Lärdomar av påsken som chockade Sverige

Gästkrönika Kravallerna under påskhelgen  med den efterföljande åsiktsssunamin riskerar att slå hårt mot den svenska demokratin. Nu behövs förnuftet mer än någonsin och där kan våra polisers agerande vara en lärdom och inspiration för oss alla, skriver Haris Agic.

Utländska etnonationalister genomför en koranbränningsturné i svenska förorter. Utsatta förortsunga svarar med våld och skoningslöshet. Resten av Sverige håller andan. Detta är vad jag kommer att minnas som påskhelgen som chockade Sverige. Några smärtsamma dygn senare, när flammorna tynat och röken skingrats ligger en tjock dimma av ovisshet kvar i luften. Vad händer nu?

Den offentliga debatten är snabbt igång. Kända islamofoba nyhetsportaler bombarderar Internet med rubriker som ”mineratsamhällets korankravaller” och ”muslimskt  upplopp”. Ur det följer ett åsiktstsunami som olycksdigert slår mot det svenska demokratilandskapet: från etnocentriskt hatfulla ”dags att skicka hem packet nu å göra Sverige svenskt igen”; via hämnddrivna och våldsbejakande ”backa på dom” till, om möjligt, än mer perfida och fullt ut rasistiska ”spruta grisblod på det inavlade packet!”.

Tyngden och vidden av verbalt övervåld som används i det offentliga rummet är häpnadsväckande. Trösklar till öppen rasistisk och islamofob hållning har sänkts. Mer än sänkts! Vi har grävt latrindjupa gropar där vi kan vältra oss i vår egen föraktlighets kvicksand, in absurdum.

Varje försök till ökad förståelse av problemet tycks leda oss djupare in i en kalejdoskopisk irrgång av efemära kvasisanningar och ogrundade höftskott hoptrasslade med ideologiska slagord, obehagligt innovativa invektiv och förståelsehorisonterna som kolliderar mot varandra i ett dån som lätt överröstar allt förnuft. Och förnuft behövs just nu mer än någonsin. Annars riskerar vi hamna i ett läge där våra val styrs av allt annat än vårt goda omdöme.

Så, istället för att brådstörtat hänge oss åt den offentliga åsiktsfrossan, låt oss reflektera över några av de mest polemiserande teman i den debatten som följt i efterdyningarna av denna ödesdigra påskhelg.

Men våra poliser drog inte vapen mot sitt folk. De misshandlade inte våra barn och ungdomar.

För det första, låt oss reflektera över svenska polisers goda omdöme! Till skillnad från det övervåld som ordningsmakten i andra länder är känd för har de svenska poliserna hållit sig samlade och professionella. I en hotfull situation kan man göra misstag. Men våra poliser drog inte vapen mot sitt folk. De misshandlade inte våra barn och ungdomar. Med sina liv som insats höll de en beundransvärd etisk höjd som vi alla borde vara tacksamma för. Det är precis vad som kännetecknar mitt Sverige, ett samhälle där vi är måna om och angår varandra även när det stormar som mest. Må våra polisers agerande denna påskhelg vara en lärdom och inspiration för oss alla.

För det andra, lått oss reflektera över den grava polariseringen vi ser här. Å ena sidan har vi de våldsamma upploppen. Å andra sidan har vi de islamofoba reaktionerna. Varför så våldsamt? Och varför sådant förakt mot just muslimer?

Antropologin har lärt oss att det inte finns någon gen som gör vissa folkgrupper mer våldsbenägna eller hatfyllda än andra. Våra tankar och handlingar är en produkt av de liv vi levt och de sociala omständigheter som konstant omger oss. Därför kan vi se att där en del ibland oss ser privilegier ser de andra förtryck. Där de ena ser gemenskap ser de andra utanförskap. Där de ena ser poliser som skyddar demokratin och yttrandefrihet ser de andra poliser som övergett dem för att skydda en muslimhatande galning.

