Indonesien Hur kunde det gå så illa i den nya demokrati som 1998 ersatte diktatorn Suharto och länge ansågs ovanligt liberal och lyckad? Både inskränkningarna i fri- och rättigheter och polisbrutaliteten är mindre allvarliga än att de sociala och fackliga rörelserna försvagats och att det fortfarande inte finns något organiserat politiskt alternativ.
Efter pandemin skulle det tas nya tag mot begränsningarna av de mänskliga och politiska rättigheterna världen runt. Men när Olle Törnquist återvände till hoten i den tredje största demokratin, Indonesien, för samtal om sin nya bok In Search of New Social Democracy möttes han inte bara av lust att använda dess resultat utan även oro att arbetet för demokrati och inkluderande utveckling försvåras av Västs sätt att bekämpa den ryska imperialismen:
På fjärde dagen efter att den dyrbara karantänen i Jakarta slopats hade massorna av migrantarbetare som därmed kunde återvända hunnit passera alla kontrollstationer på Soekarno-Hatta-flygplatsen. Det var ödsligt även på mitt favorithotell, inte ens de vanliga blekansiktena hängde i baren, öppen ramadan till trots.
Nu gick det dessutom att med vaccinering, tester och munskydd resa runt i landet till boksamtal och föreläsningar, vilka för första gången sedan mycket länge inte bara var online. Det var rörande att vara med när vänner, kollegor, fackliga ledare, civilsamhällesaktivister och studenter kunde träffas igen.
Indonesien tillhör länderna som drabbats illa av både covid-19 och politiska smittskyddsåtgärder som hindrat folkliga protester, bland annat mot en generell lag för att locka investeringar på miljöns och löntagarnas bekostnad. Nu råder det dock försiktig optimism om att man ska kunna stoppa etablissemangets kampanj att skjuta upp valen 2024 och låta president Jokowi (Joko Widodo) sitta kvar trots att han då avverkat sina maximala två perioder.
Faktum är att både inskränkningarna i fri- och rättigheter och polisbrutaliteten är mindre allvarliga än att de sociala och fackliga rörelserna försvagats och att det fortfarande inte finns något organiserat politiskt alternativ. Samtliga partier i parlamentet styrs av politiska och religiösa eliter och oligarker. Dessutom har Jokowi inkluderat de flesta av dem i sin regering, vilken till yttermera visso betjänas av en rad generaler, akademiker och före detta NGO-ledare.
Jokowis kompromissande och ackommoderande av nästan alla som betyder något är fortfarande så framgångsrik att varken den styrande eliten eller de mer religiöst orienterade ledarna har några starka presidentkandidater inför nästa val. För att inte tala om de progressiva gruppernas brist på ett verkligt alternativ.
Hur kunde det gå så illa i den nya demokrati som 1998 ersatte diktatorn Suharto och länge ansågs ovanligt liberal och lyckad? Problemen började på slutet av femtiotalet när såväl vänstern som liberalerna gav upp den framgångsrika demokratiseringen efter självständigheten till förmån för vänsterpopulistisk ”styrd demokrati” respektive ”politics of order” stödd av USA och militären. Efter massakrerna 1965/66 och trettio års förbud under Suharto mot oberoende organisering saknades det sedan ens slumrande folkrörelser som kunde vitaliseras och bygga demokrati underifrån.
Liksom på de flesta håll i det Globala Syd var dessutom industrialiseringen så svag, att det inte gick att bygga en bred arbetarrörelse bara genom facklig organisering på företagen. Bredare fronter måste till med sociala rörelser och civila organisationer bland studenter, bönder, fiskare, informellt inhyrda arbetare och fattiga utan anställning alls, plus det växande antalet utbildade som tvingades till frilansjobb. Men att förena deras olika organisationer med specifika intressen i olika lokala sammanhang visade sig omöjligt. Dessutom lockades de mäktiga eliterna att acceptera formell demokrati mot att få behålla sina rikedomar, kunna privatisera de offentliga tillgångar som de kontrollerat och bestämma de nya spelreglerna. På så vis blev det näst intill omöjligt för gryende folkrörelser och civilsamhällesgrupper att påverka politiken och bygga egna partier som kunde delta i val.
Den positiva öppning som efter hand ändå kom till stånd förknippas i stället med den dåvarande borgmästaren Jokowis populistiska diskussioner med de fattigas organisationer om drägliga villkor i Solo på Centrala Java, i utbyte mot att affärsmännen och medelklassen kunde ”städa upp” och modernisera staden. Samma idé tillämpades (om än med växande problem) under hans tid som guvernör i Jakarta och i presidentvalet 2014. Samtidigt skaffade sig flera lokala politiker extra röster genom att informellt lova fackföreningar höjda minimilöner.
Viktigast var dock att det 2010–11 visade sig möjligt att bilda en framgångsrik bred allians med progressiva politiker, fackföreningar, organisationer bland städernas fattiga och hembiträden men även medelklass, till förmån för en nationell och universell hälsovårdsreform. Detta var uppenbarligen vägen vidare, och liknande tecken kunde registreras i andra länder som jag jämför i boken om ny socialdemokrati.
