ständig utkristallisering av ideologiska strömningar som tidigare kunde samsas under ett tak. Den visar också att högerpopulism kan stavas i plural, att klassfrågan fortfarande mobiliserar och att de traditionella partiernas envetna energi att markera mot Le Pen på bekostnad av att artikulera en distinkt egen politik missgynnat dem i längden.
Frågan är vad de här ideologiska strömningarna väcker och speglar för ”passioner” och friktioner i samhället. Även om förtroendet för Macron ökar i och med det geopolitiska läget kommer inte dessa passioner och friktioner att plötsligt upphöra och den stundande ekonomiska krisen kommer förmodligen att fördjupa dem. Oavsett om det blir den ”icke-genialiske” eller någon av de ”urdåliga” kandidaterna som vinner kommer de att stöta på stora svårigheter i att ena folket. Och det i ett land där föreställningen om ett stundande inbördeskrig ständigt är närvarande.
Noter:
[i]René Rémond, Les Droites en France, [1982], 1992, éditions Aubier.
[ii]https://tnova.fr/democratie/politique-institutions/gauche-quelle-majorite-electorale-pour-2012/
[iii]Se exempelvis : Pierre André Taguieff, Le nouveau national-populisme, CNRS édition, 2012 ; Michel Wieviorka, Le Front national, entre extrémisme, populisme et démocratie, Éditions de la maison des sciences de l’homme, 2013. Hervé LeBras, Le pari du FN, édition Autrement, 2015
[iv]Pierre Rosanvallon, Le siècle du populisme, Éditions du seuil, 2020
[v]Ordet la créolisation inspireras från poeten Édouard Glissant och är för Mélenchon hur mötet mellan kulturer, erfarenheter och identiteter tillsammans skapar något nytt.
[vi]https://www.latribune.fr/opinions/tribunes/le-peuple-qui-vote-melenchon-est-il-le-peuple-752909.html
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
