Krishantering En kris innebär att vi lever under begreppet horror. Herman Geijer reder ut hur tillståndet skiljer sig från terror, och hur kriser och elitpanik hänger ihop.
Jag kan inte allt om Nato, försvarspolitik eller om Rysslands strategi och förmågor. Men jag har rätt bra koll på hur vi människor agerar i krissituationer. Rysslands invasion av Ukraina har helt rimligt utmålats som en kris i svenska medier sedan den inleddes för två månader sedan. Om det blir en verklig kris i Sverige vet vi inte än, men vi vet att hotbilden ökat och att flera potentiella kriser kan komma av kriget för att världen är så beroende av att de globala flödena av varor och energi fungerar. Oavsett så upplever de flesta situationen som en kris även här. Vi är många som blivit rädda och oroliga för vad som händer, förbannade på brutaliteten i angreppen och engagerade i olika stödaktioner, insamlingar och demonstrationer. Alla katastrofer är sociala händelser – naturkatastrofer, virus och olyckor påverkar oss på olika sätt beroende på hur samhället ser ut.
Vad gör då kriser med oss? Vanliga beteenden är att försöka få kontroll över en oviss situation, en kris innehåller alltid element av ovisshet, något hotar oss och vi vet inte exakt vilka konsekvenser det får. Lite paradoxalt har människor inom försvarsmakten sagt till mig att de inte är oroliga eller rädda, trots att de förmodligen bättre än många förstår konsekvenserna och rent krasst har större risk att dö vid någon form av väpnat angrepp. De har övat på scenarion och vet vad de ska göra om det skulle bli krig.
Ann Radcliffe (1764–1823), en av den gotiska litteraturens pionjärer, gjorde skillnad på begreppen horror och terror. Där horror handlar om det diffusa, krypande som vi kanske inte kan se men känner eller märker av. Terror är när vi ser monstret och kanske hoppar till. Ridley Scotts första Alienfilm från 1979 är ett typexempel på bra horror. Det dröjer långt in i filmen innan vi får se själva monstret, men stämningen är skrämmande. Vi får veta att någon varelse finns ombord på rymdskeppet, men inte exakt hur den ser ut eller vad den kan göra. Utdragna kriser går på många sätt att likna vid den typen av obehag som horror skapar. Beteendena är likartade och det är en form av skräck vi mår dåligt av att utsättas för under en längre tid. Eftersom vi ser hotet tydligt, men inte vet exakt vad vi ska göra åt det.
Vi har inget handlingsmönster kopplat till krig.
Det är därför debatten lätt får en slagsida när några tyckare börjar rusa iväg åt något håll.
I kriser så finns det alltid större manöverutrymme för politiker att komma med nya politiska lösningar. Naomi Kleins Chockdoktrinen beskriver insiktsfullt hur makthavare använt olika naturkatastrofer, statskupper och andra kriser för att öka sin makt och rikedom. I det kaos som uppstår finns möjligheter till förändringar som normalt skulle vara svåra att få igenom. Vi söker oss till handlingskraft och tydlighet när ovissheten blir för stark. När vi möter en obehaglig situation för första gången är det såklart svårt att veta hur vi ska reagera. Om vi inte har övat på ett scenario är det vanligaste att titta vad människor runtomkring gör och sedan härmar vi dem. Det är därför debatten lätt får en slagsida när några tyckare börjar rusa iväg åt något håll. Det tycker jag mig se i den senaste debatten om Nato. Fler och fler pratar om att det inte finns alternativ. Gråskalor försvinner och allt blir svartvitt – antingen är du med oss eller så är du mot oss. Debatten blir på många sätt fattigare och dummare.
Sociologerna Lee Clark och Caron Chess har presenterat begreppet elitpanik som ett sätt att förstå hur myndigheterna ofta agerar vid vissa kriser. När de med makt känner att de inte har kontroll över en situation tror de att situationen är utom kontroll och deras åtgärder börjar handla mer om kontroll än om att hjälpa de utsatta. Det handlar oftast om att de är rädda för att panik ska uppstå (panik är, tvärtemot vad många tror, ovanligt vid naturkatastrofer) och sätter in ordningsmakt för att försöka lugna ned situationen. Men elitpanik går också att se som en form av beslutsfattande där de styrande vill visa att de gör något, oavsett vad detta något kan vara. Hellre ett snabbt beslut för att verka ha koll på det de gör än att avvakta och invänta mer information. Väldigt tydliga exempel på elitpanik kunde ses under orkanen Katrina som drog in över USA:s sydostkust 2005. Lösa rykten om människors barbari spreds till högsta politiska nivån och nationalgardet skickades in för att kväsa det som verkade vara ett hobbesianskt krig där alla slogs mot alla. I verkligheten låg brottsligheten på ungefär samma nivå som den brukade göra under dagarna efter katastrofen. Men det ledde till att det spontana hjälparbetet vi alltid ser i kriser försvårades och att människor sköts ihjäl av polisen eftersom de förmodades vara plundrare.
En kris innebär att vi lever under begreppet horror. Vi vill inte att faran ska visa sig så vi hoppas att någon snabbt och effektivt ska ta tag i problemet. Kanske genom att gå med i Nato – den här krisens motsvarighet till toapappret under covid.
Men i den banala insikten om att vi faktiskt inte vet vad som händer i framtiden kanske vi i alla fall kan undvika att måla ut de som inte tycker som vi som antingen Putinapologeter eller att vi helt hamnar i USA:s ledband. Vi kan erkänna att vi är rädda, att situationen är oviss och obehaglig, men ändå prata med varandra på ett rimligt sätt. Kudden som vi kan hålla upp för ansiktet när det blir för läskigt på film känns mer och mer som en skämskudde i dagens samhällsdebatt. Alla vill ha en åsikt, och ju starkare desto bättre. Det ger mer uppmärksamhet och i tyckandets tid verkar det bli allt viktigare.
För min del tror jag att Nato-frågan är för stor för att hasta fram i en kris. Men som alltid när det gäller framtiden kan jag ha fel.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