Att utkräva av någondera sida att se saker och ting på annat sätt är meningslöst. Förståelsehorisonter byggs upp under lång tid och signifikanta ändringar sker inte över en natt. En annan sak vi inte kan påverka är de liv vi levt hittills. Men det vi däremot kan jobba med är just samtiden och de sociala omständigheterna som påverkar hur vi ser på världen och varandra; bättre social infrastruktur, bättre skolor, fler mötesplatser, psykosocialt stöd, trygga boenden, sociala resurser och jobb i ett välkomnande och inkluderande samhälle kan göra stor skillnad på lång sikt för att bryta segregationen och utanförskap. För segregationen är ingen naturkraft. Den har uppstått som ett resultat av våra beslut. Det betyder att vi, genom att ta andra beslut, kan motverka segregationen.

För det tredje, låt oss reflektera över de högerextrema nationalisternas gärning denna påskhelg. Vad var deras motiv? Handlar det verkligen bara om yttrandefrihet? Hade inte budskapet, i så fall, kunnat yttras lika effektivt som ett filmklipp i sociala medier? Eller varför inte som en demonstration utanför stadshuset i Sölvesborg? Istället blev det en välplanerad turné under ramadanmånad bland invandrartäta områden med många svenska muslimer. Jag föreställer mig hur vi hade reagerat om en Hammarbysupporter skulle ansöka om tillstånd att bränna en AIK-flagga på Gnagets klacksektion – eller vice versa. Skulle det ses som yttrandefrihet som behöver försvaras till varje pris? Eller hade det ändå setts som bara urbota korkat? Och vari, exakt, ligger den juridiska skillnaden mellan denna och helgens scenario?

Till sist, låt oss reflektera över demokrati och yttrandefrihet. Det finaste med demokratin är dess grundläggande premiss: den är öppen för alla. Men denna öppenhet är också dess potentiellt största svaghet. Man kan helt demokratiskt rösta bort demokratin. Inga konstigheter – vi har sett det hända så många gånger i historien. Denna påskhelg har vi tillåtit en barnsexchattande etnonationalist, tidigare dömd för hets mot folkgrupp, använda sig av just denna ”akilleshäl” – en exploatering av demokratins yttrandefrihet för icke-demokratiska syften. Fullt görligt. Och hela Sverige har svalt betet.

När lagar får en motsatt – och i det här fallet ytterst destruktiv – effekt än den avsedda har vi all anledning av se över dem.

Yttrandefrihet må vara långtgående men är ingalunda gränslös. Offentliga uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade grupper kan ses som hets mot folkgrupp. Nu har Malmöpolisen anmält Paludan för just hets mot folkgrupp. Tidigare liknande försök har lagts ner innan åtal men denna gång tror man på den samlade bilden – kanske att graden av uppsåt att uttrycka missaktning och provocera fram våld kan bevisas med det noggrant kalkylerade genomförandet med tanke på tajming och val av målgrupp/plats. Vem vet? En prövning i rätten kan kanske hjälpa oss bredda och nyansera vår bild av yttrandefrihet, dess styrkor och begränsningar. När lagar får en motsatt – och i det här fallet ytterst destruktiv – effekt än den avsedda har vi all anledning av se över dem. Vi är många som med spänning väntar på utfallet av denna process.

Redan på artonhundratalet var det Heinrich Heine som hade varnat: ”Där man bränner böcker bränner man snart människor.” Bokbål har genom historien varit en effektiv litterär censur men framförallt en symbolisk handling för maktuppvisning. Semantiken i våra handlingar får inte gå förlorad i en labyrint av torra juridiska formuleringar och kryphål. Sveriges folk förtjänar bättre än så. Må vi alla finna styrka att tillsammans jobba med alla dessa utmaningar så att vår nästa påsk och ramadan, även om de inte sammanfaller som i år, blir en tid av reflektion och ömsesidig respekt och samtal om värdet av gemenskap. Hur viktiga jämlikhet, enighet och ömsesidig kärlek och respekt verkligen är – men också hur sköra de är!