Problemet var bara att framstegen var tillfälliga. Efter segern i Indonesien med hälsovårdsreformen återvände de fackliga organisationerna och civilsamhällesgrupperna till sina fragmenterade prioriteringar och kohandel med enskilda politiker. I två presidentval slöt till och med ledaren för det starkaste metallarbetarfacket Said Iqbal en pakt med Suhartos tidigare svärson, generalen och oligarken Prabowo Subianto. Lyckligtvis förlorade han, men den gryende socialdemokratiskt inriktade folkrörelsen desintegrerades. Varför den inte heller kunde påverka och försvara president Jokowi. Istället valde han alltså att kompromissa med den politiska eliten, religiösa ledare, oligarker och generaler, inklusive Prabowo som nu är försvarsminister.
När detta diskuterades på en rad bokseminarier och i informella samtal höll de flesta med om att progressiva experter måste hjälpa folkrörelserna att arbeta fram serier av reformförslag. Reformförslag som de olika rörelserna och ledarna kan stödja och samarbeta kring. Även Iqbal som nyligen bildat ett nytt arbetarparti nickade. Dessutom måste reformerna föreskriva folkligt deltagande och förhandlingar mellan regeringen och berörda parter, ungefär som vi har erfarenhet av i Skandinavien. Dels för att motverka orealistiska direktkontakter mellan ”starka ledare” och ”folket” som leder till splittring och kohandel. Dels för att möjliggöra breda uppgörelser (även med framsynta arbetsgivare) om ekonomisk utveckling på grundval av utbildnings- och välfärdsreformer. Om aktivisterna kunde mobilisera folkligt stöd för en sådan plattform av reformer och demokratiskt partnerskap skulle det vara möjligt att uppfordra både partier och presidentkandidater att stödja reformerna i stället för att i eget intresse ingå diverse avtal i slutna rum.
Så långt komna i diskussionen framfördes dessutom idéer om internationella dialoger mellan ledare och sakkunniga i Indonesien och Skandinavien, ungefär som tidigare om mänskliga rättigheter, men nu om erfarenheter av produktiva välfärdsreformer och styre genom demokratiskt partnerskap.
Men samtidigt blev det tydligt att det fanns ett nytt stort hinder. Skulle det vara möjligt att samla brett stöd för ett prodemokratiskt alternativ, när nu de konservativa krafterna i Indonesien och annorstädes med viss rätt kan skylla en massa problem på Västs sätt att prioritera sina egna säkerhetsintressen i konflikten med Ryssland? Och att självsvåldigt införa omfattande sanktioner som inte bara slår mot ledarna i Moskva utan även vanligt folk i Ryssland liksom mängder av människor i det Globala Syd, vilka redan drabbats hårdast av covid-19?
Opinionsundersökningar tyder på att en majoritet av indoneserna är emot Västs politik gentemot Ryssland.
Opinionsundersökningar tyder på att en majoritet av indoneserna är emot Västs politik. Sri Lanka är redan bankrutt och folk förtvivlar i brist på ett progressivt alternativ. I Indien, den fortfarande nominellt största demokratin i världen, har den hindufundamentalistiska regeringens kritik av Västs kamp mot Ryssland fått stöd av center- och vänsteroppositionen. Läget är detsamma i flera andra länder, bland andra Sydafrika. Inflytelserika aktörer i Indonesien argumenterar dessutom allt oftare för mer ekonomiskt och annat samarbete med Kina i stället för Väst.
Visst sade mig alla jag mötte att de protesterar mot den ryska aggressionen och brotten mot de mänskliga rättigheterna, och stödjer Ukrainas självständighet. Liksom att de förstår varför länder som Sverige kan känna sig hotade. Men de underströk att motåtgärderna också måste beakta problemen med välfärd, rättigheter och demokrati i andra hårt drabbade länder. ”Var det inte en global rörelse för detta som vi skulle bygga? Inte en som styrs bara av USA:s och Europas egenintressen. Historien och nyligen Syriens öde har lärt oss att inte lita på Väst.” Sanktioner som mot apartheid i Sydafrika var däremot bra. För de bestämdes efter konsultationer med ANC och kombinerades med humanitärt och annat stöd till folk och demokratiarbete.
Prodemokraternas kamp mot kolonialvälden och imperialism har lärt dem att det inte är bäst att sluta upp bakom den ena eller andra stormakten.
Slutklämmen bland prodemokraterna var att deras erfarenheter av kamp mot kolonialvälden och imperialism lärt dem att det inte är bäst att sluta upp bakom den ena eller andra stormakten, inte ens för att söka skydd. Istället måste man driva den alliansfria rörelsens idéer plus Palmes tes om gemensam säkerhet. Det, menade de, vore nog också den bästa utgångspunkten för fredsförhandlingar. Hur som helst enades vi i om det är viktigare än någonsin att civila organisationer, akademiker och andra samarbetar vid sidan av förhastade politiker och stater, så att arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati inte kommer på undantag, inklusive de dialoger om transformativa välfärdsreformer med folkligt deltagande som vi pratat om.
Fotnot omslagsbilden: »Det finns en speciell historia om barnen och byn-på-styltor: en lokal tidigare pirat, Arbani, samlade byns småbåtar till en blockad av stora industrihamnen för att kräva att stora cementblock som dumpats och förstört fisket skulle plockas upp. När jag besökte byn hade småfiskarna vunnit, kvinnorna började också organisera sig och även barnen såg framåt med glädje. Men Arbani m fl lyckades aldrig komma in i politiken med egna representanter — för att de saknade den formella utbildning som de elit-demokratiska vallagarna krävde.«
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
